Det glömda valet

Val till Europaparlamentet kallas redan innan det ägt rum för det glömda valet, det har jag fått mig berättat på fotbollsläktaren. Vi skrattade gott, mina bänkgrannar och jag. Visst kan man glömma något som ännu inte ägt rum. Men, förlåt en hemmafilosof, påminner man om det är det väl inte längre glömt? Såvida man inte genast vänder sig till grannen och påpekar att man har en känsla av att ha glömt något men man kan för sin själ inte komma ihåg vad det var. Europacupen? Eurovisionen? UEFA? Euro?

Nåväl, nu minns jag att det var ett val som var bortglömt. Och val hör ju ihop med kyrkan. Ja han Jona som kastades över bord av sina kamrater men slukades av en val som spottade upp honom på land. Ungefär så, sa man i min Folkskola, Solbergaskolan. Så det bortglömda valet måste väl då vara kyrkovalet den 20 september. Då ska jag komma ihåg att rösta. Och kyrkan ska väl ledas av kyrkfolk så jag tror att jag röstar på fru Ecklesia From. Och Fred af Signe ska visst också ställa upp. Klatschiga namn en del har. För den goda sakens skull får de min röst och jag klämmer nog dit ett par personkryss också.

Glömmer man att anmäla en ny spelare till förbundet kanske man blir av med poäng. Så glömska kan stå en dyrt. Det ska jag skriva upp och sätta på kylskåpet. Det dröjer nämligen innan jag tappar bort att man inte lever av fotboll allena.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Folke Heim är yours truly

Folke Heim, gästkrönikör, är ingen annan än yours truly. Ett alter ego som tillåter sig ta ut svängarna. Påkommen därför att man behöver en roll att spela. Genom rollens tänkta liv ser man världen. Ungefär som när Enslingen på skäret, på Johannesskäret, en figur gestaltad av Stig Järrel, levde vidare utanför filmens värld och fick eget liv som samtidskommentator.

Skådespelaren Järrel behöll karaktären för att användas i radio och gav med hjälp av "enslingens" pipiga röst smått komiska tankar om aktualiteter och livet som sådant. Effekten blev lustig och roande genom dessa kåserande kommentarer utifrån skärgårdens perspektiv på samtiden.

Folke Heim, min egen ensling, formad av många intryck i närmiljön, kan kosta på sig att utifrån sin kärlek till fotboll ge en och annan känga åt vardagliga företeelser. Som gästkrönikör skriver jag och är ett slags gäst hos verkligheten. Med uppspärrade ögon tar Folke emot dagstidningarnas rapporter och medmänniskors beteenden. Och han jämför med det som sker på och runtomkring fotbollsplanen, denna metafor för samhället. Och kan hans reflektioner kasta irriterande eller lustifikt ljus utanför den spelplanen är det kanske mödan värt?

Och mitt namn är Lars. Lars B Stenström.

Korv är en god affär

Folke Heim, gästkrönikör, om helkgmaten.

Vardagen är fylld av bestyr. Även för oss distingerade och äkdre. Vi rör oss som sengångare till och från affärer. Vi bär och kånkar i slow motion. Sakta mak vore väl den riktiga översättningen. Att vi bär så mycket beror på vanans makt.

Som mindre än liten fick man ta mjölkspannet och kila iväg till Mjölkaffären. Där rörde tant Svensson om i mjölkkannan så att grädden som flutit upp till ytan blandnade sig ordentligt med resten av vätskan. Hon sålde förresten bondlimpor och annat viktigt som ägg och smör. Sedan dess bär jag för hand.

I ett modernt snabbköp är jag fortfarande alldeles vilsen. Längst in står det varje kund behöver: smör, mjölk och ost. Varje kund ska gå längst in i butiken och under irrfärden mot kassan hoppas varje affärsidkare att korgar och vagnar fylls på med allsköns varor. Och varje gång går jag på det: chips, bananer, öl, flingor och ett paket Lithells korv.

Italiensk skinka är på modet. Märkligt. Det är väl inget fel på svenska grisar. Dem kan man väl också hänga på tork? Men de käkar förstås inte oliver, pizza och pasta och dricker vin daglig dags - utan föds upp på potatis och pellets. Ett slags bränsle har man sagt mig.

Framför östersjötorsken stod jag med gapande mun. Knappt hade det stått i tidningen att man kunde äta den igen - så låg den död och filead i fiksdisken. För 58 kronor kilot!! Den måste ha upptäckts simmande i östra östersjön eftersom fisken där hämtat sig lite. Jo, det kunde man se. Den hade hämtat sig till vår affär i stora frigolittråg. Man fullkomligt vräkte trött torsk över kunderna. Hoppas att den piggnar till om man steker den lite.

Läste att maten har så många tillsatser att det snart inte finns någon mat kvar i den. Bokstavskombinatioerna är så många att man måste ha en uppslagsbok för att uttyda alla emulgeringsmedel, förtjockare och färger den före detta råvaran drogats med. Och salt! 6 gram om dagen räcker. Det glömde man att tala om för råvarorna när de blev halvfärdiga fabrikat.

Jordgubbarna har kommit. De fick visum häromdagen från medelhavets länder och låg nu med sina röda ryggar i butiken. Solfaktorna i skyddsmedlet de sprutats med måste ha varit för låg. Undrar vad vi skickar dit ner i stället. Visst, nu minns jag, torsk i massor. Växlingskursen är väl sisådär en torsk för en halv liter.

Nu blir det fotboll. Jag tar med mig en liter som vi delar på jag och bönkgrannarna. Korven har inte hängt med i internationaliseringen. Så vi äter italeinska jordgubbar och spanska och grekiska istället för korv från Närkes Sköllersta och Kumla. För det äter vi ju ändå varenda dag som affären bestämt att vi ska äta det. Prismekanismen styr! Extrapris på korv och nog katten doftar det stekt korv i hela stan. Kom över på en korvbit?! Tackar som bjuder!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Konstfack utan skrupler?

Folke Heim, gästkrönikör, skriver älskvärt om Konstfack.

Även en fotbollsgubbe som jag har träffat på Konstfack i min dagstidning. Eller mina tidningar. Läser ju numera både lokalavisan och huvudstadens blad. Bildningen måste underhållas. Där finns ju fotbollskrönikörer som undervisar och ofta ganska sinnrikt.

Men Konstfack ska vara en skola för konstnärer. Ändå gick Nacka Skoglund eller Kurre Hamrin aldrig där. Så konstnär kan man blir på många sätt. Tänk om den där psykosjäntan spelat fotbollsdomare istället. Laglösheten som dimar - vilken iscensättning det kunda ha blivit. Eller hon kunde ha uppträtt som domare i Tingsrätten. Eller präst på Domssöndagen... Då hade det blivit uppror och inte bara några små orkeslösa tåfjuttar mot det öppna målet.

En lärare skrev i Svenskan att konst är en sak och lagar och sådant något annat. Ungefär. Smart och observant iakttagelse. Konstfack är inga poliser. Nej och där verkar man inte intresserad av att stävja brott heller. Man lär ut och bedömer konst, men om den är målad med brottets pensel eller laglöshetens manus var inte deras angelägenhet. Om de inte är poliser, när tillkallar de poliser då? Möjligen skulle den skrivande läraren varna eleven. Ja, inte varna som i varning på på planen. varna som i du vet väl om att om du gör det där du har tänkt och sabbar en tunnelbanevagn så kan en del mysko typer bli sneda. En sån varning, alltså. Inga gula kort där inte.

Amoralisk kallade min kompis i badhuset det när folk inte hade några skrupler, Inga samvetsbetänkligheter, inga moraliska sådana. De har inga skrupler, sa han ofta om laglösa förare av motorknarrar. Konstfack saknar skrupler tycks det mig. Amoraliska typer, sa han. Som den delen av publiken som mest kollar vad som händer och häver ur sig en massa mer eller mindre upplysta omdömen om vad de ser.

Och röda kort har Konstfack aldrig haft en aning om. Ingen utvisas. Alla får spela bäst de vill. Och domaren och regelboken sk-ter de i. Konsten lär väl gå att sälja, men en sådan match kommer ingen att betala för att se. Det är ju som vilke lördagkväll på stan som helst. Sånt ska inte kosta.

Konstfack och lagen kunde bli en dokusåpa. Ett gäng utvalda typer försöker lura in sig på Konstfack med fejkade varuprover. Den som examineras först vinner. För ingen lär ju åka ut därifrån eftersom man gillar att folk gör olagliga installationer och dylikt. Vilken häftigare arena än Konstfack kunde väl ett sådant konstteoretiskt och konceptuellt framgångsgäng egentligen välja? Det enda de behöver tänka på är att inte göra tavlor - det är så ute att då kanske de ändå inte fick vara kvar. Den som gör en tavla på plan kanske får sitta på avbytarbänken i nästa match. Och filmar man en gång för mycket kan man också åka ut. Matchstraff.

När jag tänker efter...Den som är frisk och lägger in sig på psyket kan väl inte vara alldeles stadd vid hälsa, eller? Det är inte mer uppmärksamhet som behövs utan mindre. Kan behöva sitta i sin enamhet en stund på avbytarbänken, en bra stund, för att tänka efter, innan nästa konstifika tanke slår rot.

Får jag bjuda på ett par? Utge sig för att vara hyfsat rik och snurra upp folk på krogen några vändor. Konst, mina vänner. Ren konst. Himlakropp och årstid är ledtrådarna till en bra titel. Låtsas behöva terapi och familjerådgivning för att visa hur det verkligen är. Eller testa själavård och gå i samtal bara för att visa svartrockarna att det inte duger att vara omåttligt förstående, snäll, inkännande och uppmuntrande. Sälja starkt från en baklucka på kvällar och helger för att låta konstverken ragla omkring i det svenska folkhemmet sjungande på muntra snapsvisor. Ett sätt att avslöja ungdomsfylleriet. Verka hemlös och testa tvättstugorna på ett härbärge? Uppträda som folkvald riksdagsman och bli bortsläpad från partiledardebatten?

Jag har en kompis som borde platsa på Konstfack. Han bränner potatis i ett gammalt konstverk av koppar. Och han är indifferent beträffande lagen på den punkten. Sedvanerätten, brukar han häva ur sig. Ibland kallar han det för rätten till självförsvar (mot baciller o dyl). Och han plåtar sig själv mitt bland koppar och fat. Det skulle de nog gilla. Kulligullan koko som en gök. Hej vad det blev livat på Konstfack i helgen...

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Onödigt att deklarera

Folke Heim, gästkrönikör, tar till orda:
Kalenderstyrda människor träffar jag numera ofta på. En bekant han ställer av sin cykel från 1 november och tar den i bruk igen 1 april. Vad däremellan är är fotgängeri och bilåkning. Men nog verkar det vara svårt att vänta på den rätta dagen om hela mars (nästan) varit befriad från snö och is.

En annan person har just nu den 1 maj tagit av sig alla ytterkläder. Även om kvällstemperaturen sjunker ner emot frysgrader har ytterrocken hängts undan i vintergarderoben. Eller heter det sommargarderoben eftersom det ju hänger där under sommaren? Han huttrar och nyser. Enda extraplagget som verkar tillåtet är en enorm halsduk som kan viras i varv på varv.

Vinterdäck på och av är också helt kalenderdominerat. Svårigheten där är att när ryggen inte vill och armarna donnar så tvingas man ta verkstadshjälp. De är så tjänstvilliga bara man betalar bra. Och lagrar däck gör de också. För att inte tala om att de därtill gärna säljer däck. Mönsterdjupet är inte bra, säger de och man ser hur tusenlapparna flyger sin väg när man köper däck som man inte själv är riktigt säker på om man behöver. Men man vill ju för sitt liv inte hamna i en kontroll med caretan iförd obehagligt olagliga dubbdäck eller blankslitna sommardäck. Man får helt enkelt lita på att de kan sin sak. Ungefär som när man flyger eller går till doktorn.

Deklarationen är också tvingande datumbestämd. Vi som älskar att skjuta upp saker hamnar ofrivilligt i tävlingen om vem som kan lämna sin deklaration allra sist, men inom tidsmarginalen. Men jag har sett grannar som stått bakom hörnet till lokala skattemyndigheten med digitala klockor, eller med dundermobiltelfoner, handdatorer, eller vad det nu kan vara som är den nya tidens bästa tidshållarverktyget. När det återstår sekunder släntrar de lojt fram och dumpar deklarationen, glatt leende mot lokalredaktören som står där med löddrig penna och slitet block.

Men den sporten tar snart slut. Deklarera per SMS lär visst vara det senaste. Med min telepatiska förmåga ska jag nästa gång redovisa mina inkomster med hjälp av tankekraft. Jag tänkte min deklaration! Det kan också bli: jag tänkte deklarera.

Deklarationer är ett arbete ganska likt sopsortering. Den har mest pedagogisk betydelse. Allt slängs väl i en enda stor hög för att brännas i slutändan, på sopstation eller i statens och kommunens finanser. Och inkomster och utgifter har de ändå totalkoll på. Så varför jag ska hålla på vet jag inte. Nu deklarerar jag: tacka vet jag fotboll. Där finns mening och mål!


Mitt namn är Folke. Folke Heim.