Tacka vet jag en grå jul

Barndomens jular kunde vara ganska svart-vita och dessemellan gråtonade. En och annan färgklick lyste upp vardagens gråa lunk. Och förgyllde en kort tid kammaren där granen stod uppställd.

Sedan dess har färgen trätt in i människors vardag och firande. Och idag har vi mer färg än vi behöver. Vi har tappat respekten för färgkartan. Vi har blivit beroende av färg. Det märks på flera olika sätt. Vem gläds till exempel idag över färgtv? Vi borde jubla över att få en liten strimma färg. Men istället, ja, istället blir det ilska om någon gammal film sänds i svart-vitt. Har något gått sönder, undrar barnen. Stäng av, ekar det i hemmen. Stäng av!

Grått har blivit trist. Och svart-vitt är en övertydlighetens överdrivna förenkling. Därför blir vi också så oerhört upprörda över en november som den vi fick i år. Allt var grått eftersom solen glömt bort att stiga upp. Molnen var mörka och dova. Så folk blev illamående och sjuka av bristen på färg. Därför äter man under den mörka årstiden dessmer av färggrann mat såsom pizza med rösa lysande fält. Eller hamburgare draperade i grällgula pappkartonger.

Tillbaka till det grå - så att julen får lysa lite mer! God Jul på Er önskar Folke. Folke Heim!

Och kortet nedan, som avslöjar hur det då såg ut fordom dags, afsändes 24/12 1903 i Stockholm. Den vakne iakttagaren märker då att inbjudan på kortet gäller juldagen den 25 december. Kortet är dessutom stämplat för att levereras med 1 turen den 25/12 Och någon har i alla fall varit i tjänst på juldagen och både stämplat och distribuerat. En utbärning den moderna tiden inte klarar av!

Psalmer i armar och ben

Sjunger du någonsin en psalm, undrade min kyrklige vän härförleden. Och till min förvåning sa jag genast ja. Ibland vet kroppen bättre än knoppen, vanvördigt uttryckt. Och vilka psalmer kan jag ropade huvudet omedelbart till armar och ben.

Den där frisksportarpsalmen håller än, sa benen och struttade iväg till rytmen av O hur härligt att få vandra. Och armarna var inte sämre utan började veva Se, jag vill bära ditt budskap. Stopp, stanna beordrade hjärnan omdelebart. Folk kan tro att jag blivit hänryckt på blanka förmiddagen. Detta var ofattbart intressant. Kunde psalmerna verkligen sitta i extremiteterna? Några hade väl hemvist i huvudet? Absolut och precis, tänkte jag och kom genast på Jag lyfter ögat mot himmelen och Det susar genom livets strid. Äsch, du ska alltid komma dragande med med din tinitius, klagade resten av kroppen.

Min vän hade stirrat på de märkliga rörelser jag utfört, ett slags street dance, helt glömsk om hans närvaro. En gammal cyklist som jag, mån om att framträda värdigt och återhållet, hade fått fnatt, verkade det. Och lemmarnas sångröster är alldeles dämpade så musiken kunde knappast anas från utsidan.

För att inte framstå som fnoskig, religiös eller båda delarna, undrade jag intresserat om min vän hade någon favoritpsalm. Han blev förvånad över detta nyvunna hymnintresse. Tja, sa han och drog på det. Paradpsalmer är mitt favoritområde! Nu såg jag mer än konfunderad ut. Menade han någon form av processionssånger, eller vad?

Förklaringen kom prompt: Till Jul är Var hälsad sköna morgonstund psalmen framför andra. Och till påsk älskar jag Vad ljus över griften. Och får man inte sjunga Gud en gång i morgonglans vid Kristi Himmelsfärdshelgen blir jag besviken. Och javisst. I Allhelgonatid är det ett måste att sjunga I himmelen, i himmelen. Detta var mer än jag stod ut med. Så många psalmer i ett vanligt samtal. Du är väl ändå inte så flitig i kyrkan att det stör, sa jag smått påfluget. Jo du, kontrade han, jag tillhör dem som sliter kyrkbänkar. Var skall jag som älskar att sjunga annars gå? Till arbetarrörelsen där man knappast kan första versen på Arbetets söner och definitivt inte vers två på Internationalen? Eller ansluta mig till refrängsångarna i frikyrkan eller på fotbollsarenorna? Nej, jag vill ha mer än så!

Ja, ja, sa jag för att lugna ner honom som nu blivit smått röd om kinderna. Psalmsång är fint. Och har man en orgel värd namnet har man ju ett slags symfoniorkester på plats. Om jag inte stillade mig själv också skulle jag nog snart lova att följa med honom till kyrkan någon söndag, så jag avbröt mig raskt för att ta farväl. Inspirerad av vårt samtalsämne kläckte jag ur mig några riktigt högtidliga ord: Må din väg gå dig till mötes!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

När majoritetens övertygelse styr kyrkan

En av mina goda vänner, en from och gudfruktig person, har dristat sig att diskutera hur Svenska kyrkan ska styras. Att han får på nöten finner jag roande och underhållande. Han brukar fråga mig ibland hur det står till med hedningen. Och jag gör vad jag kan för att leva upp till den benämningen.

Fast, jag får väl skylla mig själv. En gång råkade jag säga till honom att det är skönt med en kyrka där vi hedningar får plats. Sedan dess går jag under smeknamnet hedningen. För inte så länge sedan tyckte jag att prästerna hade för mycket att säga till om, och då gick han i taket. Inte så där som i djävulsfilmer där någon verkligen knallar på väggar och använder taket som golv. Utan han mer exploderade. När vi diskuterat en stund utmanade han mig att beskriva hur kyrkan skulle vara om sådana som jag blev normen.

Du det blir inte roligt för prästerna, sa jag eftertänksamt. Varför inte det då, undrade han. Ja om jag har rätt är ju majoriteten av medlemmarna vare sig troende eller intresserade av att gå i kyrkan. Och då borde ju kyrkan handla om annat än kristendom och gudstjänster. Svenska kyrkan blev nog en folkrörelse för alla oss med behov att få lite lugn och ro ibland. Gudstjänster kunde det väl vara ibland. 1 Advent skulle väl vara kvar och Psalmtoppen kunde man komma loss med några söndagar. Julotta borde finnas och en midnattsmässa går an och så någon show med Carola. Annars kan man väl ha lite allmän andlighet och För övrigt fick kyrkan väl bli en blandning av museum och kulturhus.

Konfirmanderna då, vad skulle de handla om, undrade han. De får väl lära sig veta hut, ja lära sig det där med etik och gott uppförande. Hur kul är det på en skala, sa han rappt. Ja de kunde väl ha disco och åka på läger och sitta i ting runt en eld och sjunga. Det borde väl räcka. Men det där med Jesus då, sa han undrande. Konfirmander är som vi andra. De är inte religiösa och vill nog inte bli det heller. Men ska de ta hand om kyrkan i framtiden är det väl bra att de har hört julevangeliet och vet vad kollekt är. Då kanske humanisterna klarar att ta hand om konfirmandverksamheten, sa han lite försmädligt? Tja, varför inte, replikerade jag.

Du hedningen, det där behöver vi nog prata mer om. Och vi har bestämt att fortsätta diskussionen om vår Svenska folkkyrka.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!