Ryggsäcksproblem

Som äldre person händer det att jag är ute och tågar. Glöm 1 maj och demonstrationer. Jag tågar medelst järnväg. Även om pensionärsrabatter ännu inte kan utnyttjas, eftersom åren inte hunnit ikapp visheten än, går det att ta sig fram relativt billigt. Men då ska biljetterna varit beställda sedan länge.

Nu gällde det att ta sig till Stockholm. Nöjeslivet på stationerna är utbrett. Folklivet myllrande. Klädstilarna varierar liksom leverantörerna. Där finns loppisförrådens trasgömmor och Armanibutikens glans. Gamla hattar på unga människor. Och nya skjortor på gamla gubbs.

Väl ombord måste jag be någon flytta sig från min plats. Jo, man har ju sett till att ha en egen plats. Man måste ha bevis på att man bokat plats, t ex en mobilbiljett, som tvingar upp medmänniskan från stolen. Suckar och stön. Påsar och kassar och ryggväskor samlas ihop för att lastas på hyllor några stolsrader bort... innan ännu en gång personen måste flytta. Vi har verkligen blivit ett rörligt folk.

Plats mot gången är en vådlig upplevelse. Vid varje station kliver säckfolket på. Man känner igen dem inte främst på klädstil utan på ryggsäcken. Gärna packad så pass att minsta lilla strumpa till i säcken hotar spränga kupén i luften. Numera kräver jag genom vassa insändare att ryggsäcksbärare ska ha licens.

Kära redaktören. Man kan inte nog beklaga att det står var och en fritt att bära lenorma löspucklar på ryggarna. Dessa förfärliga ryggsäckar utgör en trafikfara eftsrom tyngdpunkten på cyklarna numera ligger högt och ekipagen därför gärna välter. Ävenledes utgör de ryggsäckar många kånkar runt med faror på fler sätt. Man kan lätt bli omkullknuffad när en ryggsäcksbärare hastigt vänder sig om. Och i livsmedlesbutiken kan man helt enkelt inte komma fram mellan hyllorna. Inför körkort eller licens för ryggsäckar! En som aldrig mer vill bli kullkastad av en ryggsäck!

Under tågresan fick jag törnar och knuffar av ryggsäckar. Ofta vänder sig bäraren om och dänger tillmedpassagerarna. Bonk, klonk, Oj då! Duns, kaboom, Vad nu då! Klonk, donk, Vad är det?! Man känner igen personerna med plats vid gången genom skrapmärken, rispor, brännsår och ömmande armar och huvuden. De ser ut som illa medfarna resväskor, i mitt fall modell ä (för äldre).

Denna resa, sittandes vid den svårbemästrade mittgången, noterade jag att somliga har en ryggsäck på magen och en annan på ryggen. Luffarproffs med fransar i klädedräkten. Otympligt verkade det och illa manövrerat var det. Eller tyska ryggsäckar som på utsidan vimlar av redskap och dekorationer. Som ein besser välbehängd julgran. En sådan vill man inte gärna bli klappad av.

Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.

Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Den tillhörde de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde.

Man kan inte boka här, sa hon helt riktigt. Det skulle man ha gjort i förväg. Och det fanns ju ingen där i trängseln som sålde biljetter. När hon för andra gången tvingades upp ur en, enligt hennes mening, obokningsbar fåtölj svingade hon sin ryggsäck vilt omkring sig, klonkade till en granne, fick upp säcken på ryggen och sa som om orden kunde betvinga verkligheten: den här kupén är obokad.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Applådera eller vicka konungsligt med handen?

Nu var det länge sedan jag fattade pennan. Anledningen är att värken har varit svår. Vaknade en morgon med ett stelt finger allra längst ut på vänstra handen. Lilla Vicke Vire hade blivit som en andra tumme, fet som en prinskorv och oböjlig. Den hade behövt en stand in, en vikarie. Fingrar som utmärker sig så där gör inte handen och ej heller armen glad. Än mindre mår resten av kroppen väl när den minsta medlemmen lider!

Med hjälp av läkarvetenskapen undersöktes handen. Än på det ena och andra sättet. Särskilt genom håra nypor just över det ömmaste området: lillfingeleden. Att en vuxen karl gråter är väl numera inte så egendomligt. Och även om jag inte gärna medger det har jag gråtit en hel del den senaste veckan, i sällskap med andra, just när de nypt till där svullnaden och blånaden var som störst, precis på det ställe man till varje pris bort undvika att beröra. Vrål och skrik, hissningar och blöta ögon, sådan har min vecka varit.

Men så har en och annan vän också fått höra vad mina lungor förmår. Ibland blir hälsningar lite mer komplicerade än att fatta en hand på en utsträckt arm. Hälsningar på armlängds avstånd leder ibland till att man griper varandras båda händer. En god vän lyckades göra en hälsning just så klämkäck några dagar efter min samverkan med jourläkare och akut. Hon, den goda vännen, kramade kärvänligt till om mina båda händer. Hon har faktiskt starka nypor, det erkänns. Och för ett ögonblick var hon inte längre den goda. Jag skrek för full hals rakt ut i rymden. Hattar for av folk, fåglar trillade stela ur träden, och paralyserad och i chock stod vännen. Nu några dagar senare har hon hämtat sig något och hör åter vad man säger åt henne. Och jag? Jag håller förnämt min vänstra hand bakom ryggen.

Korsar han fingrarna där bakom, utläser jag av de förbryllade rynkorna i människors ansikten. Men hellre det än okontrollerade primalskrin!

Infektion sa infektionsläkaren och beordrade fram det tunga artelleriet av antibiotika. Men handen svullnade till en klubba och rodnade av blygsel över att inte bli bättre. Blodproven som vid det här laget hade lämnat märken som efter ilskna bålgetingar i armveck, på handlov och handrygg visade just ingenting. Artros? Gikt? Inflammation?

Mitt lillfinger har stelnat av gikt, sa jag åt en vän från sydligare länder. Han stannade förvånat och undrade: fingrar stelna av jäkt? Aldrig hört det talas om!

När jag går till vallen och ser på fotboll har jag lindat handen i gasbinda och satt på mig vinterhandsken i svart svinläder. Bänkgrannarna ler. Hyllar du Ingo, säger de förnumstigt. Japp, säger jag uttömmande. Man vill ju inte sitta där och läsa högt ur sin decimetertjocka journal. Men vid en strålande prestation på planen glömmer jag mig och applåderar ivrigt. Därefter hörs ett vrål som en fullsatt Camp Nou-stadion skulle avundas. Som om hemmalaget lyckats göra ett drömmål a la Henke eller Zlatan. Först intensiv smärta, sedan verkade handen och halva armen ha domnat bort och hördes inte av på en stund.

Vännerna stirrar bedövade på mig. Men vad ska man göra med sin uppskattning de dagar gikten sätter in? Vicka konungsligt med handen? Vinka som Ria Wägner?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Högljutt valtjat!

Högljutt blir valtjatet. Rösta mig hit och rösta mig dit. Välj mig och mitt moderparti, ropas högt. Och alla de andra har inte uträttat något, kommer inte att uträtta något och förmår inte uträtta något. De är långt värre än tränare i elitserien. Där kan de trots konkurrens och tävling ändå ge varandra beröm för framgångar och skickliga spelsystem, för kunnande och förmåga.

Man har verkligen hamnat i ordvrängeri och nyspråk. Och misstankar om främlingsfientlighet har skickats fram och tillbaka mellan kandidater som vore det ett skepp kommer lastat med het potatis.

Jag har inte sagt människohandel, sa en kandidat, och fortsatte: jag sa en ny form av människohandel. Monty Python hade mosat den stackaren. (-Man får inte säga Jehova. -Nu sa Du Jehova, -Nej, jag sa inte Jehova. -Nu sa Du det igen!)

Vill de veta något om människohandel kan de också vända sig till fotbollsvärlden. Där är det väl inga svenska kollektivavtal som gäller när man värvar en storspelande brasilianare, eller två. Det måste säkert handla om minst tre för att bli ett kollektiv? De får bättre avtal än de flesta svenskar, så varför ska inte Litauerna eller Esterna kunna spräcka avtalen åt det hållet? Lönedumpning kallas det när underbetalade svenska spelare säljer sig billigt.

Men man förstår indignationen. Människohandel är ingenting att skämta om, än mindre försöka ta politiska poäng på. Anskrämligt förfärligt, det är vad det är.

Fast ingen har förklarat varför man inte får kalla arbetsköparna (som kommunisterna alltid sa förr) för handlare, så det förstår jag inte riktigt. Men det gör inte många andra heller. Jag har kollat på läktaren och folk skakar på huvudet.

Så vad ska jag rösta på? Tänk om man kunde slippa ifrån att skriva lappar till varandra. Min röst ska höras, annars kan den väl knappast räknas som röst, tycker jag. Jag vill kunna ringa och göra min röst hörd. Att en lapp skulle duga som röst är ofattbart. Tänk en kör där man skrev ner sina röster. Noter kan man faktiskt inte nöja sig med.

Nej en röst ska höras, det är vad den är gjord för! Ungefär som när vi måttligt entusiastiska skanderar en käck och munter ramsa. En sådan har jag diktat vid morgonkaffet.

Lägg en lapp i urnan ned!
Rätta till miljö så sned!
Fixa direktiv och sjung:
byråkratin är ej kung!

Låt alls ingen tysta er!
Röst åt flykting, kurd och fler!
Nej till maktens: Ej ropa!
Höj Din röst för Europa!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Det glömda valet

Val till Europaparlamentet kallas redan innan det ägt rum för det glömda valet, det har jag fått mig berättat på fotbollsläktaren. Vi skrattade gott, mina bänkgrannar och jag. Visst kan man glömma något som ännu inte ägt rum. Men, förlåt en hemmafilosof, påminner man om det är det väl inte längre glömt? Såvida man inte genast vänder sig till grannen och påpekar att man har en känsla av att ha glömt något men man kan för sin själ inte komma ihåg vad det var. Europacupen? Eurovisionen? UEFA? Euro?

Nåväl, nu minns jag att det var ett val som var bortglömt. Och val hör ju ihop med kyrkan. Ja han Jona som kastades över bord av sina kamrater men slukades av en val som spottade upp honom på land. Ungefär så, sa man i min Folkskola, Solbergaskolan. Så det bortglömda valet måste väl då vara kyrkovalet den 20 september. Då ska jag komma ihåg att rösta. Och kyrkan ska väl ledas av kyrkfolk så jag tror att jag röstar på fru Ecklesia From. Och Fred af Signe ska visst också ställa upp. Klatschiga namn en del har. För den goda sakens skull får de min röst och jag klämmer nog dit ett par personkryss också.

Glömmer man att anmäla en ny spelare till förbundet kanske man blir av med poäng. Så glömska kan stå en dyrt. Det ska jag skriva upp och sätta på kylskåpet. Det dröjer nämligen innan jag tappar bort att man inte lever av fotboll allena.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Folke Heim är yours truly

Folke Heim, gästkrönikör, är ingen annan än yours truly. Ett alter ego som tillåter sig ta ut svängarna. Påkommen därför att man behöver en roll att spela. Genom rollens tänkta liv ser man världen. Ungefär som när Enslingen på skäret, på Johannesskäret, en figur gestaltad av Stig Järrel, levde vidare utanför filmens värld och fick eget liv som samtidskommentator.

Skådespelaren Järrel behöll karaktären för att användas i radio och gav med hjälp av "enslingens" pipiga röst smått komiska tankar om aktualiteter och livet som sådant. Effekten blev lustig och roande genom dessa kåserande kommentarer utifrån skärgårdens perspektiv på samtiden.

Folke Heim, min egen ensling, formad av många intryck i närmiljön, kan kosta på sig att utifrån sin kärlek till fotboll ge en och annan känga åt vardagliga företeelser. Som gästkrönikör skriver jag och är ett slags gäst hos verkligheten. Med uppspärrade ögon tar Folke emot dagstidningarnas rapporter och medmänniskors beteenden. Och han jämför med det som sker på och runtomkring fotbollsplanen, denna metafor för samhället. Och kan hans reflektioner kasta irriterande eller lustifikt ljus utanför den spelplanen är det kanske mödan värt?

Och mitt namn är Lars. Lars B Stenström.

Korv är en god affär

Folke Heim, gästkrönikör, om helkgmaten.

Vardagen är fylld av bestyr. Även för oss distingerade och äkdre. Vi rör oss som sengångare till och från affärer. Vi bär och kånkar i slow motion. Sakta mak vore väl den riktiga översättningen. Att vi bär så mycket beror på vanans makt.

Som mindre än liten fick man ta mjölkspannet och kila iväg till Mjölkaffären. Där rörde tant Svensson om i mjölkkannan så att grädden som flutit upp till ytan blandnade sig ordentligt med resten av vätskan. Hon sålde förresten bondlimpor och annat viktigt som ägg och smör. Sedan dess bär jag för hand.

I ett modernt snabbköp är jag fortfarande alldeles vilsen. Längst in står det varje kund behöver: smör, mjölk och ost. Varje kund ska gå längst in i butiken och under irrfärden mot kassan hoppas varje affärsidkare att korgar och vagnar fylls på med allsköns varor. Och varje gång går jag på det: chips, bananer, öl, flingor och ett paket Lithells korv.

Italiensk skinka är på modet. Märkligt. Det är väl inget fel på svenska grisar. Dem kan man väl också hänga på tork? Men de käkar förstås inte oliver, pizza och pasta och dricker vin daglig dags - utan föds upp på potatis och pellets. Ett slags bränsle har man sagt mig.

Framför östersjötorsken stod jag med gapande mun. Knappt hade det stått i tidningen att man kunde äta den igen - så låg den död och filead i fiksdisken. För 58 kronor kilot!! Den måste ha upptäckts simmande i östra östersjön eftersom fisken där hämtat sig lite. Jo, det kunde man se. Den hade hämtat sig till vår affär i stora frigolittråg. Man fullkomligt vräkte trött torsk över kunderna. Hoppas att den piggnar till om man steker den lite.

Läste att maten har så många tillsatser att det snart inte finns någon mat kvar i den. Bokstavskombinatioerna är så många att man måste ha en uppslagsbok för att uttyda alla emulgeringsmedel, förtjockare och färger den före detta råvaran drogats med. Och salt! 6 gram om dagen räcker. Det glömde man att tala om för råvarorna när de blev halvfärdiga fabrikat.

Jordgubbarna har kommit. De fick visum häromdagen från medelhavets länder och låg nu med sina röda ryggar i butiken. Solfaktorna i skyddsmedlet de sprutats med måste ha varit för låg. Undrar vad vi skickar dit ner i stället. Visst, nu minns jag, torsk i massor. Växlingskursen är väl sisådär en torsk för en halv liter.

Nu blir det fotboll. Jag tar med mig en liter som vi delar på jag och bönkgrannarna. Korven har inte hängt med i internationaliseringen. Så vi äter italeinska jordgubbar och spanska och grekiska istället för korv från Närkes Sköllersta och Kumla. För det äter vi ju ändå varenda dag som affären bestämt att vi ska äta det. Prismekanismen styr! Extrapris på korv och nog katten doftar det stekt korv i hela stan. Kom över på en korvbit?! Tackar som bjuder!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Konstfack utan skrupler?

Folke Heim, gästkrönikör, skriver älskvärt om Konstfack.

Även en fotbollsgubbe som jag har träffat på Konstfack i min dagstidning. Eller mina tidningar. Läser ju numera både lokalavisan och huvudstadens blad. Bildningen måste underhållas. Där finns ju fotbollskrönikörer som undervisar och ofta ganska sinnrikt.

Men Konstfack ska vara en skola för konstnärer. Ändå gick Nacka Skoglund eller Kurre Hamrin aldrig där. Så konstnär kan man blir på många sätt. Tänk om den där psykosjäntan spelat fotbollsdomare istället. Laglösheten som dimar - vilken iscensättning det kunda ha blivit. Eller hon kunde ha uppträtt som domare i Tingsrätten. Eller präst på Domssöndagen... Då hade det blivit uppror och inte bara några små orkeslösa tåfjuttar mot det öppna målet.

En lärare skrev i Svenskan att konst är en sak och lagar och sådant något annat. Ungefär. Smart och observant iakttagelse. Konstfack är inga poliser. Nej och där verkar man inte intresserad av att stävja brott heller. Man lär ut och bedömer konst, men om den är målad med brottets pensel eller laglöshetens manus var inte deras angelägenhet. Om de inte är poliser, när tillkallar de poliser då? Möjligen skulle den skrivande läraren varna eleven. Ja, inte varna som i varning på på planen. varna som i du vet väl om att om du gör det där du har tänkt och sabbar en tunnelbanevagn så kan en del mysko typer bli sneda. En sån varning, alltså. Inga gula kort där inte.

Amoralisk kallade min kompis i badhuset det när folk inte hade några skrupler, Inga samvetsbetänkligheter, inga moraliska sådana. De har inga skrupler, sa han ofta om laglösa förare av motorknarrar. Konstfack saknar skrupler tycks det mig. Amoraliska typer, sa han. Som den delen av publiken som mest kollar vad som händer och häver ur sig en massa mer eller mindre upplysta omdömen om vad de ser.

Och röda kort har Konstfack aldrig haft en aning om. Ingen utvisas. Alla får spela bäst de vill. Och domaren och regelboken sk-ter de i. Konsten lär väl gå att sälja, men en sådan match kommer ingen att betala för att se. Det är ju som vilke lördagkväll på stan som helst. Sånt ska inte kosta.

Konstfack och lagen kunde bli en dokusåpa. Ett gäng utvalda typer försöker lura in sig på Konstfack med fejkade varuprover. Den som examineras först vinner. För ingen lär ju åka ut därifrån eftersom man gillar att folk gör olagliga installationer och dylikt. Vilken häftigare arena än Konstfack kunde väl ett sådant konstteoretiskt och konceptuellt framgångsgäng egentligen välja? Det enda de behöver tänka på är att inte göra tavlor - det är så ute att då kanske de ändå inte fick vara kvar. Den som gör en tavla på plan kanske får sitta på avbytarbänken i nästa match. Och filmar man en gång för mycket kan man också åka ut. Matchstraff.

När jag tänker efter...Den som är frisk och lägger in sig på psyket kan väl inte vara alldeles stadd vid hälsa, eller? Det är inte mer uppmärksamhet som behövs utan mindre. Kan behöva sitta i sin enamhet en stund på avbytarbänken, en bra stund, för att tänka efter, innan nästa konstifika tanke slår rot.

Får jag bjuda på ett par? Utge sig för att vara hyfsat rik och snurra upp folk på krogen några vändor. Konst, mina vänner. Ren konst. Himlakropp och årstid är ledtrådarna till en bra titel. Låtsas behöva terapi och familjerådgivning för att visa hur det verkligen är. Eller testa själavård och gå i samtal bara för att visa svartrockarna att det inte duger att vara omåttligt förstående, snäll, inkännande och uppmuntrande. Sälja starkt från en baklucka på kvällar och helger för att låta konstverken ragla omkring i det svenska folkhemmet sjungande på muntra snapsvisor. Ett sätt att avslöja ungdomsfylleriet. Verka hemlös och testa tvättstugorna på ett härbärge? Uppträda som folkvald riksdagsman och bli bortsläpad från partiledardebatten?

Jag har en kompis som borde platsa på Konstfack. Han bränner potatis i ett gammalt konstverk av koppar. Och han är indifferent beträffande lagen på den punkten. Sedvanerätten, brukar han häva ur sig. Ibland kallar han det för rätten till självförsvar (mot baciller o dyl). Och han plåtar sig själv mitt bland koppar och fat. Det skulle de nog gilla. Kulligullan koko som en gök. Hej vad det blev livat på Konstfack i helgen...

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Onödigt att deklarera

Folke Heim, gästkrönikör, tar till orda:
Kalenderstyrda människor träffar jag numera ofta på. En bekant han ställer av sin cykel från 1 november och tar den i bruk igen 1 april. Vad däremellan är är fotgängeri och bilåkning. Men nog verkar det vara svårt att vänta på den rätta dagen om hela mars (nästan) varit befriad från snö och is.

En annan person har just nu den 1 maj tagit av sig alla ytterkläder. Även om kvällstemperaturen sjunker ner emot frysgrader har ytterrocken hängts undan i vintergarderoben. Eller heter det sommargarderoben eftersom det ju hänger där under sommaren? Han huttrar och nyser. Enda extraplagget som verkar tillåtet är en enorm halsduk som kan viras i varv på varv.

Vinterdäck på och av är också helt kalenderdominerat. Svårigheten där är att när ryggen inte vill och armarna donnar så tvingas man ta verkstadshjälp. De är så tjänstvilliga bara man betalar bra. Och lagrar däck gör de också. För att inte tala om att de därtill gärna säljer däck. Mönsterdjupet är inte bra, säger de och man ser hur tusenlapparna flyger sin väg när man köper däck som man inte själv är riktigt säker på om man behöver. Men man vill ju för sitt liv inte hamna i en kontroll med caretan iförd obehagligt olagliga dubbdäck eller blankslitna sommardäck. Man får helt enkelt lita på att de kan sin sak. Ungefär som när man flyger eller går till doktorn.

Deklarationen är också tvingande datumbestämd. Vi som älskar att skjuta upp saker hamnar ofrivilligt i tävlingen om vem som kan lämna sin deklaration allra sist, men inom tidsmarginalen. Men jag har sett grannar som stått bakom hörnet till lokala skattemyndigheten med digitala klockor, eller med dundermobiltelfoner, handdatorer, eller vad det nu kan vara som är den nya tidens bästa tidshållarverktyget. När det återstår sekunder släntrar de lojt fram och dumpar deklarationen, glatt leende mot lokalredaktören som står där med löddrig penna och slitet block.

Men den sporten tar snart slut. Deklarera per SMS lär visst vara det senaste. Med min telepatiska förmåga ska jag nästa gång redovisa mina inkomster med hjälp av tankekraft. Jag tänkte min deklaration! Det kan också bli: jag tänkte deklarera.

Deklarationer är ett arbete ganska likt sopsortering. Den har mest pedagogisk betydelse. Allt slängs väl i en enda stor hög för att brännas i slutändan, på sopstation eller i statens och kommunens finanser. Och inkomster och utgifter har de ändå totalkoll på. Så varför jag ska hålla på vet jag inte. Nu deklarerar jag: tacka vet jag fotboll. Där finns mening och mål!


Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Var är trädgårdsmöblerna?

Folke Heim - gästkrönikör skriver om möbler på balkongen.

Äventyret uppepas. Varje år är det lika spännande och dramatiskt. Var är allt det som stod på balkongen förra sommaren?

Vad mer krävs? Trätrall kan behövas eftersom balkongens nylagda golv är omöjligt att beträda barfota. Det gör man en gång och sedan kan man inte gå barfota längre. Då haltar man fram med stora bandage istället, vilket man av förklarliga skäl avstår ifrån. Men först det viktigaste av allt: trädgårdsmöblerna som inte har någon trädgård att stå i, utan en ynka balkong. Därifrån längtande till gräs och gröda.

Var finns möblerna, balkonglådan och krukorna som skulle skänka lite exotism åt det svenssonska livet i lägenhet. Vinden fick första besöket. Inga möbler men gamla böcker. Där fastnar man i det man en gång läste. Igenkänning. Men snart måste man slita sig från bilderböcker om rosor eller presentböcker om Rom eller Örebro. Snart ja, det hade tagit en dryg halvtimme. Nästa studiebesök gjordes i källaren. Och bakom marschallhållare och julsaker hittade två stolar. Ett par andra hade blivit hållare för överblivna vinterdäck till förra bilen. Och bordet låg demonterat bakom en halvt nedmonterad garderob. Vilken fröjd!

Att svenska folket går upp i vikt är ont förtal. Så som detta folk släpar och bär, upp och ner från vindar och källare, borde det inte finnas marknad för gym och friskis och svettis. En stol i taget fick det bli. Kökstrappan, ja jag har en sådan med tillhörande köksingång, vrider sig som en serpentin och där är trångt. Tredje stolen behövdes. Den fick jag avända på en trappavsats för att vila i. Försmädligt nog kom grannen, en lärd karl, som nyfiket frågade om jag satt där och tog igen mig. Bröstkorgen hävdes och det rosslade betänkligt. Andan hade jag tappat och en halv liter svett därtill, så jag försökte hämta mig... Sitter du här och tar igen dig! Nej, jag tänker ha mina möbler på denna minimala avsats för att träffa vänner och grannar lite oftare.

När allt släpats upp blev jag tvungen att byta kläder. Slipsen hade fått fläckar och förra sommarens efterlämnade torkade blommor och blad skräpade över allt. Och som svetten lackat! Duscha måste jag också. Dock - arbetet är inte färdigt riktigt än.

Men muttrar och skruvarna? Inte i verktygslådan. Inte i hallens garderob. Inte i skrivbordet. Jag hittade dem i de gymnastikskor där jag gömt dem förra året. Monteringen var av IKEA-dignitet. Två olika längder på skruvar borde inte vara så krångligt. Men de hamnade där de inte borde och sattes ifrån fel håll. Nu är jag nybliven monteringsexpert. Och har för avsikt att till nästa år skriva ner var grejerna finns, var skruvarna lagts och på vilket sätt de måste sättas i.

Sådana är vi - bolkongfolket. Experter på att bära och leta fram saker. Och ena hejare på att skruva och fundera. Kanske ska jag inte ha en balkongmöbel för fyra. Det är ju ändå mest jag själv som sitter där. En av vardagsrummets stolar kan gott duga. Bara jag kommer ihåg var jag hade den sist. I köket kanske? På badrummet? Vinden?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Profeten på läktaren

Folke Heim, gästkrönikören, skriver om att förutsäga framtiden.

En bekant till mig sitter på läktaren några platser från mig. När jag skriker ilsket mot en domartabbe smackar han medlidsamt. Inte mot domaren utan mot mig. Skulle jag råka svära eller bruka eder det osar om så ökar ljudet på hans kritiska smack och klickljud.

Han är pingstvän. Han har sagt det själv så det är inget jag hittat på. Tänk en pingstvän på en fotbollsläktare. Kan det bli mer absurt? Lite läckert är det förstås. Jag brukar nu för tiden be honom berätta hur det ska gå. Jag har ju hört att de där pingstvännerna ska vara ganska duktiga på att skåda in i framtiden. Ja profetera och så där.

Han gör mig motvilligt till viljes. Blundar eftertänksamt som om han hade resultatet uppskrivet på insidan av ögonlocken. 3-2 säger han sedan. Och kan man inte slå sig i backen på att det blir 3-2! Man kan inte ringa dig när jag sitter med tipset, frågade jag en dag. Men där drog han gränsen. Begäret efter pengar är roten till allt ont, suckade han och smackade sedan ogillande så där som bara han kan.

Vilken kille. Lite lillgammal. Grabben är bara 32 (kanske är det därför han ofta säger 3-2 när jag frågar honom). Kan Du profetera på riktigt, undrade jag häromdagen i kön till den varma korven. Nej inte, sa han. Han pratar verkligen inte mycket för att vara profet. Jag han kanske inte är en sådan där, men när jag numera hälsar på honom slinker det oftast ut ett: Tjena Profeten!

Det behövs riktiga profeter. Alla de där som ska förutsäga hur saker ska bli: placerare, meterologer, spågummor, sportkommentatorer och andra synska typer har inte så ofta förmågan. De lyckas ungefär lika bra som när man gissar. Ja till och med chimpanser har spöat professionella placerare, fast jag vet inte säkert i vilken sport. Chimpansers aktieportföljer är ju inte så tjocka att det stör. Så en och annan profet kunde vi behöva i de branscherna. I religiösa sammanhang har de ju gjort sitt. Man vet liksom hur det ska gå i slutänden: svavel eller sötebrödsdagar.

Han pingstvännen säger sig dock ha träffat en profet en gång i en gudstjänst. Han den verklige profeten lär inte ha sagt så mycket han heller, men han varnade för att folk inte levde efter Guds ord och vilja. Så där högtidligt uttrycker han sig, pingstvännen också. Men det finns för mycket hemstöpta profeter, fortsatte han. De är snacksaliga och säger vad som faller dem in. En profet han talar ord från Herren! Min nyfunne profetvän liksom bankade in orden och tappade samtidigt sin korv på marken. Och suckade uppgivet: jag visste att det skulle gå så.

Just så, sa jag. Hur slutar matchen idag då?

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Piraterna dömdes - S´ånt är livet

Folke Heim, gästkrönikör om fildelning.

Det här med fildelning växte jag upp med. Vi höll på med sådant redan på 50-talet. Roligast att dela var långfilen. Särskilt om man vispat den en stund så blev det trådigt och segt. Men det gick bra med vanlig fil också. Man ska dela med varandra! Så lät det när vi sjöng Psalmer från köket. Men genom historien har det alltid funnits Robin Hood-typer som hellre delar med sig av andras goda än av sitt eget. De kan konsten att Leva livet! Jalla! Jalla!

Nu har det som jag läser i Dagen på biblioteket varit en rättegång (Alla var där) och de Wonder Boys, för det är nästan alltid bara killar, som hållit på med att underlätta för andras fildelning, Vuxna människor, ska gå direkt i fängelse Tillsammans om de inte överklagar. Och det gör de. Med tanke på att detta är en framtidens teknik känns det som en slags Apocalypse now, eller borde kännas så för de inblandade. Svenskan visar att det kostar - 30 miljoner! Knappt som en AMF-bonus.

Jag har lyssnat på advokaten i radio som menar att de där piraterna nästan har gjort skjutvapen och bilar. När man skadar folk genom att köra vårdslöst eller sikta och skjuta där man inte får så blir knappast vapentillverkaren eller bilföretaget skyldiga. Sån´t är livet! Varför ska då fildelare som gör något listigt på internet bli dömda? Den invändningen bör man Analysera mera! Piraterna vill inte ta ansvar för vad folk gör med deras pirattjänst. Att man kapar filmer och böcker och seglar hem dem till de egna datorerna är ett Strul piraterna inte veta eller känna till. Ingen tivlar väl på att Jönssonligan spelar högt!

Varje fildelare som lärt sig konsten Att angöra en brygga har nu landat i ett slags Cape Fear. Är de finder till det allmänna, var och en en Enemy of the State, eller bara till bolagens intressen? Lakoniskt får man konstatera: Sån´t är livet!

Det blir aldrig som man tänkt sig. Kan det vara så att Klassfesten är över?

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Det har varit Långfredag, Gudbevars. Och i Sveriges Radio hör jag att man inte gillar lidande. Människor och tro handlar om lidande. Det har funnit för mycket lidande - så det behövs inte längre, menar de. Inte heller kan man förstå vad det ska vara bra för att lära sig lida. Det blir mest som en skymf för alla andra som inte har något val.

Ouuu vad jag far illa. Det gör ont i öron och på alla möjliga andra ställen. En avlägsen bror till mig hamande i en sjukhusmaskin som tvättar blod. Och det var inte roligt- Klart att han måste lära sig stå ut. Det var inte möjligt att låtsas som det inte fanns. Apparaten suckade liksom medkännande hela tiden. Inte fick han glömma inte.

Och så var det en mig närstående b-kusin som blev illa åtgången av en massa busar på jobbet hanses. De låg i med baktaleri och ränksmideri. Men dem som gräver gröpper åt andra faller i själv så småningom. Så de fick smaka sin egen medicin. Och de led. På led fick de gå sin väg när de troppade av.

På läktaren där jag sitter hör jag ju grannarna tala om hur svårt de haft det med svek och lögner i parti (ja även i politiska sådana även om de inte tänkte på dem just nu) och minut. Det gör ont sjöng ju hon Nanne. Eller Lisa..nej Lena PH var det nog. Texter är jag rätt bra på. Hur var det nu...
Ont, det gör ont men det går
Det gör ont en stund på natten
Men inget på dan
Du vet att det gör ont
Det gör ont men ändå
Jag har klarat mig rätt länge
Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting
Det gör ont, ont så ont så ont
Dom märker ingeting men...mmm
Det gör ont
Ont, det gör ont, det gör ont

Kunde nog ha blivit en rätt bra refrängsångare om jag inte fastnat för fotbollen. Men när folk har det så där kan man ju inte låtsas som om lidandet vore passé. Och jämför värk i själen med andras värkar kan man bara inte.

Kyrkan har ju det där med lidandet på tapeten. Men inte har jag hört dem glorifiera lidandet. Ja Jesus lider ju och det ägnar man sig åt. Man ska vara beredd har jag hört, om jag minns rätt, min konfirmationspräst tala om. Han Jesus fick utstå en hel del, sa han. Och för min del tycker jag det är bättre att folk är beredda på att det kostar på.

Man ska inte söka upp lidandet så dom i radion. Men hur ska man annars kunna rå på det. Doktorer som håller sig borta från avdelningarna? Hjälparbetare som sitter på hotellen i Nairobi istället för att besöka lägren?

Det säger varje sportkommentator också. In där, det ska göra ont, säger de. Inte ens fotboll är alldeles utan. Men jag går inte så långt som den gästande klacken som rått ropar att man ska sparka ner nån. Det tycker jag inte. Det räcker att glidtackla med dobbarna.

Joggaren springer i tangentens riktning

Folke Heim - denna sidas gästkrönikör om motion

Våren fick det att börja spritta i mina gamla lurviga. Ungdomens blå gymnastikskor har sprungit färdigt- Och jag har sett hur man ska se ut när man rör sig språngvis framåt. Silverglänsande trikåer, skor som blinkar eller glöder. Och överallt ränder och konstfulla märken. Cool? Häftigt. Typ.

Sagt blev gjort. Men inte snart. Påskafton är inte dagen då man bör handla i sportaffärer. Personalen har semester och det går inte fort. Jag provade outfits och trikåer, cykelbyxor som fick mig att se ut som en färdigbunden nötstek. Svårast av allt var förstås färgerna och märkena. Men med god hjälp av en tuggummituggande expedit fick jag till det. Inifrån och ut.

Den som uppfann sportunderkläder har nog feta bonusavtal. Ty man har uppfunnit åtsmitande plagg formgivna som vore de för en annan befolkning än den jag tilhör. Iklädd detta plagg for rösten upp ett par toner, om än inte i falsett. Tacka sjutton för att folk springer fort om de har dessa plågoinstrument under ytterkläderna. Man måste vara snabb så man får komma hem och byta om.

Overallen såg ut som vore den tillverkad av silvertejp. Så ser någon en silverne blixt i spåret är det jag. Min korpulens gör förstås att folk genast kommer att se något riktigt ovanligt. Kolla en kulblixt! Var, var? Den är redan förbi, som ett tjutande isklot for den genom terrängen! En kul blixt, om jag får säga det själv.

Dojorna (skorna alltså) hade fjädrande luftkuddar. Det behövs för att benhinnorna inte ska bli utmattade eller inflammerade. Men jag märkte att skorna inte hade med benhinnorna att göra utan de orsakade stora svårigheter för benen att hinna med fötterna. Fossingarna studsade hit och dit i spåret. Än slank han dit och än slank han dit, kunde man sjunga om man kunde sjunga.

En studsande kulblixt för tanken till ett flipperspel och en och annan gran lyckades jag springa rakt in i. När man väl får upp farten behöver man ha en utvecklad förmåga att svänga. Men när fläsket väl kommer i rörelse strävar det alltid i tangentens riktning (det lärde man sig förr i ett ämne fysik och i ett annat som hette matematik).

Snart blev jag orienterare. När spåret svängde inledde jag min manöver men farten var för högt uppskruvad. Jag tappade liksom kontrollen, blev en bulldozer som i panik försökte svänga för att undvika kollisioner med tallar och bergknallar. Men återigen hade jag nytta av magens omfång som blev en lämplig stötdämpare. Nej nu berättar jag inte mer. Det blir för självutlämnande.

Nu har jag svidat om och går jag till vallen. Fotbollen kallar. Men oroad är jag. Den nye forwarden springer klumpigt som en flodhäst och dribblar som elefant. Men jag ska ge materialförvaltaren ett tips. Ge killen nya underkläder, nya skor med luftkuddar och lite silver i dräkten - så får han fart, Och snart säkerligen ett nytt smeknamn. Blixten kanske?

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Med nedsliten däcksprofil

Folke Heim denna bloggs sk gästkrönikör om däck och vägbanegrepp.

Vinterdäck med dubbar, vilket väggrepp. Det skulle alla fotbollsspelare som trillar innanför straffområdet bara det kommer en vindpust ha. Ibland ser det ut som rena dykklubben. Vingliga av syrebrist passar de hela tiden fel. Och de springer oftast lika illa som man gör med grodfötter. Stå på benen! Och skjut! Vad har man annars i Allsvenskan att göra?

Förresten har alla på plan dojor med dobbar. Som kattens klor verkar de oftast indragna, de fälls bara ut vid glidtacklingar. Vad går upp mot en dobbad sula i häftig närkontakt med naket skenben?

Men kanske kunde däckfabrikanterna ge tips. Dubbade däck som greppar underlaget borde vara obligatorisk som fotbollssula. Det där straffsökande snubblarna borde också lära ett och annat av LO:s ordförande. Hon Wanja har vinglat och sprungit fel, blivit utvisad och orsakat frisparkar. Men hon håller sig ändå på benen hur mycket de än tacklar henne. Hon kommer tillbaka. Dessutom passar hon villigt bollen till de andra som inte vill ha den. Näringslivets alla stjärnspelare som just nu vankar längs sidlinjen med oskyldig uppsyn smuttande på någon svalkande dryck. Skicka bollen till dem, de där med oskyldig uppsyn. Tuff tjej!

Nu sladdar arbetarrrörelsen betänkligt. De satte nog på sina sommardäck för tidigt. Tänkte att snön var borta, halkan likaså. Här kör vi tryggt mot valseger i EU och om ett år till riksdagen, sa de väl. Men så satte sig tre i förarsätet. Klart det vinglar.

En kompis sa att har man inget mönsterdjup - då är profilen sliten. Så kan det ju faktiskt vara! Det skulle man ha tänkt på innan man gjorde häftiga burn-outs för publiken och samtidigt blev av med och gav bort alla viktiga profilfrågor. Man brände bort Per Nuder och Marita Ulvskog och Margot Wallström och allt vad de heter. Och lät ett annat team ta över.

I nästa vecka ska däcken på min gamla PV (en PersonVagn från Volvo) bytas! Då kan man göra det utan större fara för förlorat vägfäste. Vår verkstad är smart. De bokar in en för däcksbyte innan man själv hunnit tänka på saken. Tackar man ja funkar det. Tackar man nej, får man som vanligt skylla sig själv.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Simkort till mobilen

Folke Heim, gästskriver om mobiler:
När jag var i ungdomens vår var veckans höjdpunkt besöket i badhuset. Där i bassängens himmelsblå vatten blev jag viktlös. Det var bara att blunda och simma på rygg så var det som att flyga. Hur man nu kunde veta det där i bassängen.

Så när grannan kom och undrade om jag hade ett SIM-kort han kunde få låna, hans hade gått sönder, så visste tanken vart den skulle.

Nej, du något sådant abbonemang har jag inte haft sedan 1964 på våren.
Det är någe fel med Dig Folke, sa han medlidsamt och skakade på huvudet. SIM-kort fanns inte då. Men jag som sparar på allt gick och hämtade abonnemanget till Solbergabadet. Gissa om han blev lång i ansiktet. Simkort hade jag textat på plastfodralet där kortet låg. Men när han förklarat så bad jag om ursäkt. Tiden går liksom sin väg om man inte hänger med..

Nu vet jag kanske inte bättre, men en hel del mer. Och ska genast skaffa mig en sådan där mobil telefon. Men gamla Kobra var flyttbar den också men inte så liten och behändig. På matcherna sitter ju folk och snackar i sina små handvärmare hela tiden - så alldeles bakom är jag inte.

Eftersom det är kris behöver någon våga handla. Omsättningen stiger och vips är krisen borta. Sagt och gjort. Besökte butiken på Drottninggatan där det var lätt att bli lurad. Inredningen var bedrägligt sparsmakad och knapp. Och de små montrar på väggarna tycktes inte ha så mycket att erbjuda. Men åter igen bedrog jag mig. Vilka små vidunder som gömde sig där. Det var pixlar i miljoner, och datorer och internetuppkopplingar. Och gratis SMS och andra bokstäver som jag inte ens kommer ihåg. Hon som stod före i kön undrade om den mobil hon var på väg att välja hade lika många gigg som en ipod. Så nu måste jag skaffa en ny ordbok också. Det blir dyrt när man rör på sig, det ena leder till det andra, så att säga.

Det blev min tur. -Jag ska ha en mobil. Har den den där blå apparaten där borta SIM-kort? Och många gigg, frågade jag initierat. Jag ska ha den att ringa med, tillade jag lite försmädligt. Men det hade han uppenbarligen hört förr. Men killen var beläst - han frågade mig ironiskt om det inte gick lika bra med flaggor att semaforera med, eller kanske en morsenyckel kunde duga?
Bara de är mobila så kanske det, replikerade jag vasst.

Mitt namn är Folke, Folke Heim

En politisk Allsvenska

Folke Heim, denna bloggs sk gästkrönikör skriver om Allsvenskan.

Premiären är avklarad och kampen igång. Även om mitt lag inte begick sin premiär igår märks det att temperaturen stigit. Solen hälsade med varma strålar denna lyckliga dag. Jag har redan studerat tabellen och kommer att följa den med stigande förvåning. Ja, så har det varit i flera år. Man kan inte annat än bli förvånad över somliga lags berg- och dalbanor. Huvudstadens lag Hammarby, AIK och Djurgården kan också överraska. Åt alla möjliga håll.

Eftersom jag lika intresserat följer politiken har jag en idé. Borde man inte rangordna partierna efter ungefär samma regler som allsvenskans? Domare måste förstås utses som granskar och dömer i förväg bestämda debatter. Ja, de avger inte sitt omdöme i förväg utan vid bestämda tillfällen som bestämts i förväg. Särskilt budgetdebatten och den utrikespolitiska debatten borde utformas som kamp mellan två. De utgör ju en slags allsvenska matcher.

Publiktillströmningen är inte så imponerande idag. Och inträde är bara inte att tänka på. Men piffar man upp debatterna med lite fotbollsregler kan det ordna till sig. Straffspark utdöms vid ojuste sätt att tackla politiker eller ämne. Den som lägger straffen får både skjuta hårda argument förbi en oftast svartklädd motståndare samt välja en straffrunda, t ex måste en sådan ledamot som orsakat straffen springa ett extra varv runt riksdagshuset innan man utmattad och andfådd släpps in på planen igen.

Nog kunde opinionsinstituten utse varsin företrädare, några får stå på sidlinjen och andra röra sig fritt i kammaren, i Folkets hus eller var debatten nu äger rum. Idag har de ändå vänt på rangordningen. Ett nytt lag har tagit ledningen. De avgör ändå hur det går och borde därför ta över, vilket blir mycket billigare än att varenda medborgare ska få döma i val. Miljoner domare verkar vara en orationell metod. För de flesta av oss som valt ett favoritlag räcker det att skrika åt spelarna från åskådarläktaren. Som när Vanja Lundby-Wedin gjorde självmål.

Och käcka hejaramsor kommer snart att förekomma.
Fredrik målar varje gång,
skjuter ifrån höften,
tacklar kort och tacklar lång,
fullgör sina löften!

Mona! Pussar, kramar dem,
Vinner jämt, kan måla,
springer snabbt - de undrar vem,
kan dem så tilltvåla!

Och sedan har det i gärsgårdsseriesammanhang dykt upp några aktörer med buttra spelare som spelar efter egna och hemlighållna regler och framkallar de svåraste kval hos oss alla. Tills vidare låtsas inte många om dem. Men om de tar sig till Allsvenskan, vad gör man då? Finns det matchstraff som kan utdelas i förväg för osportsligt uppträdande? Eller så får man gör som Grenoli - spela så mycket bättre... Nej - snart börjar den verkliga matchen. Tid att gå.

Mitt namn är Folke! Folke Heim.

Inga smulor från den rike mannens bord

Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.

För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.

Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.

Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.

Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.

Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.

De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!

Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.

Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Spelare som dribblar

Folke Heim, vår gästkrönikör, har följande synpunkter på samtiden:

Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.

Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.

Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.

I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.

Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Tvättdag

Folke Heim om tvättstugan

Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.

Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.

Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.

Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Välkommen Folke!

Vem är Folke Heim? Man kan undra. Han är en stadsbo med intresse för det som händer och sker. Han kommer att kommentera världen såsom han ser den, lite nu och då, på denna blogg. Folke Heim tycker själv att han är som folk är mest. Hygglig och pålitlig. Ganska stillsam. Och kanske lite godtrogen. Men han avskyr att inte få raka besked. Sådana som han själv har så svårt att ge.

Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.

Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.

Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.

Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.

Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...

Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.

Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.

Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.

Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.

Du lär bli bönhörd...