fredag 27 september 2013

Blandade intryck

Stilla flyter ån. Svartån. Inte olik mitt eget liv. På väg. Långsamt och under ordnade former. Mot morgondagen. Hjälmaren. Siktar man mot havet så kommer man till Hjälmaren. Först. Vad som händer sedan vet bara den som gjort färden. Under tiden är internet som mitt liv. En strid ström av intryck. Där jag, den långsamme, sköljs med. Av bara farten.

Mina cykelturer blir alt vådligare. Ena dagen blir jag överkörd av en berusad gubbe. En verklig gubbgubbe. Sliten. Smått trasig. Andra dagen visar någon fingret åt mig. Sedan krockar en bil och en vespa mitt i en vägkorsning. Det får mig att vilja börja gå. Stiga av fordonet för att promenera genom staden. Med hjälm. Om någon månad kanske en skidåkare vräker sig fram. Skriker UR SPÅR. Mitt på fotgängarnas eget, och som jag trodde, skyddade område. Trottoaren.

Gubbarna träffas fortfarande för att svettas ur sig den värsta frustrationen. Intryck av omvärlden blandas. Laddade ord far som klingor genom luften. Extra känsligt bland sköra och åldrande kroppar. Spaningsregister. Romer. Biståndministern. iPhone 5. Poliser. Nordea. Skattebetalare. Miljarder. Skåne. Polischef. Kyrkoval. Ove. Bokmässan. Antiziganism. Syrier. Bodil...

Då tystnar alla. Har ni inte läst Bodilaire? Vad heter hon Malmsten? Det har herrarna inte gjort. Men de ska genast gå hem och slå på sina platta plattor, sina iPads. Tanka hem någon ebok. De är sedan några månader totalt uppkopplade. Har minskat sina cykelturer och vistas alltmera i hemmet. Grubblande på bortglömda lösenord.

Nu går vi hem, säger den gamle politikern. Hem, hem, sjunger före detta pastorn då och reser sig för att gå ut i duschen. Man får inte vara svettig vid hemkomsten. Då tvingas man bara duscha. En gång till.

Förresten, jag höll på att glömma. Min hälsning från folkhemmet, det kära. Mitt namn är fortfarande Folke. Folke Heim.

lördag 12 maj 2012

Att hålla andan i ett år

I nästan ett år har jag hållit andan. Inte bokstavligt, men symboliskt. I väntan på inspiration. Intrycken har vält över mig. Det kunde ha blivit böcker. Om märkliga politiska turer kring partiledarval. Det hade ju hållit för ett antal lustiga kommentarer. Och om de gamla makthavarnas uttåg från det stora partiet. Till privat verksamhet.

Eller jag kunde, likt en von Anka som djupdök i sitt kassavalv, ha vältrat mig i allt som skrivits om offentlig eller privat vård. Heter det verkligen så? Vem vill bli vårdad offentligt, tänker jag först. Men eftersom jag har fått mycket och god vård av landstinget bockar jag och tackar. Men skandalrena har nu i dessa dagar vänts ut och in!

Jag kunde ha skrivit om försvaret. Av Gotland där badgästerna är de enda som numera får vakt på stränderna. Eller av Örebro, där några uniformer är dolda bland verkstäder och lunchserveringar. Avskräckande och respektingivande. Men några militära muskler har de inte. Regementet är borta. Man kan hålla sig för skratt. Det har jag gjort.

För dagen stirrar jag mest storögt. På folkhemmet. Där en hel del folkhemskt förekommer. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

onsdag 8 juni 2011

Utrym! Man ber!

Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är peson som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka,
undrade en annan person som också bara råkat gå förbi. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan önska, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada
, sa en av dem som hört vad hon sagt. Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag, sa hon. Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad?
Personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gude Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, ropade hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

lördag 5 mars 2011

Fråga Fredrik

Skrivkramp lider de stora ordmakarna av. Ibland. Är det en variant av scenskräck som får orden att darra i kulisserna? De vill helt sonika inte ut på papperets vita vidd. Där de kan ses och tydas av alla.

Så har det varit för mig. Ett mödosamt ord frampressat under vånda vägrar att stå kvar på denna blogg. När de väl tvingats dit ut ropar de i ångest att de vill bort. Lydigt och hörsamt raderar jag inlägg efter inlägg, mening på mening, ord för ord. Kvar blir en berättelse om ingenting särskilt och om låsningar. Hur nu det går ihop.

Jag har haft skrivkramp i tangentbordet. Under tiden har jag badat bastu och bubblat med gubbarna om läget i riket och kommunen. De häcklar mig för att ingenting längre blir publicerat. Bloggar inte du, säger de och er försmädligt. Inte bloggar jag, blir mitt svar. Inte för tillfället, viskar jag lågt i duschen så ingen kan höra.

Läser om maktkamp i det stora partiet. Falangerna driver sitt spel. Man är mer inresserad av att få makt än att driva sin egen linje. Vem kan ge oss makten åter, undrar man istället för att fråga vem som kan samla och entusiasmera. Så verkar det för mig när jag ser vad andra som kan skriva skriver. Men vem vet vad som sägs bakom de lyckta dörrarna. Jag tror att några till och med i lönndom har tänkt: Ska vi fråga Fredrik?

måndag 24 januari 2011

Om valet kommer

Om valet ska göras om - varför dröjer det så? Här pulsar man i snö upp till knäna, rastlös vankande i väntan på ett beslut som aldrig kommer. Hallå! Sover ni som ska skipa rätt? Har ni förläst er på lagtexterna, fastnat i paragraferna eller bara givit upp? Ingen vet. Det är tyst i valmegafonerna.

Här i min lilla stad väntar alla. I bastun går vågorna höga av diskussionen om mandat och röstetal. I ångorna stiger förväntan på utslaget. Alla vill ha bakläxa! Vill göra om! Se till att välja en politiskt ledning som kan leda kommunen. Åt något håll. Om det blir val ska de få se vem som kan välja med besked.

Och räknenissarna jublar. Vilken utmaning att i förväg kunna berätta hur stora förskjutningar som behövs för att den ena eller andra sidan skall vinna. Nu är det valmatematik och fördelningsstatistik som gäller. Hur många röster behöver den ena sidan vinna eller förlora?

Själv har jag använt min röst. För tillfället har den tystnat. Men den kan väckas upp om valet kommer. Måste först kolla om telefonkatalogen informerar. Om valet kommer.

fredag 12 november 2010

Röst som räknas

Ryktet går att det kanske ska bli omval i den lokala metropolen. Det vore ett äventyr för gamla gubbar, Ja, för yngre personer också. Oavsett samma kön eller inte. Ett sådant beslut av någon valprövningmyndighet skulle visa för hela världen att vi kan bättre än man kunde i Florida. Spektaklet där, när Al Gore inte blev president, har avhandlats i många av min vänkrets bastusamtal om stort och smått.

Men står det och väger och hänger på en enda röst? Så om några röster inte blivit räknade eller inte infunnit sig i tid är det nog det enda rätta att göra om valet. Min röst la jag bestämt ner i någon låda. Om det var en låda som räknas, ja, vem vet?

Den räknades häromdagen när jag vid ett övergångsställe tog mig förbi en gammal bekant. Han cyklade utan hjälm och var fullt upptagen med att tala i telefon. Så jag dunkade till honom på armen och ropade högt och barskt, samtidigt som jag cyklade förbi honom. Här talar man inte i telefon utan hjälm, skrek jag. Och hans protester hade jag snart cyklat ifrån. Just då hade jag ingen tid att stanna och prata. Tala om saken skulle vi kunna göra några dagar senare då vi skulle ses i bastun.

Så när det blev onsdag satte jag mig bredvid honom i bastun och sa, du tog väl inte illa upp för den där dunken du fick vid övergångstället? Du borde verkligen använda din cykelhjälm... och inte tala i telefon när du cyklar. Min röst hördes lång väg.

Han såg på mig som om jag varit en främling från Yttre Hebriderna. Jag har inte cyklat på flera veckor, sa han och skakade på huvudet åt detta märkliga påstående. Och har därför inte heller talat i telefon under pågående cykling. Jag har ju min cykel inlämnad för däcksbyte och rundsmörjning!

måndag 21 juni 2010

Väntrum under omdaning

Väntrum är som trappor i Harry Potters skola. Ni vet, skolan i trolldom och häxdomskonster: Hogwarts (svinvårtor). Där ändrar sig trapporna hela tiden och de tycks fara på kors och tvärs och gå till skiftande rum och nivåer.

Vårdcentralen har genomgått en långvarig skinnömsning. Först försvann de naivt färgranna målningarna med festliga idylliska illustrationer. Sedan blev det kommunalgrått med vinröda ränder. På golvet hade man satt fågelspår så att personalen skuolle hitta fram till sina avdelningar. Eller om det var en upplevelsevandring för barn? Det har aldrig blivit klarlagt.

Idag var "mitt" väntrum alldeles omgjort. Igen! Nu hade man byggt en korridor och inhägnat själva sitt platserna. Det var som att bli förflyttad till mitt eget 50-tal då kindergarten (en tidig förskola) älskade att fålla in barn i olika små bås. Möjligheten att känna sig lite anonym var borta - alla ser alla framifrån. Och man kurar liksom ihop sig med de andra, nära. Det enda som fattades var ett stort sammanträdesbord i mitten.

Kanske hade man fått en inredningsarkitekt billigt. En som fixar kommunala moduler och enheter för smärre överläggningar? Där kan ju personalen ha sina möten när dörrarna stängts, såvida de inte bär med sig en massa papper som kräver bord att vila på...

En melodi, en sång, några ord for upp i medvetandet. Visst var det något kyrkligt över det hela? Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand... Som tur är kan man hitta läspinnar med DN:s kultursidor uppträdda, bakom vilka man kan gömma sig. På vårdcentralen vill jag bara försvinna och anvundsjukan mot Harry Potter är stor. Ett kungarike för en osynlighetsmantel.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.