måndag 27 april 2009

Var är trädgårdsmöblerna?

Folke Heim - gästkrönikör skriver om möbler på balkongen.

Äventyret uppepas. Varje år är det lika spännande och dramatiskt. Var är allt det som stod på balkongen förra sommaren?

Vad mer krävs? Trätrall kan behövas eftersom balkongens nylagda golv är omöjligt att beträda barfota. Det gör man en gång och sedan kan man inte gå barfota längre. Då haltar man fram med stora bandage istället, vilket man av förklarliga skäl avstår ifrån. Men först det viktigaste av allt: trädgårdsmöblerna som inte har någon trädgård att stå i, utan en ynka balkong. Därifrån längtande till gräs och gröda.

Var finns möblerna, balkonglådan och krukorna som skulle skänka lite exotism åt det svenssonska livet i lägenhet. Vinden fick första besöket. Inga möbler men gamla böcker. Där fastnar man i det man en gång läste. Igenkänning. Men snart måste man slita sig från bilderböcker om rosor eller presentböcker om Rom eller Örebro. Snart ja, det hade tagit en dryg halvtimme. Nästa studiebesök gjordes i källaren. Och bakom marschallhållare och julsaker hittade två stolar. Ett par andra hade blivit hållare för överblivna vinterdäck till förra bilen. Och bordet låg demonterat bakom en halvt nedmonterad garderob. Vilken fröjd!

Att svenska folket går upp i vikt är ont förtal. Så som detta folk släpar och bär, upp och ner från vindar och källare, borde det inte finnas marknad för gym och friskis och svettis. En stol i taget fick det bli. Kökstrappan, ja jag har en sådan med tillhörande köksingång, vrider sig som en serpentin och där är trångt. Tredje stolen behövdes. Den fick jag avända på en trappavsats för att vila i. Försmädligt nog kom grannen, en lärd karl, som nyfiket frågade om jag satt där och tog igen mig. Bröstkorgen hävdes och det rosslade betänkligt. Andan hade jag tappat och en halv liter svett därtill, så jag försökte hämta mig... Sitter du här och tar igen dig! Nej, jag tänker ha mina möbler på denna minimala avsats för att träffa vänner och grannar lite oftare.

När allt släpats upp blev jag tvungen att byta kläder. Slipsen hade fått fläckar och förra sommarens efterlämnade torkade blommor och blad skräpade över allt. Och som svetten lackat! Duscha måste jag också. Dock - arbetet är inte färdigt riktigt än.

Men muttrar och skruvarna? Inte i verktygslådan. Inte i hallens garderob. Inte i skrivbordet. Jag hittade dem i de gymnastikskor där jag gömt dem förra året. Monteringen var av IKEA-dignitet. Två olika längder på skruvar borde inte vara så krångligt. Men de hamnade där de inte borde och sattes ifrån fel håll. Nu är jag nybliven monteringsexpert. Och har för avsikt att till nästa år skriva ner var grejerna finns, var skruvarna lagts och på vilket sätt de måste sättas i.

Sådana är vi - bolkongfolket. Experter på att bära och leta fram saker. Och ena hejare på att skruva och fundera. Kanske ska jag inte ha en balkongmöbel för fyra. Det är ju ändå mest jag själv som sitter där. En av vardagsrummets stolar kan gott duga. Bara jag kommer ihåg var jag hade den sist. I köket kanske? På badrummet? Vinden?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

tisdag 21 april 2009

Profeten på läktaren

Folke Heim, gästkrönikören, skriver om att förutsäga framtiden.

En bekant till mig sitter på läktaren några platser från mig. När jag skriker ilsket mot en domartabbe smackar han medlidsamt. Inte mot domaren utan mot mig. Skulle jag råka svära eller bruka eder det osar om så ökar ljudet på hans kritiska smack och klickljud.

Han är pingstvän. Han har sagt det själv så det är inget jag hittat på. Tänk en pingstvän på en fotbollsläktare. Kan det bli mer absurt? Lite läckert är det förstås. Jag brukar nu för tiden be honom berätta hur det ska gå. Jag har ju hört att de där pingstvännerna ska vara ganska duktiga på att skåda in i framtiden. Ja profetera och så där.

Han gör mig motvilligt till viljes. Blundar eftertänksamt som om han hade resultatet uppskrivet på insidan av ögonlocken. 3-2 säger han sedan. Och kan man inte slå sig i backen på att det blir 3-2! Man kan inte ringa dig när jag sitter med tipset, frågade jag en dag. Men där drog han gränsen. Begäret efter pengar är roten till allt ont, suckade han och smackade sedan ogillande så där som bara han kan.

Vilken kille. Lite lillgammal. Grabben är bara 32 (kanske är det därför han ofta säger 3-2 när jag frågar honom). Kan Du profetera på riktigt, undrade jag häromdagen i kön till den varma korven. Nej inte, sa han. Han pratar verkligen inte mycket för att vara profet. Jag han kanske inte är en sådan där, men när jag numera hälsar på honom slinker det oftast ut ett: Tjena Profeten!

Det behövs riktiga profeter. Alla de där som ska förutsäga hur saker ska bli: placerare, meterologer, spågummor, sportkommentatorer och andra synska typer har inte så ofta förmågan. De lyckas ungefär lika bra som när man gissar. Ja till och med chimpanser har spöat professionella placerare, fast jag vet inte säkert i vilken sport. Chimpansers aktieportföljer är ju inte så tjocka att det stör. Så en och annan profet kunde vi behöva i de branscherna. I religiösa sammanhang har de ju gjort sitt. Man vet liksom hur det ska gå i slutänden: svavel eller sötebrödsdagar.

Han pingstvännen säger sig dock ha träffat en profet en gång i en gudstjänst. Han den verklige profeten lär inte ha sagt så mycket han heller, men han varnade för att folk inte levde efter Guds ord och vilja. Så där högtidligt uttrycker han sig, pingstvännen också. Men det finns för mycket hemstöpta profeter, fortsatte han. De är snacksaliga och säger vad som faller dem in. En profet han talar ord från Herren! Min nyfunne profetvän liksom bankade in orden och tappade samtidigt sin korv på marken. Och suckade uppgivet: jag visste att det skulle gå så.

Just så, sa jag. Hur slutar matchen idag då?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

fredag 17 april 2009

Piraterna dömdes - S´ånt är livet

Folke Heim, gästkrönikör om fildelning.

Det här med fildelning växte jag upp med. Vi höll på med sådant redan på 50-talet. Roligast att dela var långfilen. Särskilt om man vispat den en stund så blev det trådigt och segt. Men det gick bra med vanlig fil också. Man ska dela med varandra! Så lät det när vi sjöng Psalmer från köket. Men genom historien har det alltid funnits Robin Hood-typer som hellre delar med sig av andras goda än av sitt eget. De kan konsten att Leva livet! Jalla! Jalla!

Nu har det som jag läser i Dagen på biblioteket varit en rättegång (Alla var där) och de Wonder Boys, för det är nästan alltid bara killar, som hållit på med att underlätta för andras fildelning, Vuxna människor, ska gå direkt i fängelse Tillsammans om de inte överklagar. Och det gör de. Med tanke på att detta är en framtidens teknik känns det som en slags Apocalypse now, eller borde kännas så för de inblandade. Svenskan visar att det kostar - 30 miljoner! Knappt som en AMF-bonus.

Jag har lyssnat på advokaten i radio som menar att de där piraterna nästan har gjort skjutvapen och bilar. När man skadar folk genom att köra vårdslöst eller sikta och skjuta där man inte får så blir knappast vapentillverkaren eller bilföretaget skyldiga. Sån´t är livet! Varför ska då fildelare som gör något listigt på internet bli dömda? Den invändningen bör man Analysera mera! Piraterna vill inte ta ansvar för vad folk gör med deras pirattjänst. Att man kapar filmer och böcker och seglar hem dem till de egna datorerna är ett Strul piraterna inte veta eller känna till. Ingen tivlar väl på att Jönssonligan spelar högt!

Varje fildelare som lärt sig konsten Att angöra en brygga har nu landat i ett slags Cape Fear. Är de finder till det allmänna, var och en en Enemy of the State, eller bara till bolagens intressen? Lakoniskt får man konstatera: Sån´t är livet!

Det blir aldrig som man tänkt sig. Kan det vara så att Klassfesten är över?

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

lördag 11 april 2009

Det har varit Långfredag, Gudbevars. Och i Sveriges Radio hör jag att man inte gillar lidande. Människor och tro handlar om lidande. Det har funnit för mycket lidande - så det behövs inte längre, menar de. Inte heller kan man förstå vad det ska vara bra för att lära sig lida. Det blir mest som en skymf för alla andra som inte har något val.

Ouuu vad jag far illa. Det gör ont i öron och på alla möjliga andra ställen. En avlägsen bror till mig hamande i en sjukhusmaskin som tvättar blod. Och det var inte roligt- Klart att han måste lära sig stå ut. Det var inte möjligt att låtsas som det inte fanns. Apparaten suckade liksom medkännande hela tiden. Inte fick han glömma inte.

Och så var det en mig närstående b-kusin som blev illa åtgången av en massa busar på jobbet hanses. De låg i med baktaleri och ränksmideri. Men dem som gräver gröpper åt andra faller i själv så småningom. Så de fick smaka sin egen medicin. Och de led. På led fick de gå sin väg när de troppade av.

På läktaren där jag sitter hör jag ju grannarna tala om hur svårt de haft det med svek och lögner i parti (ja även i politiska sådana även om de inte tänkte på dem just nu) och minut. Det gör ont sjöng ju hon Nanne. Eller Lisa..nej Lena PH var det nog. Texter är jag rätt bra på. Hur var det nu...
Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, ont så ont så ont
Dom märker ingeting men...mmm
Det gör ont
Ont, det gör ont, det gör ont

Kunde nog ha blivit en rätt bra refrängsångare om jag inte fastnat för fotbollen. Men när folk har det så där kan man ju inte låtsas som om lidandet vore passé. Och jämför värk i själen med andras värkar kan man bara inte.

Kyrkan har ju det där med lidandet på tapeten. Men inte har jag hört dem glorifiera lidandet. Ja Jesus lider ju och det ägnar man sig åt. Man ska vara beredd har jag hört, om jag minns rätt, min konfirmationspräst tala om. Han Jesus fick utstå en hel del, sa han. Och för min del tycker jag det är bättre att folk är beredda på att det kostar på.

Man ska inte söka upp lidandet så dom i radion. Men hur ska man annars kunna rå på det. Doktorer som håller sig borta från avdelningarna? Hjälparbetare som sitter på hotellen i Nairobi istället för att besöka lägren?

Det säger varje sportkommentator också. In där, det ska göra ont, säger de. Inte ens fotboll är alldeles utan. Men jag går inte så långt som den gästande klacken som rått ropar att man ska sparka ner nån. Det tycker jag inte. Det räcker att glidtackla med dobbarna.

Joggaren springer i tangentens riktning

Folke Heim - denna sidas gästkrönikör om motion

Våren fick det att börja spritta i mina gamla lurviga. Ungdomens blå gymnastikskor har sprungit färdigt- Och jag har sett hur man ska se ut när man rör sig språngvis framåt. Silverglänsande trikåer, skor som blinkar eller glöder. Och överallt ränder och konstfulla märken. Cool? Häftigt. Typ.

Sagt blev gjort. Men inte snart. Påskafton är inte dagen då man bör handla i sportaffärer. Personalen har semester och det går inte fort. Jag provade outfits och trikåer, cykelbyxor som fick mig att se ut som en färdigbunden nötstek. Svårast av allt var förstås färgerna och märkena. Men med god hjälp av en tuggummituggande expedit fick jag till det. Inifrån och ut.

Den som uppfann sportunderkläder har nog feta bonusavtal. Ty man har uppfunnit åtsmitande plagg formgivna som vore de för en annan befolkning än den jag tilhör. Iklädd detta plagg for rösten upp ett par toner, om än inte i falsett. Tacka sjutton för att folk springer fort om de har dessa plågoinstrument under ytterkläderna. Man måste vara snabb så man får komma hem och byta om.

Overallen såg ut som vore den tillverkad av silvertejp. Så ser någon en silverne blixt i spåret är det jag. Min korpulens gör förstås att folk genast kommer att se något riktigt ovanligt. Kolla en kulblixt! Var, var? Den är redan förbi, som ett tjutande isklot for den genom terrängen! En kul blixt, om jag får säga det själv.

Dojorna (skorna alltså) hade fjädrande luftkuddar. Det behövs för att benhinnorna inte ska bli utmattade eller inflammerade. Men jag märkte att skorna inte hade med benhinnorna att göra utan de orsakade stora svårigheter för benen att hinna med fötterna. Fossingarna studsade hit och dit i spåret. Än slank han dit och än slank han dit, kunde man sjunga om man kunde sjunga.

En studsande kulblixt för tanken till ett flipperspel och en och annan gran lyckades jag springa rakt in i. När man väl får upp farten behöver man ha en utvecklad förmåga att svänga. Men när fläsket väl kommer i rörelse strävar det alltid i tangentens riktning (det lärde man sig förr i ett ämne fysik och i ett annat som hette matematik).

Snart blev jag orienterare. När spåret svängde inledde jag min manöver men farten var för högt uppskruvad. Jag tappade liksom kontrollen, blev en bulldozer som i panik försökte svänga för att undvika kollisioner med tallar och bergknallar. Men återigen hade jag nytta av magens omfång som blev en lämplig stötdämpare. Nej nu berättar jag inte mer. Det blir för självutlämnande.

Nu har jag svidat om och går jag till vallen. Fotbollen kallar. Men oroad är jag. Den nye forwarden springer klumpigt som en flodhäst och dribblar som elefant. Men jag ska ge materialförvaltaren ett tips. Ge killen nya underkläder, nya skor med luftkuddar och lite silver i dräkten - så får han fart, Och snart säkerligen ett nytt smeknamn. Blixten kanske?

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

onsdag 8 april 2009

Med nedsliten däcksprofil

Folke Heim denna bloggs sk gästkrönikör om däck och vägbanegrepp.

Vinterdäck med dubbar, vilket väggrepp. Det skulle alla fotbollsspelare som trillar innanför straffområdet bara det kommer en vindpust ha. Ibland ser det ut som rena dykklubben. Vingliga av syrebrist passar de hela tiden fel. Och de springer oftast lika illa som man gör med grodfötter. Stå på benen! Och skjut! Vad har man annars i Allsvenskan att göra?

Förresten har alla på plan dojor med dobbar. Som kattens klor verkar de oftast indragna, de fälls bara ut vid glidtacklingar. Vad går upp mot en dobbad sula i häftig närkontakt med naket skenben?

Men kanske kunde däckfabrikanterna ge tips. Dubbade däck som greppar underlaget borde vara obligatorisk som fotbollssula. Det där straffsökande snubblarna borde också lära ett och annat av LO:s ordförande. Hon Wanja har vinglat och sprungit fel, blivit utvisad och orsakat frisparkar. Men hon håller sig ändå på benen hur mycket de än tacklar henne. Hon kommer tillbaka. Dessutom passar hon villigt bollen till de andra som inte vill ha den. Näringslivets alla stjärnspelare som just nu vankar längs sidlinjen med oskyldig uppsyn smuttande på någon svalkande dryck. Skicka bollen till dem, de där med oskyldig uppsyn. Tuff tjej!

Nu sladdar arbetarrrörelsen betänkligt. De satte nog på sina sommardäck för tidigt. Tänkte att snön var borta, halkan likaså. Här kör vi tryggt mot valseger i EU och om ett år till riksdagen, sa de väl. Men så satte sig tre i förarsätet. Klart det vinglar.

En kompis sa att har man inget mönsterdjup - då är profilen sliten. Så kan det ju faktiskt vara! Det skulle man ha tänkt på innan man gjorde häftiga burn-outs för publiken och samtidigt blev av med och gav bort alla viktiga profilfrågor. Man brände bort Per Nuder och Marita Ulvskog och Margot Wallström och allt vad de heter. Och lät ett annat team ta över.

I nästa vecka ska däcken på min gamla PV (en PersonVagn från Volvo) bytas! Då kan man göra det utan större fara för förlorat vägfäste. Vår verkstad är smart. De bokar in en för däcksbyte innan man själv hunnit tänka på saken. Tackar man ja funkar det. Tackar man nej, får man som vanligt skylla sig själv.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

tisdag 7 april 2009

Simkort till mobilen

Folke Heim, gästskriver om mobiler:
När jag var i ungdomens vår var veckans höjdpunkt besöket i badhuset. Där i bassängens himmelsblå vatten blev jag viktlös. Det var bara att blunda och simma på rygg så var det som att flyga. Hur man nu kunde veta det där i bassängen.

Så när grannan kom och undrade om jag hade ett SIM-kort han kunde få låna, hans hade gått sönder, så visste tanken vart den skulle.

Nej, du något sådant abbonemang har jag inte haft sedan 1964 på våren.
Det är någe fel med Dig Folke, sa han medlidsamt och skakade på huvudet. SIM-kort fanns inte då. Men jag som sparar på allt gick och hämtade abonnemanget till Solbergabadet. Gissa om han blev lång i ansiktet. Simkort hade jag textat på plastfodralet där kortet låg. Men när han förklarat så bad jag om ursäkt. Tiden går liksom sin väg om man inte hänger med..

Nu vet jag kanske inte bättre, men en hel del mer. Och ska genast skaffa mig en sådan där mobil telefon. Men gamla Kobra var flyttbar den också men inte så liten och behändig. På matcherna sitter ju folk och snackar i sina små handvärmare hela tiden - så alldeles bakom är jag inte.

Eftersom det är kris behöver någon våga handla. Omsättningen stiger och vips är krisen borta. Sagt och gjort. Besökte butiken på Drottninggatan där det var lätt att bli lurad. Inredningen var bedrägligt sparsmakad och knapp. Och de små montrar på väggarna tycktes inte ha så mycket att erbjuda. Men åter igen bedrog jag mig. Vilka små vidunder som gömde sig där. Det var pixlar i miljoner, och datorer och internetuppkopplingar. Och gratis SMS och andra bokstäver som jag inte ens kommer ihåg. Hon som stod före i kön undrade om den mobil hon var på väg att välja hade lika många gigg som en ipod. Så nu måste jag skaffa en ny ordbok också. Det blir dyrt när man rör på sig, det ena leder till det andra, så att säga.

Det blev min tur. -Jag ska ha en mobil. Har den den där blå apparaten där borta SIM-kort? Och många gigg, frågade jag initierat. Jag ska ha den att ringa med, tillade jag lite försmädligt. Men det hade han uppenbarligen hört förr. Men killen var beläst - han frågade mig ironiskt om det inte gick lika bra med flaggor att semaforera med, eller kanske en morsenyckel kunde duga?
Bara de är mobila så kanske det, replikerade jag vasst.

Mitt namn är Folke, Folke Heim

En politisk Allsvenska

Folke Heim, denna bloggs sk gästkrönikör skriver om Allsvenskan.

Premiären är avklarad och kampen igång. Även om mitt lag inte begick sin premiär igår märks det att temperaturen stigit. Solen hälsade med varma strålar denna lyckliga dag. Jag har redan studerat tabellen och kommer att följa den med stigande förvåning. Ja, så har det varit i flera år. Man kan inte annat än bli förvånad över somliga lags berg- och dalbanor. Huvudstadens lag Hammarby, AIK och Djurgården kan också överraska. Åt alla möjliga håll.

Eftersom jag lika intresserat följer politiken har jag en idé. Borde man inte rangordna partierna efter ungefär samma regler som allsvenskans? Domare måste förstås utses som granskar och dömer i förväg bestämda debatter. Ja, de avger inte sitt omdöme i förväg utan vid bestämda tillfällen som bestämts i förväg. Särskilt budgetdebatten och den utrikespolitiska debatten borde utformas som kamp mellan två. De utgör ju en slags allsvenska matcher.

Publiktillströmningen är inte så imponerande idag. Och inträde är bara inte att tänka på. Men piffar man upp debatterna med lite fotbollsregler kan det ordna till sig. Straffspark utdöms vid ojuste sätt att tackla politiker eller ämne. Den som lägger straffen får både skjuta hårda argument förbi en oftast svartklädd motståndare samt välja en straffrunda, t ex måste en sådan ledamot som orsakat straffen springa ett extra varv runt riksdagshuset innan man utmattad och andfådd släpps in på planen igen.

Nog kunde opinionsinstituten utse varsin företrädare, några får stå på sidlinjen och andra röra sig fritt i kammaren, i Folkets hus eller var debatten nu äger rum. Idag har de ändå vänt på rangordningen. Ett nytt lag har tagit ledningen. De avgör ändå hur det går och borde därför ta över, vilket blir mycket billigare än att varenda medborgare ska få döma i val. Miljoner domare verkar vara en orationell metod. För de flesta av oss som valt ett favoritlag räcker det att skrika åt spelarna från åskådarläktaren. Som när Vanja Lundby-Wedin gjorde självmål.

Och käcka hejaramsor kommer snart att förekomma.
Fredrik målar varje gång,
skjuter ifrån höften,
tacklar kort och tacklar lång,
fullgör sina löften!

Mona! Pussar, kramar dem,
Vinner jämt, kan måla,
springer snabbt - de undrar vem,
kan dem så tilltvåla!

Och sedan har det i gärsgårdsseriesammanhang dykt upp några aktörer med buttra spelare som spelar efter egna och hemlighållna regler och framkallar de svåraste kval hos oss alla. Tills vidare låtsas inte många om dem. Men om de tar sig till Allsvenskan, vad gör man då? Finns det matchstraff som kan utdelas i förväg för osportsligt uppträdande? Eller så får man gör som Grenoli - spela så mycket bättre... Nej - snart börjar den verkliga matchen. Tid att gå.

Mitt namn är Folke! Folke Heim.

Inga smulor från den rike mannens bord

Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.

För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.

Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.

Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.

Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.

Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.

De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!

Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.

Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Spelare som dribblar

Folke Heim, vår gästkrönikör, har följande synpunkter på samtiden:

Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.

Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.

Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.

I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.

Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Tvättdag

Folke Heim om tvättstugan

Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.

Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.

Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.

Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Välkommen Folke!

Vem är Folke Heim? Man kan undra. Han är en stadsbo med intresse för det som händer och sker. Han kommer att kommentera världen såsom han ser den, lite nu och då, på denna blogg. Folke Heim tycker själv att han är som folk är mest. Hygglig och pålitlig. Ganska stillsam. Och kanske lite godtrogen. Men han avskyr att inte få raka besked. Sådana som han själv har så svårt att ge.

Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.

Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.

Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.

Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.

Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...

Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.

Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.

Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.

Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.

Du lär bli bönhörd...

Låga trösklar

Folke Heim: Om trösklar och elitism

Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.

Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.

Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.

Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.

Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.

Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.