Det har varit Långfredag, Gudbevars. Och i Sveriges Radio hör jag att man inte gillar lidande. Människor och tro handlar om lidande. Det har funnit för mycket lidande - så det behövs inte längre, menar de. Inte heller kan man förstå vad det ska vara bra för att lära sig lida. Det blir mest som en skymf för alla andra som inte har något val.

Ouuu vad jag far illa. Det gör ont i öron och på alla möjliga andra ställen. En avlägsen bror till mig hamande i en sjukhusmaskin som tvättar blod. Och det var inte roligt- Klart att han måste lära sig stå ut. Det var inte möjligt att låtsas som det inte fanns. Apparaten suckade liksom medkännande hela tiden. Inte fick han glömma inte.

Och så var det en mig närstående b-kusin som blev illa åtgången av en massa busar på jobbet hanses. De låg i med baktaleri och ränksmideri. Men dem som gräver gröpper åt andra faller i själv så småningom. Så de fick smaka sin egen medicin. Och de led. På led fick de gå sin väg när de troppade av.

På läktaren där jag sitter hör jag ju grannarna tala om hur svårt de haft det med svek och lögner i parti (ja även i politiska sådana även om de inte tänkte på dem just nu) och minut. Det gör ont sjöng ju hon Nanne. Eller Lisa..nej Lena PH var det nog. Texter är jag rätt bra på. Hur var det nu...
Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, ont så ont så ont
Dom märker ingeting men...mmm
Det gör ont
Ont, det gör ont, det gör ont

Kunde nog ha blivit en rätt bra refrängsångare om jag inte fastnat för fotbollen. Men när folk har det så där kan man ju inte låtsas som om lidandet vore passé. Och jämför värk i själen med andras värkar kan man bara inte.

Kyrkan har ju det där med lidandet på tapeten. Men inte har jag hört dem glorifiera lidandet. Ja Jesus lider ju och det ägnar man sig åt. Man ska vara beredd har jag hört, om jag minns rätt, min konfirmationspräst tala om. Han Jesus fick utstå en hel del, sa han. Och för min del tycker jag det är bättre att folk är beredda på att det kostar på.

Man ska inte söka upp lidandet så dom i radion. Men hur ska man annars kunna rå på det. Doktorer som håller sig borta från avdelningarna? Hjälparbetare som sitter på hotellen i Nairobi istället för att besöka lägren?

Det säger varje sportkommentator också. In där, det ska göra ont, säger de. Inte ens fotboll är alldeles utan. Men jag går inte så långt som den gästande klacken som rått ropar att man ska sparka ner nån. Det tycker jag inte. Det räcker att glidtackla med dobbarna.