Tacka vet jag en grå jul

Barndomens jular kunde vara ganska svart-vita och dessemellan gråtonade. En och annan färgklick lyste upp vardagens gråa lunk. Och förgyllde en kort tid kammaren där granen stod uppställd.

Sedan dess har färgen trätt in i människors vardag och firande. Och idag har vi mer färg än vi behöver. Vi har tappat respekten för färgkartan. Vi har blivit beroende av färg. Det märks på flera olika sätt. Vem gläds till exempel idag över färgtv? Vi borde jubla över att få en liten strimma färg. Men istället, ja, istället blir det ilska om någon gammal film sänds i svart-vitt. Har något gått sönder, undrar barnen. Stäng av, ekar det i hemmen. Stäng av!

Grått har blivit trist. Och svart-vitt är en övertydlighetens överdrivna förenkling. Därför blir vi också så oerhört upprörda över en november som den vi fick i år. Allt var grått eftersom solen glömt bort att stiga upp. Molnen var mörka och dova. Så folk blev illamående och sjuka av bristen på färg. Därför äter man under den mörka årstiden dessmer av färggrann mat såsom pizza med rösa lysande fält. Eller hamburgare draperade i grällgula pappkartonger.

Tillbaka till det grå - så att julen får lysa lite mer! God Jul på Er önskar Folke. Folke Heim!

Och kortet nedan, som avslöjar hur det då såg ut fordom dags, afsändes 24/12 1903 i Stockholm. Den vakne iakttagaren märker då att inbjudan på kortet gäller juldagen den 25 december. Kortet är dessutom stämplat för att levereras med 1 turen den 25/12 Och någon har i alla fall varit i tjänst på juldagen och både stämplat och distribuerat. En utbärning den moderna tiden inte klarar av!

Psalmer i armar och ben

Sjunger du någonsin en psalm, undrade min kyrklige vän härförleden. Och till min förvåning sa jag genast ja. Ibland vet kroppen bättre än knoppen, vanvördigt uttryckt. Och vilka psalmer kan jag ropade huvudet omedelbart till armar och ben.

Den där frisksportarpsalmen håller än, sa benen och struttade iväg till rytmen av O hur härligt att få vandra. Och armarna var inte sämre utan började veva Se, jag vill bära ditt budskap. Stopp, stanna beordrade hjärnan omdelebart. Folk kan tro att jag blivit hänryckt på blanka förmiddagen. Detta var ofattbart intressant. Kunde psalmerna verkligen sitta i extremiteterna? Några hade väl hemvist i huvudet? Absolut och precis, tänkte jag och kom genast på Jag lyfter ögat mot himmelen och Det susar genom livets strid. Äsch, du ska alltid komma dragande med med din tinitius, klagade resten av kroppen.

Min vän hade stirrat på de märkliga rörelser jag utfört, ett slags street dance, helt glömsk om hans närvaro. En gammal cyklist som jag, mån om att framträda värdigt och återhållet, hade fått fnatt, verkade det. Och lemmarnas sångröster är alldeles dämpade så musiken kunde knappast anas från utsidan.

För att inte framstå som fnoskig, religiös eller båda delarna, undrade jag intresserat om min vän hade någon favoritpsalm. Han blev förvånad över detta nyvunna hymnintresse. Tja, sa han och drog på det. Paradpsalmer är mitt favoritområde! Nu såg jag mer än konfunderad ut. Menade han någon form av processionssånger, eller vad?

Förklaringen kom prompt: Till Jul är Var hälsad sköna morgonstund psalmen framför andra. Och till påsk älskar jag Vad ljus över griften. Och får man inte sjunga Gud en gång i morgonglans vid Kristi Himmelsfärdshelgen blir jag besviken. Och javisst. I Allhelgonatid är det ett måste att sjunga I himmelen, i himmelen. Detta var mer än jag stod ut med. Så många psalmer i ett vanligt samtal. Du är väl ändå inte så flitig i kyrkan att det stör, sa jag smått påfluget. Jo du, kontrade han, jag tillhör dem som sliter kyrkbänkar. Var skall jag som älskar att sjunga annars gå? Till arbetarrörelsen där man knappast kan första versen på Arbetets söner och definitivt inte vers två på Internationalen? Eller ansluta mig till refrängsångarna i frikyrkan eller på fotbollsarenorna? Nej, jag vill ha mer än så!

Ja, ja, sa jag för att lugna ner honom som nu blivit smått röd om kinderna. Psalmsång är fint. Och har man en orgel värd namnet har man ju ett slags symfoniorkester på plats. Om jag inte stillade mig själv också skulle jag nog snart lova att följa med honom till kyrkan någon söndag, så jag avbröt mig raskt för att ta farväl. Inspirerad av vårt samtalsämne kläckte jag ur mig några riktigt högtidliga ord: Må din väg gå dig till mötes!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

När majoritetens övertygelse styr kyrkan

En av mina goda vänner, en from och gudfruktig person, har dristat sig att diskutera hur Svenska kyrkan ska styras. Att han får på nöten finner jag roande och underhållande. Han brukar fråga mig ibland hur det står till med hedningen. Och jag gör vad jag kan för att leva upp till den benämningen.

Fast, jag får väl skylla mig själv. En gång råkade jag säga till honom att det är skönt med en kyrka där vi hedningar får plats. Sedan dess går jag under smeknamnet hedningen. För inte så länge sedan tyckte jag att prästerna hade för mycket att säga till om, och då gick han i taket. Inte så där som i djävulsfilmer där någon verkligen knallar på väggar och använder taket som golv. Utan han mer exploderade. När vi diskuterat en stund utmanade han mig att beskriva hur kyrkan skulle vara om sådana som jag blev normen.

Du det blir inte roligt för prästerna, sa jag eftertänksamt. Varför inte det då, undrade han. Ja om jag har rätt är ju majoriteten av medlemmarna vare sig troende eller intresserade av att gå i kyrkan. Och då borde ju kyrkan handla om annat än kristendom och gudstjänster. Svenska kyrkan blev nog en folkrörelse för alla oss med behov att få lite lugn och ro ibland. Gudstjänster kunde det väl vara ibland. 1 Advent skulle väl vara kvar och Psalmtoppen kunde man komma loss med några söndagar. Julotta borde finnas och en midnattsmässa går an och så någon show med Carola. Annars kan man väl ha lite allmän andlighet och För övrigt fick kyrkan väl bli en blandning av museum och kulturhus.

Konfirmanderna då, vad skulle de handla om, undrade han. De får väl lära sig veta hut, ja lära sig det där med etik och gott uppförande. Hur kul är det på en skala, sa han rappt. Ja de kunde väl ha disco och åka på läger och sitta i ting runt en eld och sjunga. Det borde väl räcka. Men det där med Jesus då, sa han undrande. Konfirmander är som vi andra. De är inte religiösa och vill nog inte bli det heller. Men ska de ta hand om kyrkan i framtiden är det väl bra att de har hört julevangeliet och vet vad kollekt är. Då kanske humanisterna klarar att ta hand om konfirmandverksamheten, sa han lite försmädligt? Tja, varför inte, replikerade jag.

Du hedningen, det där behöver vi nog prata mer om. Och vi har bestämt att fortsätta diskussionen om vår Svenska folkkyrka.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Svininfluensan och SJ

Bryter man av spetsen på blyertspennan blir det krångligt att skriva. Någon pennvässare värd namnet har man ju inte hemma. En pennkniv (fickkniv) kan då bli räddaren i nöden. Och det blir som en modern form av hemslöjd med dessa knivens omisskännliga spår på pennans yttersta spets. Ingen strömlinjeform där inte. Grovhugget och oprecist som en snickarpenna, så ska det vara!

Men när bredbandet strejkar vet man sig ingen råd. Kundtjänstens röster har svarta kanter av leda. Har du hört den förut? Jo de har hört allt, utom möjligen riktigt glada och nöjda kunders röster. När de får höra dem, tror de inte riktigt på dem.

De förhåller sig som SJ. Vill man ge SJ beröm via nätet får man vara snäll och reklamera något, klaga på något. Så mitt klagomål blir: man kan inte ge beröm åt SJ ens när de förtjänar det. Så har de låst sig i försvarsposition. Och vi som har något annat att säga får leva upp till SJ:s förväntan: vi tvingas klaga för att berömma.

Beröm kan ju vara ett slags klagomål. På att det förra gången inte var så bra. Så att nu när det bara är lite bättre - framstår det som väldigt mycket bättre än det egentligen är. Så SJ har en poäng: akta dig för dem som vill berömma dig. De har andra erfarenheter som de inte berättar om, inte just nu.

Nästa gång kanske de klagar och då måste vi göra det lätt för dem. Det ska vara enkelt och trevligt att klaga. Inga hinder skall resas som gör de ilskna ännu mer besvikna och irriterade! Glada klagomål och positivt missnöje är SJ:s melodi. Så förhindrar man att de mest missnöjda spårar ur. Visst är det bra av dem!

I pressen tycker jag mig ha märkt att min vill göra sjukvården ansvarig för vad svininfluensan ställer till med. Sjukvården är som en poliskår i vitt vars uppgift det är att hålla buset borta. Och lyckas det inte så måste sjukvården ta på sig skulden. Hemskickad. Fel diagnos (per telefon)...

Klart att det begås misstag. Människor lär fortfarande jobba i vården. Ingen är felfri - trots att man gjort mycket i vården för att förhindra och förebygga misstag.

Men att ta ansvar för vad sjukdomar ställer till med kan de väl knappast göra. Det är som att ställa samma tidningar till ansvar för att folk får för sig att begå brott inspirerade av artiklar om andras brott. Och så mycket elände som tidningssidorna nedtyngs av så fick tidningarnas jurister äntligen lite att bita i. Experterna på andras skuld fick då smaka sin egen medicin. Burr, beskt!

Trycket på sjukvården kan förklara varför vaccineringsförhöret är ganska omfattande. Har Du ditt eller datt? Har du kontraströntgat dig nyss? Gillar Du Lasse Stefanz? Har Du feber? Bär Du hatt? Är Du glad? Eller vad de nu frågade om. Läser Du dagstidningar? Jag kommer inte ihåg, vad de ville veta. Men blev överraskad av att patienten fick bidra med en och annan synpunkt och fick den antecknad till protokollet. Berömvärt. Måste kolla om man först behöver klaga för att få konstatera att man är nöjd. Med detta är jag nöjd.

Mitt namn är Folke i folkhemmet. Folke Heim!

Svårhuggen i armvecket

Hur har du det, undrade min motionsfanatiske vän. Han tyckte väl jag såg glåmig och trög ut.
Han vet att jag är sparsam med motion. Dock rör jag mig cykelledes tvärs över den stad jag bebor. Så helt utan konditionsträning är jag inte.

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men än en gång satt jag i väntrummet för att någon skulle sticka ett minimalt hål i mitt pekfinger. De kollar PK-värdet. Där sitter vi hjärtliga patienter som det ibland flimrar om. För att komma in i lagom tid behöver jag vara där minst 20 minuter i 8. Prick 07.50 låser man upp dörren så att vi som trängs utanför kan strömma in och förse oss med en nummerlapp. Det är oroliga minuter. Nu och då dyker en kö-terrorist upp och stjäl positioner utan hänsyn till oss gamlingar som sakta stapplar fram mot dörren.

Sköterskan ler vänligt mot alla, men tar inget köansvar. Sådant får medborgarna sköta själva. Jag tänker då alltid på professorn som till sist hamnade i slagsmål i speceriaffären eftersom en kö-terrorist trängt sig före. Han ville inte acceptera kaos i samhället och försvarade sin plats. handgemäng uppstod med rejäla snytingar. Både terroristen och professorn kördes ut. Han hade dock försvarat inte bara sin plats utan vårt samhällssystem. I tur och ordning sköter vi saker och ting. Tvi och ve den som tränger sig före. Ingen hänsyn för de hänsynslösa, blev hans måtto.

Ännu har jag inte brottats på vårdcentralens golv. Men risken är att det endera dagen kommer att ske. Jag tål inte längre att bli omsprungen. Det räckte med att man chikanerades på 60-metersloppen som ung. Det är slut med det nu!

Klockan 08.00 avverkas vi väntande i tur och ordning. Besök i kassen förestår. Och lappar delas ut så att vi flimrare kan berätta om vi ätit olämplig kost, prövat hälsovådliga hälsokostpreparat eller börjat med nya mediciner.

Har man tur kallas man in snabbt. Personalen gör så gott de kan. Och jag känner mig ofta priviligierad. Men innan provet är avklarat har klockan hunnit bli 08.15 eller 08.20. Total tidsåtgång: 35-40 minuter för ett mikroskopiskt hål i fingret. Varför kan inte en automat fixa proven? Man kommer 07.50 och stoppar fingret i en apparat ungefär som en flippermaskin. Den tar provet och 07.58 är man glad i hågen på väg ut i livet igen. Finns det inget en svensk uppfinnare som kan ordna saken? Hur är det med den där uppfinnaren Lantz som förmår hitta på vad som helst: plasmaskärm och dylikt? Han kunde väl skärpa till sig och ordna detta med våra blodprov. Produktionsbortfallet när vi väntar är enormt. Men å andra sidan sjunker pulsen så snart man slagit sig ner i väntrummet.

Såvida man inte lyfter blicken och får syn på affischer om hur ett blodprov vandrar sin väg genom vårdkedjan. Sprutor och provrör eller andra realistiska bilder på väntrumsväggar borde vara förbjudna. Öppna landskap och stilla vatten kan lindra hjärtklappning. Åtminstone väcker de inte sovande björnar.

Du ser inte så sjuk ut, sa en herre härom dagen. - Så vad gör du här? - Testar sittdynor, var det enda jag kom på. Och han fann sig. För människor som kontrollerar och testar brukar vi godta utan prut. Jag läste min tidning i fred. Och smygskrev veckans hyllningsvers till en 50-åring som skulle fylla 60.

Vi som väntar tiger bra tillsammans. En svensk tiger uthålligt. Och råkar vi tala med varandra handlar det om väder (vad annars) och om hälsa (vad annars) och ohälsa (vad annars)?

De stackars stickarna har stuckit mig så mycket att det inte fungerar längre. Men alltsom oftast finns det en tävlingssköterska som inte ger sig. Detta är hennes domän. Och en halvtimme senare reser jag mig blek om nosen ur stolen med dubbla plåsterlappar i bägge armvecken. Till sist högg hon nederlagsilsken mig motvilligt på handryggen, det enda ställe där det smärtsamt nog finns blod. Men mina stackars perforerade armveck blir för varje gång allt stelare och svårhuggna. Nästa gång blottar jag bringan och erbjuder mitt hjärteblod! Prövande, eller hur!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Målade polisbilar är jag för

I mån av tid händer det att jag skriver en rad. Men i kraft av min ålder händer det att jag bara struntar i plikter och besvär. Jag tar velocipeden och trampar dit lyktan pekar. Med fara för eget och andras liv.

En mig närstående äldre släkting blev av med körkortet. Därmed var frihetens saga all. För honom var möjligheten att sätta sig i bilen och köra dit lyktorna pekade rena sommarlovsfriheten! Kan man förflytta sig är man fri (även om man är satt i skuld)! Så tänker jag också, på min lila (som i violett) cykel.

Men lappen drogs in. Inte efter vårdslöshet. Inte efter starka drycker. Det starkaste han någonsin läppjade på var svart kaffe. Procenten tänkte han aldig på. Men en tumör såg till att lägga käppar i vägen. Han hade nog kunnat köra över dem också, men laglydigt nog stillade han sig. Några veckor tills operationen börjat läka.

Lykta som lykta tänkte han och införskaffade medelst annons en bättre begagnad cykel. Den var utsrustad med en handbroms liknande den han använde på 20-talet. Skillnaden var väl att den här nöp till ordentligt.

Nåväl, efter att ha åkt bil i närmare 70 år var han ringrostig och behövde öva balans, bå- och avstigning. Så innan trafiken i hans lilla stad vaknat övades det. Men en bil mötte han i arla morgonstunden och det med sådan närhet att en inbromsning blev nödvändig. Handbromsen tvärstannade däcket. Saltomortalen blev grann. En dubbel axel med spinn i en båge över styret. Och så var lårbenet och självkänslan knäckt. Förutom en massa skrapsår som gav vid handen att han inte bara voltat utan även använt huvudsvålen som bromsbelägg. Det blev till att rehabiliotera sig.

Men läkarna såg till att körkortet kom tillbaka. Häromdagen för ännu en period. Min släkting flinade lite i telefon. -Jag har fått 10 år till. Så jag kör väl på. Nu har jag i alla fall körkort tills jag fyller 102.

Själv rör jag mig oftast något lugnare i trafiken. Men med en ilsknare röst. Jag är som en mobil trafikkommentator. - Nu svänger han in framför mig, i sin äckelgula fula fula lådbil...
Och så fortsätter jag skrika uppretat på slöa bilister vars fordon hindrande kryper fram.
- Ska du parkera mitt i vägen din slemmiga snigel! Och det utstöter jag i en föga uppmuntrande ton. Tills jag ser polismössan i framsätet. Numera är jag väldigt mycket för målade polisbilar...och tyst trafik.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Ryggsäcksproblem

Som äldre person händer det att jag är ute och tågar. Glöm 1 maj och demonstrationer. Jag tågar medelst järnväg. Även om pensionärsrabatter ännu inte kan utnyttjas, eftersom åren inte hunnit ikapp visheten än, går det att ta sig fram relativt billigt. Men då ska biljetterna varit beställda sedan länge.

Nu gällde det att ta sig till Stockholm. Nöjeslivet på stationerna är utbrett. Folklivet myllrande. Klädstilarna varierar liksom leverantörerna. Där finns loppisförrådens trasgömmor och Armanibutikens glans. Gamla hattar på unga människor. Och nya skjortor på gamla gubbs.

Väl ombord måste jag be någon flytta sig från min plats. Jo, man har ju sett till att ha en egen plats. Man måste ha bevis på att man bokat plats, t ex en mobilbiljett, som tvingar upp medmänniskan från stolen. Suckar och stön. Påsar och kassar och ryggväskor samlas ihop för att lastas på hyllor några stolsrader bort... innan ännu en gång personen måste flytta. Vi har verkligen blivit ett rörligt folk.

Plats mot gången är en vådlig upplevelse. Vid varje station kliver säckfolket på. Man känner igen dem inte främst på klädstil utan på ryggsäcken. Gärna packad så pass att minsta lilla strumpa till i säcken hotar spränga kupén i luften. Numera kräver jag genom vassa insändare att ryggsäcksbärare ska ha licens.

Kära redaktören. Man kan inte nog beklaga att det står var och en fritt att bära lenorma löspucklar på ryggarna. Dessa förfärliga ryggsäckar utgör en trafikfara eftsrom tyngdpunkten på cyklarna numera ligger högt och ekipagen därför gärna välter. Ävenledes utgör de ryggsäckar många kånkar runt med faror på fler sätt. Man kan lätt bli omkullknuffad när en ryggsäcksbärare hastigt vänder sig om. Och i livsmedlesbutiken kan man helt enkelt inte komma fram mellan hyllorna. Inför körkort eller licens för ryggsäckar! En som aldrig mer vill bli kullkastad av en ryggsäck!

Under tågresan fick jag törnar och knuffar av ryggsäckar. Ofta vänder sig bäraren om och dänger tillmedpassagerarna. Bonk, klonk, Oj då! Duns, kaboom, Vad nu då! Klonk, donk, Vad är det?! Man känner igen personerna med plats vid gången genom skrapmärken, rispor, brännsår och ömmande armar och huvuden. De ser ut som illa medfarna resväskor, i mitt fall modell ä (för äldre).

Denna resa, sittandes vid den svårbemästrade mittgången, noterade jag att somliga har en ryggsäck på magen och en annan på ryggen. Luffarproffs med fransar i klädedräkten. Otympligt verkade det och illa manövrerat var det. Eller tyska ryggsäckar som på utsidan vimlar av redskap och dekorationer. Som ein besser välbehängd julgran. En sådan vill man inte gärna bli klappad av.

Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.

Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Den tillhörde de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde.

Man kan inte boka här, sa hon helt riktigt. Det skulle man ha gjort i förväg. Och det fanns ju ingen där i trängseln som sålde biljetter. När hon för andra gången tvingades upp ur en, enligt hennes mening, obokningsbar fåtölj svingade hon sin ryggsäck vilt omkring sig, klonkade till en granne, fick upp säcken på ryggen och sa som om orden kunde betvinga verkligheten: den här kupén är obokad.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Vattnet blev för mycket

Stackars krukväxter. De står i solen och törstar, men runt rötterna simmar blomflugorna. Särskilt mina självbevattnande krukor har varit en fälla för växterna. Mätstickan har lurats. Den har berättat att i denna kruka saknas vatten. Frikostigt har jag försökt tillgodose behovet. Som vattningsansvarig har jag misslyckats. Inga fingrar i jorden har hjälpt. Och eftersom jag inte kunnat tolka tidens tecken har bladfällningen varit den törstandes rop efter mera vatten med näring. När lösningen hela tiden varit mindre av allt!

Idag skördade jag vad jag hällt på. En flera meter hög trädliknande växt tappade orken. Under den torra ytan flöt jorden fritt. Rötterna hade för länge sedan druckit sig otörstiga. Vattnet blev alldeles för mycket. Dryckenskapen tog kål på den.

Under högtidliga former bars växt och kruka ut till gatubrunnen där överflödsvattnet hälldes ut. Därefter lyftes rötter med droppande jord ner i komposten. Farväl. Och ännu en växt fick skatta åt förgängelsen. Tacka vet jag snittblommor som andra odlat. Men de vissnar snart av törst eller övermättnad. De ger upp. Får nog. Tackar för sig. Slut.

Övermättnad, vilken bild för tillståndet i vårt samhälle. På den thailändska restaurangen serveras buffé. Och alla tar för mycket. Ögat är så mycket mer lystet än vad kroppen förmår konsumera. Barnet sitter bakom glasnudlar och plirar.

Var är de friterade räkorna, säger fadern, som tagit något obestämbart i ostronsås. Och desserten slinker ner trots att dess plats stulits av ris och vegetariska vårrullar med sötsur sås. Personalen ler, lagar mat och slänger föda.

Sedan går alla folkhemmets lyckliga människor hem och sitter ensamma framför apparater. Hungrande efter gemenskap utan att veta om det. Och de spelar dataspel några timmar för länge eller ser en deckare till utan att förstå varför. Övermätta vältrar de sig i säng och drömmer om mera, ännu mera. När lösningen är lite mindre och befrielse stavas ännu lite mindre. Mindre intryck, mindre mat, mindre dricka och glass. Mindre oväsen.

Men sedan spelar Sverige mot Finland och då behöver man ju en korv eller två och en macka och en till. Där framför televisionen blir det öl och nötter. Och lite jubel får man väl ändå be om?
Det är verkligen inte för mycket begärt.
Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Fotgängare är som fåglar

Velocipedåkning är numera en farofylld aktivitet. Äldre herrar far gärna lite eftertänksamt fram uppå stadens gator. Det innebär att man blir omkörd av alla. Alla har mycket bråttom att hinna dit de skall innan de kommer för sent. Cykelintresserad som jag är har Tour de France och Giro d´Italia lärt mig att man mycket väl kan lägga sig "kölvattnet" efter den som far fram med högre hastighet. Man sugs liksom med av bara farten!

Eller av kastvindarna. Sådan är äventyrliga särskilt vid passage av broar och andra öppna ytor. Då passar nämligen en tre-fyra cyklister på, de som har legat bekvämt bakom mig och njutit av farten, att köra om både mig och varandra. Så under några laddade ögonblick framför vi våra fordon i bredd. Och sedan vinglar och sladdar man åt alla möjliga håll. Kastvindar!

Numera utgör fotgängare ett stort trafikproblem. Inte för att de håller så särskilt höga farter, utan därför att de överträffar till och med cyklisterna i vettvillighet. Utefter den långa rakan tvärs igenom min hemstad riskerar man sedan månader att bli nedpromenerad av fotgängare som djärvt stiger rakt ut i körbanan. De tror nämligen att frånvaron av bilar innebär att de kan ta för sig. Bilförbudet skapar ett vakum som suger ut fotgängare i gatan. De är som fåglar i skock! Kaotiskt byter de riktning. Ett beteende jag tror är reklamstyrt. Köp två betala för tre, eller något sådant kan få vilken fotgängare som helst att bli avvikare.

Ingen ser sig längre om inför det riksfyllda i att de ska passera en gata. De såg sig väl om åt höger och vänster i förra veckan. Nu är det gjort och därför har tror de sig ha permanent företrädesrätt. Det blir som att åka slalom mellan vandrande pinnar. Och när en eller en annan majestätiskt trampar förbi ekar ederna mellan väggarna. Snigel! Bestäm dig om du ska parkera eller köra förbi. Idiot! Flytta på dig för XXX! Är du inte klok!

Det är inte alltid så vänliga repliker som uttalas. Snarare osar det av svavel och fördömelse. Försöker du köra på mig din fule XXX?! Och jag som bara vill bese stadens skönhet. I lugn och ro från en något upphöjd position. Det borde stackarne som vandrar nere i stoftet prova på. Och då fick de också lära sig att det inte är helt enkelt att framföra en cykel på stadens gator när det kryllar av oberäkneliga och ombytliga fotgängare.

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Applådera eller vicka konungsligt med handen?

Nu var det länge sedan jag fattade pennan. Anledningen är att värken har varit svår. Vaknade en morgon med ett stelt finger allra längst ut på vänstra handen. Lilla Vicke Vire hade blivit som en andra tumme, fet som en prinskorv och oböjlig. Den hade behövt en stand in, en vikarie. Fingrar som utmärker sig så där gör inte handen och ej heller armen glad. Än mindre mår resten av kroppen väl när den minsta medlemmen lider!

Med hjälp av läkarvetenskapen undersöktes handen. Än på det ena och andra sättet. Särskilt genom håra nypor just över det ömmaste området: lillfingeleden. Att en vuxen karl gråter är väl numera inte så egendomligt. Och även om jag inte gärna medger det har jag gråtit en hel del den senaste veckan, i sällskap med andra, just när de nypt till där svullnaden och blånaden var som störst, precis på det ställe man till varje pris bort undvika att beröra. Vrål och skrik, hissningar och blöta ögon, sådan har min vecka varit.

Men så har en och annan vän också fått höra vad mina lungor förmår. Ibland blir hälsningar lite mer komplicerade än att fatta en hand på en utsträckt arm. Hälsningar på armlängds avstånd leder ibland till att man griper varandras båda händer. En god vän lyckades göra en hälsning just så klämkäck några dagar efter min samverkan med jourläkare och akut. Hon, den goda vännen, kramade kärvänligt till om mina båda händer. Hon har faktiskt starka nypor, det erkänns. Och för ett ögonblick var hon inte längre den goda. Jag skrek för full hals rakt ut i rymden. Hattar for av folk, fåglar trillade stela ur träden, och paralyserad och i chock stod vännen. Nu några dagar senare har hon hämtat sig något och hör åter vad man säger åt henne. Och jag? Jag håller förnämt min vänstra hand bakom ryggen.

Korsar han fingrarna där bakom, utläser jag av de förbryllade rynkorna i människors ansikten. Men hellre det än okontrollerade primalskrin!

Infektion sa infektionsläkaren och beordrade fram det tunga artelleriet av antibiotika. Men handen svullnade till en klubba och rodnade av blygsel över att inte bli bättre. Blodproven som vid det här laget hade lämnat märken som efter ilskna bålgetingar i armveck, på handlov och handrygg visade just ingenting. Artros? Gikt? Inflammation?

Mitt lillfinger har stelnat av gikt, sa jag åt en vän från sydligare länder. Han stannade förvånat och undrade: fingrar stelna av jäkt? Aldrig hört det talas om!

När jag går till vallen och ser på fotboll har jag lindat handen i gasbinda och satt på mig vinterhandsken i svart svinläder. Bänkgrannarna ler. Hyllar du Ingo, säger de förnumstigt. Japp, säger jag uttömmande. Man vill ju inte sitta där och läsa högt ur sin decimetertjocka journal. Men vid en strålande prestation på planen glömmer jag mig och applåderar ivrigt. Därefter hörs ett vrål som en fullsatt Camp Nou-stadion skulle avundas. Som om hemmalaget lyckats göra ett drömmål a la Henke eller Zlatan. Först intensiv smärta, sedan verkade handen och halva armen ha domnat bort och hördes inte av på en stund.

Vännerna stirrar bedövade på mig. Men vad ska man göra med sin uppskattning de dagar gikten sätter in? Vicka konungsligt med handen? Vinka som Ria Wägner?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Högljutt valtjat!

Högljutt blir valtjatet. Rösta mig hit och rösta mig dit. Välj mig och mitt moderparti, ropas högt. Och alla de andra har inte uträttat något, kommer inte att uträtta något och förmår inte uträtta något. De är långt värre än tränare i elitserien. Där kan de trots konkurrens och tävling ändå ge varandra beröm för framgångar och skickliga spelsystem, för kunnande och förmåga.

Man har verkligen hamnat i ordvrängeri och nyspråk. Och misstankar om främlingsfientlighet har skickats fram och tillbaka mellan kandidater som vore det ett skepp kommer lastat med het potatis.

Jag har inte sagt människohandel, sa en kandidat, och fortsatte: jag sa en ny form av människohandel. Monty Python hade mosat den stackaren. (-Man får inte säga Jehova. -Nu sa Du Jehova, -Nej, jag sa inte Jehova. -Nu sa Du det igen!)

Vill de veta något om människohandel kan de också vända sig till fotbollsvärlden. Där är det väl inga svenska kollektivavtal som gäller när man värvar en storspelande brasilianare, eller två. Det måste säkert handla om minst tre för att bli ett kollektiv? De får bättre avtal än de flesta svenskar, så varför ska inte Litauerna eller Esterna kunna spräcka avtalen åt det hållet? Lönedumpning kallas det när underbetalade svenska spelare säljer sig billigt.

Men man förstår indignationen. Människohandel är ingenting att skämta om, än mindre försöka ta politiska poäng på. Anskrämligt förfärligt, det är vad det är.

Fast ingen har förklarat varför man inte får kalla arbetsköparna (som kommunisterna alltid sa förr) för handlare, så det förstår jag inte riktigt. Men det gör inte många andra heller. Jag har kollat på läktaren och folk skakar på huvudet.

Så vad ska jag rösta på? Tänk om man kunde slippa ifrån att skriva lappar till varandra. Min röst ska höras, annars kan den väl knappast räknas som röst, tycker jag. Jag vill kunna ringa och göra min röst hörd. Att en lapp skulle duga som röst är ofattbart. Tänk en kör där man skrev ner sina röster. Noter kan man faktiskt inte nöja sig med.

Nej en röst ska höras, det är vad den är gjord för! Ungefär som när vi måttligt entusiastiska skanderar en käck och munter ramsa. En sådan har jag diktat vid morgonkaffet.

Lägg en lapp i urnan ned!
Rätta till miljö så sned!
Fixa direktiv och sjung:
byråkratin är ej kung!

Låt alls ingen tysta er!
Röst åt flykting, kurd och fler!
Nej till maktens: Ej ropa!
Höj Din röst för Europa!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Det glömda valet

Val till Europaparlamentet kallas redan innan det ägt rum för det glömda valet, det har jag fått mig berättat på fotbollsläktaren. Vi skrattade gott, mina bänkgrannar och jag. Visst kan man glömma något som ännu inte ägt rum. Men, förlåt en hemmafilosof, påminner man om det är det väl inte längre glömt? Såvida man inte genast vänder sig till grannen och påpekar att man har en känsla av att ha glömt något men man kan för sin själ inte komma ihåg vad det var. Europacupen? Eurovisionen? UEFA? Euro?

Nåväl, nu minns jag att det var ett val som var bortglömt. Och val hör ju ihop med kyrkan. Ja han Jona som kastades över bord av sina kamrater men slukades av en val som spottade upp honom på land. Ungefär så, sa man i min Folkskola, Solbergaskolan. Så det bortglömda valet måste väl då vara kyrkovalet den 20 september. Då ska jag komma ihåg att rösta. Och kyrkan ska väl ledas av kyrkfolk så jag tror att jag röstar på fru Ecklesia From. Och Fred af Signe ska visst också ställa upp. Klatschiga namn en del har. För den goda sakens skull får de min röst och jag klämmer nog dit ett par personkryss också.

Glömmer man att anmäla en ny spelare till förbundet kanske man blir av med poäng. Så glömska kan stå en dyrt. Det ska jag skriva upp och sätta på kylskåpet. Det dröjer nämligen innan jag tappar bort att man inte lever av fotboll allena.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Folke Heim är yours truly

Folke Heim, gästkrönikör, är ingen annan än yours truly. Ett alter ego som tillåter sig ta ut svängarna. Påkommen därför att man behöver en roll att spela. Genom rollens tänkta liv ser man världen. Ungefär som när Enslingen på skäret, på Johannesskäret, en figur gestaltad av Stig Järrel, levde vidare utanför filmens värld och fick eget liv som samtidskommentator.

Skådespelaren Järrel behöll karaktären för att användas i radio och gav med hjälp av "enslingens" pipiga röst smått komiska tankar om aktualiteter och livet som sådant. Effekten blev lustig och roande genom dessa kåserande kommentarer utifrån skärgårdens perspektiv på samtiden.

Folke Heim, min egen ensling, formad av många intryck i närmiljön, kan kosta på sig att utifrån sin kärlek till fotboll ge en och annan känga åt vardagliga företeelser. Som gästkrönikör skriver jag och är ett slags gäst hos verkligheten. Med uppspärrade ögon tar Folke emot dagstidningarnas rapporter och medmänniskors beteenden. Och han jämför med det som sker på och runtomkring fotbollsplanen, denna metafor för samhället. Och kan hans reflektioner kasta irriterande eller lustifikt ljus utanför den spelplanen är det kanske mödan värt?

Och mitt namn är Lars. Lars B Stenström.

Korv är en god affär

Folke Heim, gästkrönikör, om helkgmaten.

Vardagen är fylld av bestyr. Även för oss distingerade och äkdre. Vi rör oss som sengångare till och från affärer. Vi bär och kånkar i slow motion. Sakta mak vore väl den riktiga översättningen. Att vi bär så mycket beror på vanans makt.

Som mindre än liten fick man ta mjölkspannet och kila iväg till Mjölkaffären. Där rörde tant Svensson om i mjölkkannan så att grädden som flutit upp till ytan blandnade sig ordentligt med resten av vätskan. Hon sålde förresten bondlimpor och annat viktigt som ägg och smör. Sedan dess bär jag för hand.

I ett modernt snabbköp är jag fortfarande alldeles vilsen. Längst in står det varje kund behöver: smör, mjölk och ost. Varje kund ska gå längst in i butiken och under irrfärden mot kassan hoppas varje affärsidkare att korgar och vagnar fylls på med allsköns varor. Och varje gång går jag på det: chips, bananer, öl, flingor och ett paket Lithells korv.

Italiensk skinka är på modet. Märkligt. Det är väl inget fel på svenska grisar. Dem kan man väl också hänga på tork? Men de käkar förstås inte oliver, pizza och pasta och dricker vin daglig dags - utan föds upp på potatis och pellets. Ett slags bränsle har man sagt mig.

Framför östersjötorsken stod jag med gapande mun. Knappt hade det stått i tidningen att man kunde äta den igen - så låg den död och filead i fiksdisken. För 58 kronor kilot!! Den måste ha upptäckts simmande i östra östersjön eftersom fisken där hämtat sig lite. Jo, det kunde man se. Den hade hämtat sig till vår affär i stora frigolittråg. Man fullkomligt vräkte trött torsk över kunderna. Hoppas att den piggnar till om man steker den lite.

Läste att maten har så många tillsatser att det snart inte finns någon mat kvar i den. Bokstavskombinatioerna är så många att man måste ha en uppslagsbok för att uttyda alla emulgeringsmedel, förtjockare och färger den före detta råvaran drogats med. Och salt! 6 gram om dagen räcker. Det glömde man att tala om för råvarorna när de blev halvfärdiga fabrikat.

Jordgubbarna har kommit. De fick visum häromdagen från medelhavets länder och låg nu med sina röda ryggar i butiken. Solfaktorna i skyddsmedlet de sprutats med måste ha varit för låg. Undrar vad vi skickar dit ner i stället. Visst, nu minns jag, torsk i massor. Växlingskursen är väl sisådär en torsk för en halv liter.

Nu blir det fotboll. Jag tar med mig en liter som vi delar på jag och bönkgrannarna. Korven har inte hängt med i internationaliseringen. Så vi äter italeinska jordgubbar och spanska och grekiska istället för korv från Närkes Sköllersta och Kumla. För det äter vi ju ändå varenda dag som affären bestämt att vi ska äta det. Prismekanismen styr! Extrapris på korv och nog katten doftar det stekt korv i hela stan. Kom över på en korvbit?! Tackar som bjuder!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Konstfack utan skrupler?

Folke Heim, gästkrönikör, skriver älskvärt om Konstfack.

Även en fotbollsgubbe som jag har träffat på Konstfack i min dagstidning. Eller mina tidningar. Läser ju numera både lokalavisan och huvudstadens blad. Bildningen måste underhållas. Där finns ju fotbollskrönikörer som undervisar och ofta ganska sinnrikt.

Men Konstfack ska vara en skola för konstnärer. Ändå gick Nacka Skoglund eller Kurre Hamrin aldrig där. Så konstnär kan man blir på många sätt. Tänk om den där psykosjäntan spelat fotbollsdomare istället. Laglösheten som dimar - vilken iscensättning det kunda ha blivit. Eller hon kunde ha uppträtt som domare i Tingsrätten. Eller präst på Domssöndagen... Då hade det blivit uppror och inte bara några små orkeslösa tåfjuttar mot det öppna målet.

En lärare skrev i Svenskan att konst är en sak och lagar och sådant något annat. Ungefär. Smart och observant iakttagelse. Konstfack är inga poliser. Nej och där verkar man inte intresserad av att stävja brott heller. Man lär ut och bedömer konst, men om den är målad med brottets pensel eller laglöshetens manus var inte deras angelägenhet. Om de inte är poliser, när tillkallar de poliser då? Möjligen skulle den skrivande läraren varna eleven. Ja, inte varna som i varning på på planen. varna som i du vet väl om att om du gör det där du har tänkt och sabbar en tunnelbanevagn så kan en del mysko typer bli sneda. En sån varning, alltså. Inga gula kort där inte.

Amoralisk kallade min kompis i badhuset det när folk inte hade några skrupler, Inga samvetsbetänkligheter, inga moraliska sådana. De har inga skrupler, sa han ofta om laglösa förare av motorknarrar. Konstfack saknar skrupler tycks det mig. Amoraliska typer, sa han. Som den delen av publiken som mest kollar vad som händer och häver ur sig en massa mer eller mindre upplysta omdömen om vad de ser.

Och röda kort har Konstfack aldrig haft en aning om. Ingen utvisas. Alla får spela bäst de vill. Och domaren och regelboken sk-ter de i. Konsten lär väl gå att sälja, men en sådan match kommer ingen att betala för att se. Det är ju som vilke lördagkväll på stan som helst. Sånt ska inte kosta.

Konstfack och lagen kunde bli en dokusåpa. Ett gäng utvalda typer försöker lura in sig på Konstfack med fejkade varuprover. Den som examineras först vinner. För ingen lär ju åka ut därifrån eftersom man gillar att folk gör olagliga installationer och dylikt. Vilken häftigare arena än Konstfack kunde väl ett sådant konstteoretiskt och konceptuellt framgångsgäng egentligen välja? Det enda de behöver tänka på är att inte göra tavlor - det är så ute att då kanske de ändå inte fick vara kvar. Den som gör en tavla på plan kanske får sitta på avbytarbänken i nästa match. Och filmar man en gång för mycket kan man också åka ut. Matchstraff.

När jag tänker efter...Den som är frisk och lägger in sig på psyket kan väl inte vara alldeles stadd vid hälsa, eller? Det är inte mer uppmärksamhet som behövs utan mindre. Kan behöva sitta i sin enamhet en stund på avbytarbänken, en bra stund, för att tänka efter, innan nästa konstifika tanke slår rot.

Får jag bjuda på ett par? Utge sig för att vara hyfsat rik och snurra upp folk på krogen några vändor. Konst, mina vänner. Ren konst. Himlakropp och årstid är ledtrådarna till en bra titel. Låtsas behöva terapi och familjerådgivning för att visa hur det verkligen är. Eller testa själavård och gå i samtal bara för att visa svartrockarna att det inte duger att vara omåttligt förstående, snäll, inkännande och uppmuntrande. Sälja starkt från en baklucka på kvällar och helger för att låta konstverken ragla omkring i det svenska folkhemmet sjungande på muntra snapsvisor. Ett sätt att avslöja ungdomsfylleriet. Verka hemlös och testa tvättstugorna på ett härbärge? Uppträda som folkvald riksdagsman och bli bortsläpad från partiledardebatten?

Jag har en kompis som borde platsa på Konstfack. Han bränner potatis i ett gammalt konstverk av koppar. Och han är indifferent beträffande lagen på den punkten. Sedvanerätten, brukar han häva ur sig. Ibland kallar han det för rätten till självförsvar (mot baciller o dyl). Och han plåtar sig själv mitt bland koppar och fat. Det skulle de nog gilla. Kulligullan koko som en gök. Hej vad det blev livat på Konstfack i helgen...

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Onödigt att deklarera

Folke Heim, gästkrönikör, tar till orda:
Kalenderstyrda människor träffar jag numera ofta på. En bekant han ställer av sin cykel från 1 november och tar den i bruk igen 1 april. Vad däremellan är är fotgängeri och bilåkning. Men nog verkar det vara svårt att vänta på den rätta dagen om hela mars (nästan) varit befriad från snö och is.

En annan person har just nu den 1 maj tagit av sig alla ytterkläder. Även om kvällstemperaturen sjunker ner emot frysgrader har ytterrocken hängts undan i vintergarderoben. Eller heter det sommargarderoben eftersom det ju hänger där under sommaren? Han huttrar och nyser. Enda extraplagget som verkar tillåtet är en enorm halsduk som kan viras i varv på varv.

Vinterdäck på och av är också helt kalenderdominerat. Svårigheten där är att när ryggen inte vill och armarna donnar så tvingas man ta verkstadshjälp. De är så tjänstvilliga bara man betalar bra. Och lagrar däck gör de också. För att inte tala om att de därtill gärna säljer däck. Mönsterdjupet är inte bra, säger de och man ser hur tusenlapparna flyger sin väg när man köper däck som man inte själv är riktigt säker på om man behöver. Men man vill ju för sitt liv inte hamna i en kontroll med caretan iförd obehagligt olagliga dubbdäck eller blankslitna sommardäck. Man får helt enkelt lita på att de kan sin sak. Ungefär som när man flyger eller går till doktorn.

Deklarationen är också tvingande datumbestämd. Vi som älskar att skjuta upp saker hamnar ofrivilligt i tävlingen om vem som kan lämna sin deklaration allra sist, men inom tidsmarginalen. Men jag har sett grannar som stått bakom hörnet till lokala skattemyndigheten med digitala klockor, eller med dundermobiltelfoner, handdatorer, eller vad det nu kan vara som är den nya tidens bästa tidshållarverktyget. När det återstår sekunder släntrar de lojt fram och dumpar deklarationen, glatt leende mot lokalredaktören som står där med löddrig penna och slitet block.

Men den sporten tar snart slut. Deklarera per SMS lär visst vara det senaste. Med min telepatiska förmåga ska jag nästa gång redovisa mina inkomster med hjälp av tankekraft. Jag tänkte min deklaration! Det kan också bli: jag tänkte deklarera.

Deklarationer är ett arbete ganska likt sopsortering. Den har mest pedagogisk betydelse. Allt slängs väl i en enda stor hög för att brännas i slutändan, på sopstation eller i statens och kommunens finanser. Och inkomster och utgifter har de ändå totalkoll på. Så varför jag ska hålla på vet jag inte. Nu deklarerar jag: tacka vet jag fotboll. Där finns mening och mål!


Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Var är trädgårdsmöblerna?

Folke Heim - gästkrönikör skriver om möbler på balkongen.

Äventyret uppepas. Varje år är det lika spännande och dramatiskt. Var är allt det som stod på balkongen förra sommaren?

Vad mer krävs? Trätrall kan behövas eftersom balkongens nylagda golv är omöjligt att beträda barfota. Det gör man en gång och sedan kan man inte gå barfota längre. Då haltar man fram med stora bandage istället, vilket man av förklarliga skäl avstår ifrån. Men först det viktigaste av allt: trädgårdsmöblerna som inte har någon trädgård att stå i, utan en ynka balkong. Därifrån längtande till gräs och gröda.

Var finns möblerna, balkonglådan och krukorna som skulle skänka lite exotism åt det svenssonska livet i lägenhet. Vinden fick första besöket. Inga möbler men gamla böcker. Där fastnar man i det man en gång läste. Igenkänning. Men snart måste man slita sig från bilderböcker om rosor eller presentböcker om Rom eller Örebro. Snart ja, det hade tagit en dryg halvtimme. Nästa studiebesök gjordes i källaren. Och bakom marschallhållare och julsaker hittade två stolar. Ett par andra hade blivit hållare för överblivna vinterdäck till förra bilen. Och bordet låg demonterat bakom en halvt nedmonterad garderob. Vilken fröjd!

Att svenska folket går upp i vikt är ont förtal. Så som detta folk släpar och bär, upp och ner från vindar och källare, borde det inte finnas marknad för gym och friskis och svettis. En stol i taget fick det bli. Kökstrappan, ja jag har en sådan med tillhörande köksingång, vrider sig som en serpentin och där är trångt. Tredje stolen behövdes. Den fick jag avända på en trappavsats för att vila i. Försmädligt nog kom grannen, en lärd karl, som nyfiket frågade om jag satt där och tog igen mig. Bröstkorgen hävdes och det rosslade betänkligt. Andan hade jag tappat och en halv liter svett därtill, så jag försökte hämta mig... Sitter du här och tar igen dig! Nej, jag tänker ha mina möbler på denna minimala avsats för att träffa vänner och grannar lite oftare.

När allt släpats upp blev jag tvungen att byta kläder. Slipsen hade fått fläckar och förra sommarens efterlämnade torkade blommor och blad skräpade över allt. Och som svetten lackat! Duscha måste jag också. Dock - arbetet är inte färdigt riktigt än.

Men muttrar och skruvarna? Inte i verktygslådan. Inte i hallens garderob. Inte i skrivbordet. Jag hittade dem i de gymnastikskor där jag gömt dem förra året. Monteringen var av IKEA-dignitet. Två olika längder på skruvar borde inte vara så krångligt. Men de hamnade där de inte borde och sattes ifrån fel håll. Nu är jag nybliven monteringsexpert. Och har för avsikt att till nästa år skriva ner var grejerna finns, var skruvarna lagts och på vilket sätt de måste sättas i.

Sådana är vi - bolkongfolket. Experter på att bära och leta fram saker. Och ena hejare på att skruva och fundera. Kanske ska jag inte ha en balkongmöbel för fyra. Det är ju ändå mest jag själv som sitter där. En av vardagsrummets stolar kan gott duga. Bara jag kommer ihåg var jag hade den sist. I köket kanske? På badrummet? Vinden?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Profeten på läktaren

Folke Heim, gästkrönikören, skriver om att förutsäga framtiden.

En bekant till mig sitter på läktaren några platser från mig. När jag skriker ilsket mot en domartabbe smackar han medlidsamt. Inte mot domaren utan mot mig. Skulle jag råka svära eller bruka eder det osar om så ökar ljudet på hans kritiska smack och klickljud.

Han är pingstvän. Han har sagt det själv så det är inget jag hittat på. Tänk en pingstvän på en fotbollsläktare. Kan det bli mer absurt? Lite läckert är det förstås. Jag brukar nu för tiden be honom berätta hur det ska gå. Jag har ju hört att de där pingstvännerna ska vara ganska duktiga på att skåda in i framtiden. Ja profetera och så där.

Han gör mig motvilligt till viljes. Blundar eftertänksamt som om han hade resultatet uppskrivet på insidan av ögonlocken. 3-2 säger han sedan. Och kan man inte slå sig i backen på att det blir 3-2! Man kan inte ringa dig när jag sitter med tipset, frågade jag en dag. Men där drog han gränsen. Begäret efter pengar är roten till allt ont, suckade han och smackade sedan ogillande så där som bara han kan.

Vilken kille. Lite lillgammal. Grabben är bara 32 (kanske är det därför han ofta säger 3-2 när jag frågar honom). Kan Du profetera på riktigt, undrade jag häromdagen i kön till den varma korven. Nej inte, sa han. Han pratar verkligen inte mycket för att vara profet. Jag han kanske inte är en sådan där, men när jag numera hälsar på honom slinker det oftast ut ett: Tjena Profeten!

Det behövs riktiga profeter. Alla de där som ska förutsäga hur saker ska bli: placerare, meterologer, spågummor, sportkommentatorer och andra synska typer har inte så ofta förmågan. De lyckas ungefär lika bra som när man gissar. Ja till och med chimpanser har spöat professionella placerare, fast jag vet inte säkert i vilken sport. Chimpansers aktieportföljer är ju inte så tjocka att det stör. Så en och annan profet kunde vi behöva i de branscherna. I religiösa sammanhang har de ju gjort sitt. Man vet liksom hur det ska gå i slutänden: svavel eller sötebrödsdagar.

Han pingstvännen säger sig dock ha träffat en profet en gång i en gudstjänst. Han den verklige profeten lär inte ha sagt så mycket han heller, men han varnade för att folk inte levde efter Guds ord och vilja. Så där högtidligt uttrycker han sig, pingstvännen också. Men det finns för mycket hemstöpta profeter, fortsatte han. De är snacksaliga och säger vad som faller dem in. En profet han talar ord från Herren! Min nyfunne profetvän liksom bankade in orden och tappade samtidigt sin korv på marken. Och suckade uppgivet: jag visste att det skulle gå så.

Just så, sa jag. Hur slutar matchen idag då?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Piraterna dömdes - S´ånt är livet

Folke Heim, gästkrönikör om fildelning.

Det här med fildelning växte jag upp med. Vi höll på med sådant redan på 50-talet. Roligast att dela var långfilen. Särskilt om man vispat den en stund så blev det trådigt och segt. Men det gick bra med vanlig fil också. Man ska dela med varandra! Så lät det när vi sjöng Psalmer från köket. Men genom historien har det alltid funnits Robin Hood-typer som hellre delar med sig av andras goda än av sitt eget. De kan konsten att Leva livet! Jalla! Jalla!

Nu har det som jag läser i Dagen på biblioteket varit en rättegång (Alla var där) och de Wonder Boys, för det är nästan alltid bara killar, som hållit på med att underlätta för andras fildelning, Vuxna människor, ska gå direkt i fängelse Tillsammans om de inte överklagar. Och det gör de. Med tanke på att detta är en framtidens teknik känns det som en slags Apocalypse now, eller borde kännas så för de inblandade. Svenskan visar att det kostar - 30 miljoner! Knappt som en AMF-bonus.

Jag har lyssnat på advokaten i radio som menar att de där piraterna nästan har gjort skjutvapen och bilar. När man skadar folk genom att köra vårdslöst eller sikta och skjuta där man inte får så blir knappast vapentillverkaren eller bilföretaget skyldiga. Sån´t är livet! Varför ska då fildelare som gör något listigt på internet bli dömda? Den invändningen bör man Analysera mera! Piraterna vill inte ta ansvar för vad folk gör med deras pirattjänst. Att man kapar filmer och böcker och seglar hem dem till de egna datorerna är ett Strul piraterna inte veta eller känna till. Ingen tivlar väl på att Jönssonligan spelar högt!

Varje fildelare som lärt sig konsten Att angöra en brygga har nu landat i ett slags Cape Fear. Är de finder till det allmänna, var och en en Enemy of the State, eller bara till bolagens intressen? Lakoniskt får man konstatera: Sån´t är livet!

Det blir aldrig som man tänkt sig. Kan det vara så att Klassfesten är över?

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Det har varit Långfredag, Gudbevars. Och i Sveriges Radio hör jag att man inte gillar lidande. Människor och tro handlar om lidande. Det har funnit för mycket lidande - så det behövs inte längre, menar de. Inte heller kan man förstå vad det ska vara bra för att lära sig lida. Det blir mest som en skymf för alla andra som inte har något val.

Ouuu vad jag far illa. Det gör ont i öron och på alla möjliga andra ställen. En avlägsen bror till mig hamande i en sjukhusmaskin som tvättar blod. Och det var inte roligt- Klart att han måste lära sig stå ut. Det var inte möjligt att låtsas som det inte fanns. Apparaten suckade liksom medkännande hela tiden. Inte fick han glömma inte.

Och så var det en mig närstående b-kusin som blev illa åtgången av en massa busar på jobbet hanses. De låg i med baktaleri och ränksmideri. Men dem som gräver gröpper åt andra faller i själv så småningom. Så de fick smaka sin egen medicin. Och de led. På led fick de gå sin väg när de troppade av.

På läktaren där jag sitter hör jag ju grannarna tala om hur svårt de haft det med svek och lögner i parti (ja även i politiska sådana även om de inte tänkte på dem just nu) och minut. Det gör ont sjöng ju hon Nanne. Eller Lisa..nej Lena PH var det nog. Texter är jag rätt bra på. Hur var det nu...
Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, ont så ont så ont
Dom märker ingeting men...mmm
Det gör ont
Ont, det gör ont, det gör ont

Kunde nog ha blivit en rätt bra refrängsångare om jag inte fastnat för fotbollen. Men när folk har det så där kan man ju inte låtsas som om lidandet vore passé. Och jämför värk i själen med andras värkar kan man bara inte.

Kyrkan har ju det där med lidandet på tapeten. Men inte har jag hört dem glorifiera lidandet. Ja Jesus lider ju och det ägnar man sig åt. Man ska vara beredd har jag hört, om jag minns rätt, min konfirmationspräst tala om. Han Jesus fick utstå en hel del, sa han. Och för min del tycker jag det är bättre att folk är beredda på att det kostar på.

Man ska inte söka upp lidandet så dom i radion. Men hur ska man annars kunna rå på det. Doktorer som håller sig borta från avdelningarna? Hjälparbetare som sitter på hotellen i Nairobi istället för att besöka lägren?

Det säger varje sportkommentator också. In där, det ska göra ont, säger de. Inte ens fotboll är alldeles utan. Men jag går inte så långt som den gästande klacken som rått ropar att man ska sparka ner nån. Det tycker jag inte. Det räcker att glidtackla med dobbarna.

Joggaren springer i tangentens riktning

Folke Heim - denna sidas gästkrönikör om motion

Våren fick det att börja spritta i mina gamla lurviga. Ungdomens blå gymnastikskor har sprungit färdigt- Och jag har sett hur man ska se ut när man rör sig språngvis framåt. Silverglänsande trikåer, skor som blinkar eller glöder. Och överallt ränder och konstfulla märken. Cool? Häftigt. Typ.

Sagt blev gjort. Men inte snart. Påskafton är inte dagen då man bör handla i sportaffärer. Personalen har semester och det går inte fort. Jag provade outfits och trikåer, cykelbyxor som fick mig att se ut som en färdigbunden nötstek. Svårast av allt var förstås färgerna och märkena. Men med god hjälp av en tuggummituggande expedit fick jag till det. Inifrån och ut.

Den som uppfann sportunderkläder har nog feta bonusavtal. Ty man har uppfunnit åtsmitande plagg formgivna som vore de för en annan befolkning än den jag tilhör. Iklädd detta plagg for rösten upp ett par toner, om än inte i falsett. Tacka sjutton för att folk springer fort om de har dessa plågoinstrument under ytterkläderna. Man måste vara snabb så man får komma hem och byta om.

Overallen såg ut som vore den tillverkad av silvertejp. Så ser någon en silverne blixt i spåret är det jag. Min korpulens gör förstås att folk genast kommer att se något riktigt ovanligt. Kolla en kulblixt! Var, var? Den är redan förbi, som ett tjutande isklot for den genom terrängen! En kul blixt, om jag får säga det själv.

Dojorna (skorna alltså) hade fjädrande luftkuddar. Det behövs för att benhinnorna inte ska bli utmattade eller inflammerade. Men jag märkte att skorna inte hade med benhinnorna att göra utan de orsakade stora svårigheter för benen att hinna med fötterna. Fossingarna studsade hit och dit i spåret. Än slank han dit och än slank han dit, kunde man sjunga om man kunde sjunga.

En studsande kulblixt för tanken till ett flipperspel och en och annan gran lyckades jag springa rakt in i. När man väl får upp farten behöver man ha en utvecklad förmåga att svänga. Men när fläsket väl kommer i rörelse strävar det alltid i tangentens riktning (det lärde man sig förr i ett ämne fysik och i ett annat som hette matematik).

Snart blev jag orienterare. När spåret svängde inledde jag min manöver men farten var för högt uppskruvad. Jag tappade liksom kontrollen, blev en bulldozer som i panik försökte svänga för att undvika kollisioner med tallar och bergknallar. Men återigen hade jag nytta av magens omfång som blev en lämplig stötdämpare. Nej nu berättar jag inte mer. Det blir för självutlämnande.

Nu har jag svidat om och går jag till vallen. Fotbollen kallar. Men oroad är jag. Den nye forwarden springer klumpigt som en flodhäst och dribblar som elefant. Men jag ska ge materialförvaltaren ett tips. Ge killen nya underkläder, nya skor med luftkuddar och lite silver i dräkten - så får han fart, Och snart säkerligen ett nytt smeknamn. Blixten kanske?

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Med nedsliten däcksprofil

Folke Heim denna bloggs sk gästkrönikör om däck och vägbanegrepp.

Vinterdäck med dubbar, vilket väggrepp. Det skulle alla fotbollsspelare som trillar innanför straffområdet bara det kommer en vindpust ha. Ibland ser det ut som rena dykklubben. Vingliga av syrebrist passar de hela tiden fel. Och de springer oftast lika illa som man gör med grodfötter. Stå på benen! Och skjut! Vad har man annars i Allsvenskan att göra?

Förresten har alla på plan dojor med dobbar. Som kattens klor verkar de oftast indragna, de fälls bara ut vid glidtacklingar. Vad går upp mot en dobbad sula i häftig närkontakt med naket skenben?

Men kanske kunde däckfabrikanterna ge tips. Dubbade däck som greppar underlaget borde vara obligatorisk som fotbollssula. Det där straffsökande snubblarna borde också lära ett och annat av LO:s ordförande. Hon Wanja har vinglat och sprungit fel, blivit utvisad och orsakat frisparkar. Men hon håller sig ändå på benen hur mycket de än tacklar henne. Hon kommer tillbaka. Dessutom passar hon villigt bollen till de andra som inte vill ha den. Näringslivets alla stjärnspelare som just nu vankar längs sidlinjen med oskyldig uppsyn smuttande på någon svalkande dryck. Skicka bollen till dem, de där med oskyldig uppsyn. Tuff tjej!

Nu sladdar arbetarrrörelsen betänkligt. De satte nog på sina sommardäck för tidigt. Tänkte att snön var borta, halkan likaså. Här kör vi tryggt mot valseger i EU och om ett år till riksdagen, sa de väl. Men så satte sig tre i förarsätet. Klart det vinglar.

En kompis sa att har man inget mönsterdjup - då är profilen sliten. Så kan det ju faktiskt vara! Det skulle man ha tänkt på innan man gjorde häftiga burn-outs för publiken och samtidigt blev av med och gav bort alla viktiga profilfrågor. Man brände bort Per Nuder och Marita Ulvskog och Margot Wallström och allt vad de heter. Och lät ett annat team ta över.

I nästa vecka ska däcken på min gamla PV (en PersonVagn från Volvo) bytas! Då kan man göra det utan större fara för förlorat vägfäste. Vår verkstad är smart. De bokar in en för däcksbyte innan man själv hunnit tänka på saken. Tackar man ja funkar det. Tackar man nej, får man som vanligt skylla sig själv.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Simkort till mobilen

Folke Heim, gästskriver om mobiler:
När jag var i ungdomens vår var veckans höjdpunkt besöket i badhuset. Där i bassängens himmelsblå vatten blev jag viktlös. Det var bara att blunda och simma på rygg så var det som att flyga. Hur man nu kunde veta det där i bassängen.

Så när grannan kom och undrade om jag hade ett SIM-kort han kunde få låna, hans hade gått sönder, så visste tanken vart den skulle.

Nej, du något sådant abbonemang har jag inte haft sedan 1964 på våren.
Det är någe fel med Dig Folke, sa han medlidsamt och skakade på huvudet. SIM-kort fanns inte då. Men jag som sparar på allt gick och hämtade abonnemanget till Solbergabadet. Gissa om han blev lång i ansiktet. Simkort hade jag textat på plastfodralet där kortet låg. Men när han förklarat så bad jag om ursäkt. Tiden går liksom sin väg om man inte hänger med..

Nu vet jag kanske inte bättre, men en hel del mer. Och ska genast skaffa mig en sådan där mobil telefon. Men gamla Kobra var flyttbar den också men inte så liten och behändig. På matcherna sitter ju folk och snackar i sina små handvärmare hela tiden - så alldeles bakom är jag inte.

Eftersom det är kris behöver någon våga handla. Omsättningen stiger och vips är krisen borta. Sagt och gjort. Besökte butiken på Drottninggatan där det var lätt att bli lurad. Inredningen var bedrägligt sparsmakad och knapp. Och de små montrar på väggarna tycktes inte ha så mycket att erbjuda. Men åter igen bedrog jag mig. Vilka små vidunder som gömde sig där. Det var pixlar i miljoner, och datorer och internetuppkopplingar. Och gratis SMS och andra bokstäver som jag inte ens kommer ihåg. Hon som stod före i kön undrade om den mobil hon var på väg att välja hade lika många gigg som en ipod. Så nu måste jag skaffa en ny ordbok också. Det blir dyrt när man rör på sig, det ena leder till det andra, så att säga.

Det blev min tur. -Jag ska ha en mobil. Har den den där blå apparaten där borta SIM-kort? Och många gigg, frågade jag initierat. Jag ska ha den att ringa med, tillade jag lite försmädligt. Men det hade han uppenbarligen hört förr. Men killen var beläst - han frågade mig ironiskt om det inte gick lika bra med flaggor att semaforera med, eller kanske en morsenyckel kunde duga?
Bara de är mobila så kanske det, replikerade jag vasst.

Mitt namn är Folke, Folke Heim

En politisk Allsvenska

Folke Heim, denna bloggs sk gästkrönikör skriver om Allsvenskan.

Premiären är avklarad och kampen igång. Även om mitt lag inte begick sin premiär igår märks det att temperaturen stigit. Solen hälsade med varma strålar denna lyckliga dag. Jag har redan studerat tabellen och kommer att följa den med stigande förvåning. Ja, så har det varit i flera år. Man kan inte annat än bli förvånad över somliga lags berg- och dalbanor. Huvudstadens lag Hammarby, AIK och Djurgården kan också överraska. Åt alla möjliga håll.

Eftersom jag lika intresserat följer politiken har jag en idé. Borde man inte rangordna partierna efter ungefär samma regler som allsvenskans? Domare måste förstås utses som granskar och dömer i förväg bestämda debatter. Ja, de avger inte sitt omdöme i förväg utan vid bestämda tillfällen som bestämts i förväg. Särskilt budgetdebatten och den utrikespolitiska debatten borde utformas som kamp mellan två. De utgör ju en slags allsvenska matcher.

Publiktillströmningen är inte så imponerande idag. Och inträde är bara inte att tänka på. Men piffar man upp debatterna med lite fotbollsregler kan det ordna till sig. Straffspark utdöms vid ojuste sätt att tackla politiker eller ämne. Den som lägger straffen får både skjuta hårda argument förbi en oftast svartklädd motståndare samt välja en straffrunda, t ex måste en sådan ledamot som orsakat straffen springa ett extra varv runt riksdagshuset innan man utmattad och andfådd släpps in på planen igen.

Nog kunde opinionsinstituten utse varsin företrädare, några får stå på sidlinjen och andra röra sig fritt i kammaren, i Folkets hus eller var debatten nu äger rum. Idag har de ändå vänt på rangordningen. Ett nytt lag har tagit ledningen. De avgör ändå hur det går och borde därför ta över, vilket blir mycket billigare än att varenda medborgare ska få döma i val. Miljoner domare verkar vara en orationell metod. För de flesta av oss som valt ett favoritlag räcker det att skrika åt spelarna från åskådarläktaren. Som när Vanja Lundby-Wedin gjorde självmål.

Och käcka hejaramsor kommer snart att förekomma.
Fredrik målar varje gång,
skjuter ifrån höften,
tacklar kort och tacklar lång,
fullgör sina löften!

Mona! Pussar, kramar dem,
Vinner jämt, kan måla,
springer snabbt - de undrar vem,
kan dem så tilltvåla!

Och sedan har det i gärsgårdsseriesammanhang dykt upp några aktörer med buttra spelare som spelar efter egna och hemlighållna regler och framkallar de svåraste kval hos oss alla. Tills vidare låtsas inte många om dem. Men om de tar sig till Allsvenskan, vad gör man då? Finns det matchstraff som kan utdelas i förväg för osportsligt uppträdande? Eller så får man gör som Grenoli - spela så mycket bättre... Nej - snart börjar den verkliga matchen. Tid att gå.

Mitt namn är Folke! Folke Heim.

Inga smulor från den rike mannens bord

Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.

För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.

Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.

Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.

Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.

Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.

De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!

Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.

Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Spelare som dribblar

Folke Heim, vår gästkrönikör, har följande synpunkter på samtiden:

Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.

Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.

Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.

I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.

Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Tvättdag

Folke Heim om tvättstugan

Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.

Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.

Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.

Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Välkommen Folke!

Vem är Folke Heim? Man kan undra. Han är en stadsbo med intresse för det som händer och sker. Han kommer att kommentera världen såsom han ser den, lite nu och då, på denna blogg. Folke Heim tycker själv att han är som folk är mest. Hygglig och pålitlig. Ganska stillsam. Och kanske lite godtrogen. Men han avskyr att inte få raka besked. Sådana som han själv har så svårt att ge.

Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.

Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.

Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.

Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.

Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...

Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.

Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.

Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.

Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.

Du lär bli bönhörd...

Låga trösklar

Folke Heim: Om trösklar och elitism

Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.

Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.

Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.

Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.

Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.

Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.