Att hålla andan i ett år

I nästan ett år har jag hållit andan. Inte bokstavligt, men symboliskt. I väntan på inspiration. Intrycken har vält över mig. Det kunde ha blivit böcker. Om märkliga politiska turer kring partiledarval. Det hade ju hållit för ett antal lustiga kommentarer. Och om de gamla makthavarnas uttåg från det stora partiet. Till privat verksamhet.

Eller jag kunde, likt en von Anka som djupdök i sitt kassavalv, ha vältrat mig i allt som skrivits om offentlig eller privat vård. Heter det verkligen så? Vem vill bli vårdad offentligt, tänker jag först. Men eftersom jag har fått mycket och god vård av landstinget bockar jag och tackar. Men skandalrena har nu i dessa dagar vänts ut och in!

Jag kunde ha skrivit om försvaret. Av Gotland där badgästerna är de enda som numera får vakt på stränderna. Eller av Örebro, där några uniformer är dolda bland verkstäder och lunchserveringar. Avskräckande och respektingivande. Men några militära muskler har de inte. Regementet är borta. Man kan hålla sig för skratt. Det har jag gjort.

För dagen stirrar jag mest storögt. På folkhemmet. Där en hel del folkhemskt förekommer. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Utrym! Man ber!

Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är peson som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan önska, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som hört vad hon sagt. Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag, sa hon. Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad? Personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gude Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, ropade hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Fråga Fredrik

Skrivkramp lider de stora ordmakarna av. Ibland. Är det en variant av scenskräck som får orden att darra i kulisserna? De vill helt sonika inte ut på papperets vita vidd. Där de kan ses och tydas av alla.

Så har det varit för mig. Ett mödosamt ord frampressat under vånda vägrar att stå kvar på denna blogg. När de väl tvingats dit ut ropar de i ångest att de vill bort. Lydigt och hörsamt raderar jag inlägg efter inlägg, mening på mening, ord för ord. Kvar blir en berättelse om ingenting särskilt och om låsningar. Hur nu det går ihop.

Jag har haft skrivkramp i tangentbordet. Under tiden har jag badat bastu och bubblat med gubbarna om läget i riket och kommunen. De häcklar mig för att ingenting längre blir publicerat. Bloggar inte du, säger de och er försmädligt. Inte bloggar jag, blir mitt svar. Inte för tillfället, viskar jag lågt i duschen så ingen kan höra.

Läser om maktkamp i det stora partiet. Falangerna driver sitt spel. Man är mer inresserad av att få makt än att driva sin egen linje. Vem kan ge oss makten åter, undrar man istället för att fråga vem som kan samla och entusiasmera. Så verkar det för mig när jag ser vad andra som kan skriva skriver. Men vem vet vad som sägs bakom de lyckta dörrarna. Jag tror att några till och med i lönndom har tänkt: Ska vi fråga Fredrik?

Om valet kommer

Om valet ska göras om - varför dröjer det så? Här pulsar man i snö upp till knäna, rastlös vankande i väntan på ett beslut som aldrig kommer. Hallå! Sover ni som ska skipa rätt? Har ni förläst er på lagtexterna, fastnat i paragraferna eller bara givit upp? Ingen vet. Det är tyst i valmegafonerna.

Här i min lilla stad väntar alla. I bastun går vågorna höga av diskussionen om mandat och röstetal. I ångorna stiger förväntan på utslaget. Alla vill ha bakläxa! Vill göra om! Se till att välja en politiskt ledning som kan leda kommunen. Åt något håll. Om det blir val ska de få se vem som kan välja med besked.

Och räknenissarna jublar. Vilken utmaning att i förväg kunna berätta hur stora förskjutningar som behövs för att den ena eller andra sidan skall vinna. Nu är det valmatematik och fördelningsstatistik som gäller. Hur många röster behöver den ena sidan vinna eller förlora?

Själv har jag använt min röst. För tillfället har den tystnat. Men den kan väckas upp om valet kommer. Måste först kolla om telefonkatalogen informerar. Om valet kommer.

Röst som räknas

Ryktet går att det kanske ska bli omval i den lokala metropolen. Det vore ett äventyr för gamla gubbar, Ja, för yngre personer också. Oavsett samma kön eller inte. Ett sådant beslut av någon valprövningmyndighet skulle visa för hela världen att vi kan bättre än man kunde i Florida. Spektaklet där, när Al Gore inte blev president, har avhandlats i många av min vänkrets bastusamtal om stort och smått.

Men står det och väger och hänger på en enda röst? Så om några röster inte blivit räknade eller inte infunnit sig i tid är det nog det enda rätta att göra om valet. Min röst la jag bestämt ner i någon låda. Om det var en låda som räknas, ja, vem vet?

Den räknades häromdagen när jag vid ett övergångsställe tog mig förbi en gammal bekant. Han cyklade utan hjälm och var fullt upptagen med att tala i telefon. Så jag dunkade till honom på armen och ropade högt och barskt, samtidigt som jag cyklade förbi honom. Här talar man inte i telefon utan hjälm, skrek jag. Och hans protester hade jag snart cyklat ifrån. Just då hade jag ingen tid att stanna och prata. Tala om saken skulle vi kunna göra några dagar senare då vi skulle ses i bastun.

Så när det blev onsdag satte jag mig bredvid honom i bastun och sa, du tog väl inte illa upp för den där dunken du fick vid övergångstället? Du borde verkligen använda din cykelhjälm... och inte tala i telefon när du cyklar. Min röst hördes lång väg.

Han såg på mig som om jag varit en främling från Yttre Hebriderna. Jag har inte cyklat på flera veckor, sa han och skakade på huvudet åt detta märkliga påstående. Och har därför inte heller talat i telefon under pågående cykling. Jag har ju min cykel inlämnad för däcksbyte och rundsmörjning!

Väntrum under omdaning

Väntrum är som trappor i Harry Potters skola. Ni vet, skolan i trolldom och häxdomskonster: Hogwarts (svinvårtor). Där ändrar sig trapporna hela tiden och de tycks fara på kors och tvärs och gå till skiftande rum och nivåer.

Vårdcentralen har genomgått en långvarig skinnömsning. Först försvann de naivt färgranna målningarna med festliga idylliska illustrationer. Sedan blev det kommunalgrått med vinröda ränder. På golvet hade man satt fågelspår så att personalen skuolle hitta fram till sina avdelningar. Eller om det var en upplevelsevandring för barn? Det har aldrig blivit klarlagt.

Idag var "mitt" väntrum alldeles omgjort. Igen! Nu hade man byggt en korridor och inhägnat själva sitt platserna. Det var som att bli förflyttad till mitt eget 50-tal då kindergarten (en tidig förskola) älskade att fålla in barn i olika små bås. Möjligheten att känna sig lite anonym var borta - alla ser alla framifrån. Och man kurar liksom ihop sig med de andra, nära. Det enda som fattades var ett stort sammanträdesbord i mitten.

Kanske hade man fått en inredningsarkitekt billigt. En som fixar kommunala moduler och enheter för smärre överläggningar? Där kan ju personalen ha sina möten när dörrarna stängts, såvida de inte bär med sig en massa papper som kräver bord att vila på...

En melodi, en sång, några ord for upp i medvetandet. Visst var det något kyrkligt över det hela? Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand... Som tur är kan man hitta läspinnar med DN:s kultursidor uppträdda, bakom vilka man kan gömma sig. På vårdcentralen vill jag bara försvinna och anvundsjukan mot Harry Potter är stor. Ett kungarike för en osynlighetsmantel.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Militärstrateger som fotbollskommentatorer i TV?

Först på äldre dar har klarsynen kommit. Fotboll är ett begränsningarnas spel. Allt handlar om att vinna eller förlora. Att det fortfarande kan locka i en modern tid är svårbegripligt. Ett arv från Kierkegaard? Antingen eller?

Under Världsmästerskapet i fotboll, televiserat från ett avlägset Sydafrika, blir detta enda, vinst eller förlust, alldeles för gammeldags förenklat. Nog borde den bistraste tränaren belönas med en fjärdedels poäng, Lagerbäck och Svennis är inte de enda stenstoderna. Den häftigaste frisyren kunde rendera en tiondels poäng.

Akrobatiska nummer är ganska vanligt förekommande, vilket man kunde ha skridskodomare eller simhoppskunniga på plats för att bedöma. Och kända filmregissörer kunde förgylla dramatiken genom att bästa filmning uppmärksammades med en filmklappa. Goda exempel på skådespelartalang demonstreras ofta, tänk på de märkligt många som får svåra huvudsmärtor när någon nuddar deras tåspetsar. Eller som får dobbar på smalbenet så hårt att det är i bröstet smärtan till sist hamnar. Även konsten att rulla flest varv efter en enkel vurpa är en ständig källa till glädje. Men det är irriterande med alla dessa spelare som när de väl landat på backen gärna ligger kvar i långeliga tider i ett avslappnat sidostupa viloläge eller liknande. Meditativ vila kunde någon zenmunk ge synpunkter på och belöna med erbjudande om en verklig retreat.

Matchens fint kunde vara en annan gren som man fick rösta om. Och plaketter delas ut. Under VM verkar inte ens matchens lirare göra sig besvär. Största domartabben utses normalt av varje lands presskår.

Också publiken kunde bedömas i helvetestutans spår. Så kunde flest Vuvuzeladecibel leda till poängavdrag. Lite andakt borde gott få plats, åtminstone i de fall när matchen innebär en skolavslutning för något av lagen. Sådant som sång och hejaramsor får inte försvinna, dessa härliga gamla friska traditioner. Och misstanken är att under brölet från vuvuzelorna sitter små sällskap och nynnar på sina hemmasnickrade kampsånger.

Trevliga inslag i tv-sändningarna är dessa teoretiska fotbollskommentatorer, strategiker som med militärsk precision undervisar i spelartruppsförflyttning och överflyglande rörelser längs flanken. Kunde man inte någon gång låta en verklig militärstrateg ge sin syn? Då skulle vi kanske få veta vilka anfall som är släkt med dem som t ex gav utslag vi slaget i Lund. Om striden i Lund kan man bl a läsa: samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagade iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Så lite fotboll ska de väl kunna kommentera.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!