Svininfluensan och SJ

Bryter man av spetsen på blyertspennan blir det krångligt att skriva. Någon pennvässare värd namnet har man ju inte hemma. En pennkniv (fickkniv) kan då bli räddaren i nöden. Och det blir som en modern form av hemslöjd med dessa knivens omisskännliga spår på pennans yttersta spets. Ingen strömlinjeform där inte. Grovhugget och oprecist som en snickarpenna, så ska det vara!

Men när bredbandet strejkar vet man sig ingen råd. Kundtjänstens röster har svarta kanter av leda. Har du hört den förut? Jo de har hört allt, utom möjligen riktigt glada och nöjda kunders röster. När de får höra dem, tror de inte riktigt på dem.

De förhåller sig som SJ. Vill man ge SJ beröm via nätet får man vara snäll och reklamera något, klaga på något. Så mitt klagomål blir: man kan inte ge beröm åt SJ ens när de förtjänar det. Så har de låst sig i försvarsposition. Och vi som har något annat att säga får leva upp till SJ:s förväntan: vi tvingas klaga för att berömma.

Beröm kan ju vara ett slags klagomål. På att det förra gången inte var så bra. Så att nu när det bara är lite bättre - framstår det som väldigt mycket bättre än det egentligen är. Så SJ har en poäng: akta dig för dem som vill berömma dig. De har andra erfarenheter som de inte berättar om, inte just nu.

Nästa gång kanske de klagar och då måste vi göra det lätt för dem. Det ska vara enkelt och trevligt att klaga. Inga hinder skall resas som gör de ilskna ännu mer besvikna och irriterade! Glada klagomål och positivt missnöje är SJ:s melodi. Så förhindrar man att de mest missnöjda spårar ur. Visst är det bra av dem!

I pressen tycker jag mig ha märkt att min vill göra sjukvården ansvarig för vad svininfluensan ställer till med. Sjukvården är som en poliskår i vitt vars uppgift det är att hålla buset borta. Och lyckas det inte så måste sjukvården ta på sig skulden. Hemskickad. Fel diagnos (per telefon)...

Klart att det begås misstag. Människor lär fortfarande jobba i vården. Ingen är felfri - trots att man gjort mycket i vården för att förhindra och förebygga misstag.

Men att ta ansvar för vad sjukdomar ställer till med kan de väl knappast göra. Det är som att ställa samma tidningar till ansvar för att folk får för sig att begå brott inspirerade av artiklar om andras brott. Och så mycket elände som tidningssidorna nedtyngs av så fick tidningarnas jurister äntligen lite att bita i. Experterna på andras skuld fick då smaka sin egen medicin. Burr, beskt!

Trycket på sjukvården kan förklara varför vaccineringsförhöret är ganska omfattande. Har Du ditt eller datt? Har du kontraströntgat dig nyss? Gillar Du Lasse Stefanz? Har Du feber? Bär Du hatt? Är Du glad? Eller vad de nu frågade om. Läser Du dagstidningar? Jag kommer inte ihåg, vad de ville veta. Men blev överraskad av att patienten fick bidra med en och annan synpunkt och fick den antecknad till protokollet. Berömvärt. Måste kolla om man först behöver klaga för att få konstatera att man är nöjd. Med detta är jag nöjd.

Mitt namn är Folke i folkhemmet. Folke Heim!

Svårhuggen i armvecket

Hur har du det, undrade min motionsfanatiske vän. Han tyckte väl jag såg glåmig och trög ut.
Han vet att jag är sparsam med motion. Dock rör jag mig cykelledes tvärs över den stad jag bebor. Så helt utan konditionsträning är jag inte.

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men än en gång satt jag i väntrummet för att någon skulle sticka ett minimalt hål i mitt pekfinger. De kollar PK-värdet. Där sitter vi hjärtliga patienter som det ibland flimrar om. För att komma in i lagom tid behöver jag vara där minst 20 minuter i 8. Prick 07.50 låser man upp dörren så att vi som trängs utanför kan strömma in och förse oss med en nummerlapp. Det är oroliga minuter. Nu och då dyker en kö-terrorist upp och stjäl positioner utan hänsyn till oss gamlingar som sakta stapplar fram mot dörren.

Sköterskan ler vänligt mot alla, men tar inget köansvar. Sådant får medborgarna sköta själva. Jag tänker då alltid på professorn som till sist hamnade i slagsmål i speceriaffären eftersom en kö-terrorist trängt sig före. Han ville inte acceptera kaos i samhället och försvarade sin plats. handgemäng uppstod med rejäla snytingar. Både terroristen och professorn kördes ut. Han hade dock försvarat inte bara sin plats utan vårt samhällssystem. I tur och ordning sköter vi saker och ting. Tvi och ve den som tränger sig före. Ingen hänsyn för de hänsynslösa, blev hans måtto.

Ännu har jag inte brottats på vårdcentralens golv. Men risken är att det endera dagen kommer att ske. Jag tål inte längre att bli omsprungen. Det räckte med att man chikanerades på 60-metersloppen som ung. Det är slut med det nu!

Klockan 08.00 avverkas vi väntande i tur och ordning. Besök i kassen förestår. Och lappar delas ut så att vi flimrare kan berätta om vi ätit olämplig kost, prövat hälsovådliga hälsokostpreparat eller börjat med nya mediciner.

Har man tur kallas man in snabbt. Personalen gör så gott de kan. Och jag känner mig ofta priviligierad. Men innan provet är avklarat har klockan hunnit bli 08.15 eller 08.20. Total tidsåtgång: 35-40 minuter för ett mikroskopiskt hål i fingret. Varför kan inte en automat fixa proven? Man kommer 07.50 och stoppar fingret i en apparat ungefär som en flippermaskin. Den tar provet och 07.58 är man glad i hågen på väg ut i livet igen. Finns det inget en svensk uppfinnare som kan ordna saken? Hur är det med den där uppfinnaren Lantz som förmår hitta på vad som helst: plasmaskärm och dylikt? Han kunde väl skärpa till sig och ordna detta med våra blodprov. Produktionsbortfallet när vi väntar är enormt. Men å andra sidan sjunker pulsen så snart man slagit sig ner i väntrummet.

Såvida man inte lyfter blicken och får syn på affischer om hur ett blodprov vandrar sin väg genom vårdkedjan. Sprutor och provrör eller andra realistiska bilder på väntrumsväggar borde vara förbjudna. Öppna landskap och stilla vatten kan lindra hjärtklappning. Åtminstone väcker de inte sovande björnar.

Du ser inte så sjuk ut, sa en herre härom dagen. - Så vad gör du här? - Testar sittdynor, var det enda jag kom på. Och han fann sig. För människor som kontrollerar och testar brukar vi godta utan prut. Jag läste min tidning i fred. Och smygskrev veckans hyllningsvers till en 50-åring som skulle fylla 60.

Vi som väntar tiger bra tillsammans. En svensk tiger uthålligt. Och råkar vi tala med varandra handlar det om väder (vad annars) och om hälsa (vad annars) och ohälsa (vad annars)?

De stackars stickarna har stuckit mig så mycket att det inte fungerar längre. Men alltsom oftast finns det en tävlingssköterska som inte ger sig. Detta är hennes domän. Och en halvtimme senare reser jag mig blek om nosen ur stolen med dubbla plåsterlappar i bägge armvecken. Till sist högg hon nederlagsilsken mig motvilligt på handryggen, det enda ställe där det smärtsamt nog finns blod. Men mina stackars perforerade armveck blir för varje gång allt stelare och svårhuggna. Nästa gång blottar jag bringan och erbjuder mitt hjärteblod! Prövande, eller hur!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Målade polisbilar är jag för

I mån av tid händer det att jag skriver en rad. Men i kraft av min ålder händer det att jag bara struntar i plikter och besvär. Jag tar velocipeden och trampar dit lyktan pekar. Med fara för eget och andras liv.

En mig närstående äldre släkting blev av med körkortet. Därmed var frihetens saga all. För honom var möjligheten att sätta sig i bilen och köra dit lyktorna pekade rena sommarlovsfriheten! Kan man förflytta sig är man fri (även om man är satt i skuld)! Så tänker jag också, på min lila (som i violett) cykel.

Men lappen drogs in. Inte efter vårdslöshet. Inte efter starka drycker. Det starkaste han någonsin läppjade på var svart kaffe. Procenten tänkte han aldig på. Men en tumör såg till att lägga käppar i vägen. Han hade nog kunnat köra över dem också, men laglydigt nog stillade han sig. Några veckor tills operationen börjat läka.

Lykta som lykta tänkte han och införskaffade medelst annons en bättre begagnad cykel. Den var utsrustad med en handbroms liknande den han använde på 20-talet. Skillnaden var väl att den här nöp till ordentligt.

Nåväl, efter att ha åkt bil i närmare 70 år var han ringrostig och behövde öva balans, bå- och avstigning. Så innan trafiken i hans lilla stad vaknat övades det. Men en bil mötte han i arla morgonstunden och det med sådan närhet att en inbromsning blev nödvändig. Handbromsen tvärstannade däcket. Saltomortalen blev grann. En dubbel axel med spinn i en båge över styret. Och så var lårbenet och självkänslan knäckt. Förutom en massa skrapsår som gav vid handen att han inte bara voltat utan även använt huvudsvålen som bromsbelägg. Det blev till att rehabiliotera sig.

Men läkarna såg till att körkortet kom tillbaka. Häromdagen för ännu en period. Min släkting flinade lite i telefon. -Jag har fått 10 år till. Så jag kör väl på. Nu har jag i alla fall körkort tills jag fyller 102.

Själv rör jag mig oftast något lugnare i trafiken. Men med en ilsknare röst. Jag är som en mobil trafikkommentator. - Nu svänger han in framför mig, i sin äckelgula fula fula lådbil...
Och så fortsätter jag skrika uppretat på slöa bilister vars fordon hindrande kryper fram.
- Ska du parkera mitt i vägen din slemmiga snigel! Och det utstöter jag i en föga uppmuntrande ton. Tills jag ser polismössan i framsätet. Numera är jag väldigt mycket för målade polisbilar...och tyst trafik.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Ryggsäcksproblem

Som äldre person händer det att jag är ute och tågar. Glöm 1 maj och demonstrationer. Jag tågar medelst järnväg. Även om pensionärsrabatter ännu inte kan utnyttjas, eftersom åren inte hunnit ikapp visheten än, går det att ta sig fram relativt billigt. Men då ska biljetterna varit beställda sedan länge.

Nu gällde det att ta sig till Stockholm. Nöjeslivet på stationerna är utbrett. Folklivet myllrande. Klädstilarna varierar liksom leverantörerna. Där finns loppisförrådens trasgömmor och Armanibutikens glans. Gamla hattar på unga människor. Och nya skjortor på gamla gubbs.

Väl ombord måste jag be någon flytta sig från min plats. Jo, man har ju sett till att ha en egen plats. Man måste ha bevis på att man bokat plats, t ex en mobilbiljett, som tvingar upp medmänniskan från stolen. Suckar och stön. Påsar och kassar och ryggväskor samlas ihop för att lastas på hyllor några stolsrader bort... innan ännu en gång personen måste flytta. Vi har verkligen blivit ett rörligt folk.

Plats mot gången är en vådlig upplevelse. Vid varje station kliver säckfolket på. Man känner igen dem inte främst på klädstil utan på ryggsäcken. Gärna packad så pass att minsta lilla strumpa till i säcken hotar spränga kupén i luften. Numera kräver jag genom vassa insändare att ryggsäcksbärare ska ha licens.

Kära redaktören. Man kan inte nog beklaga att det står var och en fritt att bära lenorma löspucklar på ryggarna. Dessa förfärliga ryggsäckar utgör en trafikfara eftsrom tyngdpunkten på cyklarna numera ligger högt och ekipagen därför gärna välter. Ävenledes utgör de ryggsäckar många kånkar runt med faror på fler sätt. Man kan lätt bli omkullknuffad när en ryggsäcksbärare hastigt vänder sig om. Och i livsmedlesbutiken kan man helt enkelt inte komma fram mellan hyllorna. Inför körkort eller licens för ryggsäckar! En som aldrig mer vill bli kullkastad av en ryggsäck!

Under tågresan fick jag törnar och knuffar av ryggsäckar. Ofta vänder sig bäraren om och dänger tillmedpassagerarna. Bonk, klonk, Oj då! Duns, kaboom, Vad nu då! Klonk, donk, Vad är det?! Man känner igen personerna med plats vid gången genom skrapmärken, rispor, brännsår och ömmande armar och huvuden. De ser ut som illa medfarna resväskor, i mitt fall modell ä (för äldre).

Denna resa, sittandes vid den svårbemästrade mittgången, noterade jag att somliga har en ryggsäck på magen och en annan på ryggen. Luffarproffs med fransar i klädedräkten. Otympligt verkade det och illa manövrerat var det. Eller tyska ryggsäckar som på utsidan vimlar av redskap och dekorationer. Som ein besser välbehängd julgran. En sådan vill man inte gärna bli klappad av.

Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.

Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Den tillhörde de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde.

Man kan inte boka här, sa hon helt riktigt. Det skulle man ha gjort i förväg. Och det fanns ju ingen där i trängseln som sålde biljetter. När hon för andra gången tvingades upp ur en, enligt hennes mening, obokningsbar fåtölj svingade hon sin ryggsäck vilt omkring sig, klonkade till en granne, fick upp säcken på ryggen och sa som om orden kunde betvinga verkligheten: den här kupén är obokad.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Vattnet blev för mycket

Stackars krukväxter. De står i solen och törstar, men runt rötterna simmar blomflugorna. Särskilt mina självbevattnande krukor har varit en fälla för växterna. Mätstickan har lurats. Den har berättat att i denna kruka saknas vatten. Frikostigt har jag försökt tillgodose behovet. Som vattningsansvarig har jag misslyckats. Inga fingrar i jorden har hjälpt. Och eftersom jag inte kunnat tolka tidens tecken har bladfällningen varit den törstandes rop efter mera vatten med näring. När lösningen hela tiden varit mindre av allt!

Idag skördade jag vad jag hällt på. En flera meter hög trädliknande växt tappade orken. Under den torra ytan flöt jorden fritt. Rötterna hade för länge sedan druckit sig otörstiga. Vattnet blev alldeles för mycket. Dryckenskapen tog kål på den.

Under högtidliga former bars växt och kruka ut till gatubrunnen där överflödsvattnet hälldes ut. Därefter lyftes rötter med droppande jord ner i komposten. Farväl. Och ännu en växt fick skatta åt förgängelsen. Tacka vet jag snittblommor som andra odlat. Men de vissnar snart av törst eller övermättnad. De ger upp. Får nog. Tackar för sig. Slut.

Övermättnad, vilken bild för tillståndet i vårt samhälle. På den thailändska restaurangen serveras buffé. Och alla tar för mycket. Ögat är så mycket mer lystet än vad kroppen förmår konsumera. Barnet sitter bakom glasnudlar och plirar.

Var är de friterade räkorna, säger fadern, som tagit något obestämbart i ostronsås. Och desserten slinker ner trots att dess plats stulits av ris och vegetariska vårrullar med sötsur sås. Personalen ler, lagar mat och slänger föda.

Sedan går alla folkhemmets lyckliga människor hem och sitter ensamma framför apparater. Hungrande efter gemenskap utan att veta om det. Och de spelar dataspel några timmar för länge eller ser en deckare till utan att förstå varför. Övermätta vältrar de sig i säng och drömmer om mera, ännu mera. När lösningen är lite mindre och befrielse stavas ännu lite mindre. Mindre intryck, mindre mat, mindre dricka och glass. Mindre oväsen.

Men sedan spelar Sverige mot Finland och då behöver man ju en korv eller två och en macka och en till. Där framför televisionen blir det öl och nötter. Och lite jubel får man väl ändå be om?
Det är verkligen inte för mycket begärt.
Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Fotgängare är som fåglar

Velocipedåkning är numera en farofylld aktivitet. Äldre herrar far gärna lite eftertänksamt fram uppå stadens gator. Det innebär att man blir omkörd av alla. Alla har mycket bråttom att hinna dit de skall innan de kommer för sent. Cykelintresserad som jag är har Tour de France och Giro d´Italia lärt mig att man mycket väl kan lägga sig "kölvattnet" efter den som far fram med högre hastighet. Man sugs liksom med av bara farten!

Eller av kastvindarna. Sådan är äventyrliga särskilt vid passage av broar och andra öppna ytor. Då passar nämligen en tre-fyra cyklister på, de som har legat bekvämt bakom mig och njutit av farten, att köra om både mig och varandra. Så under några laddade ögonblick framför vi våra fordon i bredd. Och sedan vinglar och sladdar man åt alla möjliga håll. Kastvindar!

Numera utgör fotgängare ett stort trafikproblem. Inte för att de håller så särskilt höga farter, utan därför att de överträffar till och med cyklisterna i vettvillighet. Utefter den långa rakan tvärs igenom min hemstad riskerar man sedan månader att bli nedpromenerad av fotgängare som djärvt stiger rakt ut i körbanan. De tror nämligen att frånvaron av bilar innebär att de kan ta för sig. Bilförbudet skapar ett vakum som suger ut fotgängare i gatan. De är som fåglar i skock! Kaotiskt byter de riktning. Ett beteende jag tror är reklamstyrt. Köp två betala för tre, eller något sådant kan få vilken fotgängare som helst att bli avvikare.

Ingen ser sig längre om inför det riksfyllda i att de ska passera en gata. De såg sig väl om åt höger och vänster i förra veckan. Nu är det gjort och därför har tror de sig ha permanent företrädesrätt. Det blir som att åka slalom mellan vandrande pinnar. Och när en eller en annan majestätiskt trampar förbi ekar ederna mellan väggarna. Snigel! Bestäm dig om du ska parkera eller köra förbi. Idiot! Flytta på dig för XXX! Är du inte klok!

Det är inte alltid så vänliga repliker som uttalas. Snarare osar det av svavel och fördömelse. Försöker du köra på mig din fule XXX?! Och jag som bara vill bese stadens skönhet. I lugn och ro från en något upphöjd position. Det borde stackarne som vandrar nere i stoftet prova på. Och då fick de också lära sig att det inte är helt enkelt att framföra en cykel på stadens gator när det kryllar av oberäkneliga och ombytliga fotgängare.

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Applådera eller vicka konungsligt med handen?

Nu var det länge sedan jag fattade pennan. Anledningen är att värken har varit svår. Vaknade en morgon med ett stelt finger allra längst ut på vänstra handen. Lilla Vicke Vire hade blivit som en andra tumme, fet som en prinskorv och oböjlig. Den hade behövt en stand in, en vikarie. Fingrar som utmärker sig så där gör inte handen och ej heller armen glad. Än mindre mår resten av kroppen väl när den minsta medlemmen lider!

Med hjälp av läkarvetenskapen undersöktes handen. Än på det ena och andra sättet. Särskilt genom håra nypor just över det ömmaste området: lillfingeleden. Att en vuxen karl gråter är väl numera inte så egendomligt. Och även om jag inte gärna medger det har jag gråtit en hel del den senaste veckan, i sällskap med andra, just när de nypt till där svullnaden och blånaden var som störst, precis på det ställe man till varje pris bort undvika att beröra. Vrål och skrik, hissningar och blöta ögon, sådan har min vecka varit.

Men så har en och annan vän också fått höra vad mina lungor förmår. Ibland blir hälsningar lite mer komplicerade än att fatta en hand på en utsträckt arm. Hälsningar på armlängds avstånd leder ibland till att man griper varandras båda händer. En god vän lyckades göra en hälsning just så klämkäck några dagar efter min samverkan med jourläkare och akut. Hon, den goda vännen, kramade kärvänligt till om mina båda händer. Hon har faktiskt starka nypor, det erkänns. Och för ett ögonblick var hon inte längre den goda. Jag skrek för full hals rakt ut i rymden. Hattar for av folk, fåglar trillade stela ur träden, och paralyserad och i chock stod vännen. Nu några dagar senare har hon hämtat sig något och hör åter vad man säger åt henne. Och jag? Jag håller förnämt min vänstra hand bakom ryggen.

Korsar han fingrarna där bakom, utläser jag av de förbryllade rynkorna i människors ansikten. Men hellre det än okontrollerade primalskrin!

Infektion sa infektionsläkaren och beordrade fram det tunga artelleriet av antibiotika. Men handen svullnade till en klubba och rodnade av blygsel över att inte bli bättre. Blodproven som vid det här laget hade lämnat märken som efter ilskna bålgetingar i armveck, på handlov och handrygg visade just ingenting. Artros? Gikt? Inflammation?

Mitt lillfinger har stelnat av gikt, sa jag åt en vän från sydligare länder. Han stannade förvånat och undrade: fingrar stelna av jäkt? Aldrig hört det talas om!

När jag går till vallen och ser på fotboll har jag lindat handen i gasbinda och satt på mig vinterhandsken i svart svinläder. Bänkgrannarna ler. Hyllar du Ingo, säger de förnumstigt. Japp, säger jag uttömmande. Man vill ju inte sitta där och läsa högt ur sin decimetertjocka journal. Men vid en strålande prestation på planen glömmer jag mig och applåderar ivrigt. Därefter hörs ett vrål som en fullsatt Camp Nou-stadion skulle avundas. Som om hemmalaget lyckats göra ett drömmål a la Henke eller Zlatan. Först intensiv smärta, sedan verkade handen och halva armen ha domnat bort och hördes inte av på en stund.

Vännerna stirrar bedövade på mig. Men vad ska man göra med sin uppskattning de dagar gikten sätter in? Vicka konungsligt med handen? Vinka som Ria Wägner?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!