Utrym! Man ber!

Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är peson som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan önska, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som hört vad hon sagt. Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag, sa hon. Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad? Personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gude Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, ropade hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Fråga Fredrik

Skrivkramp lider de stora ordmakarna av. Ibland. Är det en variant av scenskräck som får orden att darra i kulisserna? De vill helt sonika inte ut på papperets vita vidd. Där de kan ses och tydas av alla.

Så har det varit för mig. Ett mödosamt ord frampressat under vånda vägrar att stå kvar på denna blogg. När de väl tvingats dit ut ropar de i ångest att de vill bort. Lydigt och hörsamt raderar jag inlägg efter inlägg, mening på mening, ord för ord. Kvar blir en berättelse om ingenting särskilt och om låsningar. Hur nu det går ihop.

Jag har haft skrivkramp i tangentbordet. Under tiden har jag badat bastu och bubblat med gubbarna om läget i riket och kommunen. De häcklar mig för att ingenting längre blir publicerat. Bloggar inte du, säger de och er försmädligt. Inte bloggar jag, blir mitt svar. Inte för tillfället, viskar jag lågt i duschen så ingen kan höra.

Läser om maktkamp i det stora partiet. Falangerna driver sitt spel. Man är mer inresserad av att få makt än att driva sin egen linje. Vem kan ge oss makten åter, undrar man istället för att fråga vem som kan samla och entusiasmera. Så verkar det för mig när jag ser vad andra som kan skriva skriver. Men vem vet vad som sägs bakom de lyckta dörrarna. Jag tror att några till och med i lönndom har tänkt: Ska vi fråga Fredrik?

Om valet kommer

Om valet ska göras om - varför dröjer det så? Här pulsar man i snö upp till knäna, rastlös vankande i väntan på ett beslut som aldrig kommer. Hallå! Sover ni som ska skipa rätt? Har ni förläst er på lagtexterna, fastnat i paragraferna eller bara givit upp? Ingen vet. Det är tyst i valmegafonerna.

Här i min lilla stad väntar alla. I bastun går vågorna höga av diskussionen om mandat och röstetal. I ångorna stiger förväntan på utslaget. Alla vill ha bakläxa! Vill göra om! Se till att välja en politiskt ledning som kan leda kommunen. Åt något håll. Om det blir val ska de få se vem som kan välja med besked.

Och räknenissarna jublar. Vilken utmaning att i förväg kunna berätta hur stora förskjutningar som behövs för att den ena eller andra sidan skall vinna. Nu är det valmatematik och fördelningsstatistik som gäller. Hur många röster behöver den ena sidan vinna eller förlora?

Själv har jag använt min röst. För tillfället har den tystnat. Men den kan väckas upp om valet kommer. Måste först kolla om telefonkatalogen informerar. Om valet kommer.