Förnyare vill ändra fotbollens regler

Oj, oj, oj vad tiden går. Nyss var det en annan månad. Nu har snön smält och fotbollen dunkas runt på planer allt längre norr ut. Men fortfarande spelar man väl fotboll på skidor i Norrbotten?
Vet inte om jag drömt, men nog tycker jag mig ha hört att en massa personer är ilskna på den tråkiga fotboll som spelas och att man därför vill göra om reglerna. Förbjud pssaningsspel inom det egna laget, har någon tänkt ut. Man blir tvungen att lämna bollen till en motspelare som i sin tur måste passa tillbaka den till sina motståndare.

Någon annan lokalfilosof har tänkt ut att man behöver roligare kläder. Samtidigt har en annan innovatör hävdat att det inte är några fel på vanliga kläder. Så nästa gång AIK möter ÖSK blir det i gåbortskostym med finskor! Och ÖSK ställer upp med jeans och seglarskor. Då får man nog se på fotboll. Det ska äntligen bli drag under galoscherna och Västanforsens brus i vändkorsen!

Vid varje gult kort utdöms en starff för det andra laget, är en annan tanke. Jag tänker på hur antalet mål skulle stiga i höjden. Och många sägs ju gå på fotboll för att se mål - inte betrakta det tråkiga forslandet av boll fram och tillbaka på planen. Och vill man ha mer ruff på planen är det bara för domarna att blåsa för passivt spel om man inte tillräckligt aggressivt angriper motståndarna! Här framstår ju en och annan läktarsektion som föregångare. De besannar uttrycken att fotboll inte är någon söndagsskola utan mer som en krogkö en berusande natt.

Fotboll är inte ett spel för vår tid, så skriver flera av fotbollens förtroendevalda. De vill värna fotbollen genom att avskaffa den som vi lärt känna den. Senast läste jag om någon som satt i en lokal klubbstyrelse och kommit på en genial idé: varje lag borde utforma sitt eget spel och strunta i fotbollsförbundets ålderdomliga modeller. Skälet är att man då kan forma spelet så att det passar lokala förutsättningar. I Norrland får man kasta snöboll. På Gotland kan man ta paus för att sola. Och i Skåne blir det avbrott för pölser och en Hof.

Matchprogrammen måste också utvecklas så att man i detalj kan fölkja vad som sker på planen. Där förklaras inkast, tackling, domarsignaler, straffområde och tydliga instruktioner måste ges om när publiken kan resa sig och när de bör sitta, t ex genom att sätta en stjänra i kanten vid lämpliga tillfällen. Även hejaramsor och sånger bör stå utskrivna så att man kan sjunga med. Melodierna är ju obekanta för många ovana besökare, svåra att hänga med i och att hålla med om. För att inte nämna att ramsor och visor inte får vara för många. Då kan man känna sig bortstött och avvisad som ny besökare.

På senare tid har en och annan röst höjts för att det inte bör vara för många spelare på planen utan att "vanligt folk" måste få pröva på. Så vid varje match lämnas en plats i kedjan och en i backlinjen till ideella medarbetare, volontärer eller frivilliga. Då blir delaktigheten så mycket större och spelet mera dramatiskt. Då kommer "vanligt folk" att vilja börja gå på fotboll, på årsmöten och dylika arrangemang, förhoppningsvis och kanske. Spelarfacket har mjukt och följsamt ändå ställt en fråga om hur det kan komma sig att de inte räknas som "vanligt folk". Devisen skulle visst bli: Fram för ett folkligare och mera samhällstillvänt spel!