Applådera eller vicka konungsligt med handen?

Nu var det länge sedan jag fattade pennan. Anledningen är att värken har varit svår. Vaknade en morgon med ett stelt finger allra längst ut på vänstra handen. Lilla Vicke Vire hade blivit som en andra tumme, fet som en prinskorv och oböjlig. Den hade behövt en stand in, en vikarie. Fingrar som utmärker sig så där gör inte handen och ej heller armen glad. Än mindre mår resten av kroppen väl när den minsta medlemmen lider!

Med hjälp av läkarvetenskapen undersöktes handen. Än på det ena och andra sättet. Särskilt genom håra nypor just över det ömmaste området: lillfingeleden. Att en vuxen karl gråter är väl numera inte så egendomligt. Och även om jag inte gärna medger det har jag gråtit en hel del den senaste veckan, i sällskap med andra, just när de nypt till där svullnaden och blånaden var som störst, precis på det ställe man till varje pris bort undvika att beröra. Vrål och skrik, hissningar och blöta ögon, sådan har min vecka varit.

Men så har en och annan vän också fått höra vad mina lungor förmår. Ibland blir hälsningar lite mer komplicerade än att fatta en hand på en utsträckt arm. Hälsningar på armlängds avstånd leder ibland till att man griper varandras båda händer. En god vän lyckades göra en hälsning just så klämkäck några dagar efter min samverkan med jourläkare och akut. Hon, den goda vännen, kramade kärvänligt till om mina båda händer. Hon har faktiskt starka nypor, det erkänns. Och för ett ögonblick var hon inte längre den goda. Jag skrek för full hals rakt ut i rymden. Hattar for av folk, fåglar trillade stela ur träden, och paralyserad och i chock stod vännen. Nu några dagar senare har hon hämtat sig något och hör åter vad man säger åt henne. Och jag? Jag håller förnämt min vänstra hand bakom ryggen.

Korsar han fingrarna där bakom, utläser jag av de förbryllade rynkorna i människors ansikten. Men hellre det än okontrollerade primalskrin!

Infektion sa infektionsläkaren och beordrade fram det tunga artelleriet av antibiotika. Men handen svullnade till en klubba och rodnade av blygsel över att inte bli bättre. Blodproven som vid det här laget hade lämnat märken som efter ilskna bålgetingar i armveck, på handlov och handrygg visade just ingenting. Artros? Gikt? Inflammation?

Mitt lillfinger har stelnat av gikt, sa jag åt en vän från sydligare länder. Han stannade förvånat och undrade: fingrar stelna av jäkt? Aldrig hört det talas om!

När jag går till vallen och ser på fotboll har jag lindat handen i gasbinda och satt på mig vinterhandsken i svart svinläder. Bänkgrannarna ler. Hyllar du Ingo, säger de förnumstigt. Japp, säger jag uttömmande. Man vill ju inte sitta där och läsa högt ur sin decimetertjocka journal. Men vid en strålande prestation på planen glömmer jag mig och applåderar ivrigt. Därefter hörs ett vrål som en fullsatt Camp Nou-stadion skulle avundas. Som om hemmalaget lyckats göra ett drömmål a la Henke eller Zlatan. Först intensiv smärta, sedan verkade handen och halva armen ha domnat bort och hördes inte av på en stund.

Vännerna stirrar bedövade på mig. Men vad ska man göra med sin uppskattning de dagar gikten sätter in? Vicka konungsligt med handen? Vinka som Ria Wägner?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!