Högljutt valtjat!

Högljutt blir valtjatet. Rösta mig hit och rösta mig dit. Välj mig och mitt moderparti, ropas högt. Och alla de andra har inte uträttat något, kommer inte att uträtta något och förmår inte uträtta något. De är långt värre än tränare i elitserien. Där kan de trots konkurrens och tävling ändå ge varandra beröm för framgångar och skickliga spelsystem, för kunnande och förmåga.

Man har verkligen hamnat i ordvrängeri och nyspråk. Och misstankar om främlingsfientlighet har skickats fram och tillbaka mellan kandidater som vore det ett skepp kommer lastat med het potatis.

Jag har inte sagt människohandel, sa en kandidat, och fortsatte: jag sa en ny form av människohandel. Monty Python hade mosat den stackaren. (-Man får inte säga Jehova. -Nu sa Du Jehova, -Nej, jag sa inte Jehova. -Nu sa Du det igen!)

Vill de veta något om människohandel kan de också vända sig till fotbollsvärlden. Där är det väl inga svenska kollektivavtal som gäller när man värvar en storspelande brasilianare, eller två. Det måste säkert handla om minst tre för att bli ett kollektiv? De får bättre avtal än de flesta svenskar, så varför ska inte Litauerna eller Esterna kunna spräcka avtalen åt det hållet? Lönedumpning kallas det när underbetalade svenska spelare säljer sig billigt.

Men man förstår indignationen. Människohandel är ingenting att skämta om, än mindre försöka ta politiska poäng på. Anskrämligt förfärligt, det är vad det är.

Fast ingen har förklarat varför man inte får kalla arbetsköparna (som kommunisterna alltid sa förr) för handlare, så det förstår jag inte riktigt. Men det gör inte många andra heller. Jag har kollat på läktaren och folk skakar på huvudet.

Så vad ska jag rösta på? Tänk om man kunde slippa ifrån att skriva lappar till varandra. Min röst ska höras, annars kan den väl knappast räknas som röst, tycker jag. Jag vill kunna ringa och göra min röst hörd. Att en lapp skulle duga som röst är ofattbart. Tänk en kör där man skrev ner sina röster. Noter kan man faktiskt inte nöja sig med.

Nej en röst ska höras, det är vad den är gjord för! Ungefär som när vi måttligt entusiastiska skanderar en käck och munter ramsa. En sådan har jag diktat vid morgonkaffet.

Lägg en lapp i urnan ned!
Rätta till miljö så sned!
Fixa direktiv och sjung:
byråkratin är ej kung!

Låt alls ingen tysta er!
Röst åt flykting, kurd och fler!
Nej till maktens: Ej ropa!
Höj Din röst för Europa!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Det glömda valet

Val till Europaparlamentet kallas redan innan det ägt rum för det glömda valet, det har jag fått mig berättat på fotbollsläktaren. Vi skrattade gott, mina bänkgrannar och jag. Visst kan man glömma något som ännu inte ägt rum. Men, förlåt en hemmafilosof, påminner man om det är det väl inte längre glömt? Såvida man inte genast vänder sig till grannen och påpekar att man har en känsla av att ha glömt något men man kan för sin själ inte komma ihåg vad det var. Europacupen? Eurovisionen? UEFA? Euro?

Nåväl, nu minns jag att det var ett val som var bortglömt. Och val hör ju ihop med kyrkan. Ja han Jona som kastades över bord av sina kamrater men slukades av en val som spottade upp honom på land. Ungefär så, sa man i min Folkskola, Solbergaskolan. Så det bortglömda valet måste väl då vara kyrkovalet den 20 september. Då ska jag komma ihåg att rösta. Och kyrkan ska väl ledas av kyrkfolk så jag tror att jag röstar på fru Ecklesia From. Och Fred af Signe ska visst också ställa upp. Klatschiga namn en del har. För den goda sakens skull får de min röst och jag klämmer nog dit ett par personkryss också.

Glömmer man att anmäla en ny spelare till förbundet kanske man blir av med poäng. Så glömska kan stå en dyrt. Det ska jag skriva upp och sätta på kylskåpet. Det dröjer nämligen innan jag tappar bort att man inte lever av fotboll allena.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!