Psalmer i armar och ben

Sjunger du någonsin en psalm, undrade min kyrklige vän härförleden. Och till min förvåning sa jag genast ja. Ibland vet kroppen bättre än knoppen, vanvördigt uttryckt. Och vilka psalmer kan jag ropade huvudet omedelbart till armar och ben.

Den där frisksportarpsalmen håller än, sa benen och struttade iväg till rytmen av O hur härligt att få vandra. Och armarna var inte sämre utan började veva Se, jag vill bära ditt budskap. Stopp, stanna beordrade hjärnan omdelebart. Folk kan tro att jag blivit hänryckt på blanka förmiddagen. Detta var ofattbart intressant. Kunde psalmerna verkligen sitta i extremiteterna? Några hade väl hemvist i huvudet? Absolut och precis, tänkte jag och kom genast på Jag lyfter ögat mot himmelen och Det susar genom livets strid. Äsch, du ska alltid komma dragande med med din tinitius, klagade resten av kroppen.

Min vän hade stirrat på de märkliga rörelser jag utfört, ett slags street dance, helt glömsk om hans närvaro. En gammal cyklist som jag, mån om att framträda värdigt och återhållet, hade fått fnatt, verkade det. Och lemmarnas sångröster är alldeles dämpade så musiken kunde knappast anas från utsidan.

För att inte framstå som fnoskig, religiös eller båda delarna, undrade jag intresserat om min vän hade någon favoritpsalm. Han blev förvånad över detta nyvunna hymnintresse. Tja, sa han och drog på det. Paradpsalmer är mitt favoritområde! Nu såg jag mer än konfunderad ut. Menade han någon form av processionssånger, eller vad?

Förklaringen kom prompt: Till Jul är Var hälsad sköna morgonstund psalmen framför andra. Och till påsk älskar jag Vad ljus över griften. Och får man inte sjunga Gud en gång i morgonglans vid Kristi Himmelsfärdshelgen blir jag besviken. Och javisst. I Allhelgonatid är det ett måste att sjunga I himmelen, i himmelen. Detta var mer än jag stod ut med. Så många psalmer i ett vanligt samtal. Du är väl ändå inte så flitig i kyrkan att det stör, sa jag smått påfluget. Jo du, kontrade han, jag tillhör dem som sliter kyrkbänkar. Var skall jag som älskar att sjunga annars gå? Till arbetarrörelsen där man knappast kan första versen på Arbetets söner och definitivt inte vers två på Internationalen? Eller ansluta mig till refrängsångarna i frikyrkan eller på fotbollsarenorna? Nej, jag vill ha mer än så!

Ja, ja, sa jag för att lugna ner honom som nu blivit smått röd om kinderna. Psalmsång är fint. Och har man en orgel värd namnet har man ju ett slags symfoniorkester på plats. Om jag inte stillade mig själv också skulle jag nog snart lova att följa med honom till kyrkan någon söndag, så jag avbröt mig raskt för att ta farväl. Inspirerad av vårt samtalsämne kläckte jag ur mig några riktigt högtidliga ord: Må din väg gå dig till mötes!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!