När majoritetens övertygelse styr kyrkan

En av mina goda vänner, en from och gudfruktig person, har dristat sig att diskutera hur Svenska kyrkan ska styras. Att han får på nöten finner jag roande och underhållande. Han brukar fråga mig ibland hur det står till med hedningen. Och jag gör vad jag kan för att leva upp till den benämningen.

Fast, jag får väl skylla mig själv. En gång råkade jag säga till honom att det är skönt med en kyrka där vi hedningar får plats. Sedan dess går jag under smeknamnet hedningen. För inte så länge sedan tyckte jag att prästerna hade för mycket att säga till om, och då gick han i taket. Inte så där som i djävulsfilmer där någon verkligen knallar på väggar och använder taket som golv. Utan han mer exploderade. När vi diskuterat en stund utmanade han mig att beskriva hur kyrkan skulle vara om sådana som jag blev normen.

Du det blir inte roligt för prästerna, sa jag eftertänksamt. Varför inte det då, undrade han. Ja om jag har rätt är ju majoriteten av medlemmarna vare sig troende eller intresserade av att gå i kyrkan. Och då borde ju kyrkan handla om annat än kristendom och gudstjänster. Svenska kyrkan blev nog en folkrörelse för alla oss med behov att få lite lugn och ro ibland. Gudstjänster kunde det väl vara ibland. 1 Advent skulle väl vara kvar och Psalmtoppen kunde man komma loss med några söndagar. Julotta borde finnas och en midnattsmässa går an och så någon show med Carola. Annars kan man väl ha lite allmän andlighet och För övrigt fick kyrkan väl bli en blandning av museum och kulturhus.

Konfirmanderna då, vad skulle de handla om, undrade han. De får väl lära sig veta hut, ja lära sig det där med etik och gott uppförande. Hur kul är det på en skala, sa han rappt. Ja de kunde väl ha disco och åka på läger och sitta i ting runt en eld och sjunga. Det borde väl räcka. Men det där med Jesus då, sa han undrande. Konfirmander är som vi andra. De är inte religiösa och vill nog inte bli det heller. Men ska de ta hand om kyrkan i framtiden är det väl bra att de har hört julevangeliet och vet vad kollekt är. Då kanske humanisterna klarar att ta hand om konfirmandverksamheten, sa han lite försmädligt? Tja, varför inte, replikerade jag.

Du hedningen, det där behöver vi nog prata mer om. Och vi har bestämt att fortsätta diskussionen om vår Svenska folkkyrka.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!