Röst som räknas

Ryktet går att det kanske ska bli omval i den lokala metropolen. Det vore ett äventyr för gamla gubbar, Ja, för yngre personer också. Oavsett samma kön eller inte. Ett sådant beslut av någon valprövningmyndighet skulle visa för hela världen att vi kan bättre än man kunde i Florida. Spektaklet där, när Al Gore inte blev president, har avhandlats i många av min vänkrets bastusamtal om stort och smått.

Men står det och väger och hänger på en enda röst? Så om några röster inte blivit räknade eller inte infunnit sig i tid är det nog det enda rätta att göra om valet. Min röst la jag bestämt ner i någon låda. Om det var en låda som räknas, ja, vem vet?

Den räknades häromdagen när jag vid ett övergångsställe tog mig förbi en gammal bekant. Han cyklade utan hjälm och var fullt upptagen med att tala i telefon. Så jag dunkade till honom på armen och ropade högt och barskt, samtidigt som jag cyklade förbi honom. Här talar man inte i telefon utan hjälm, skrek jag. Och hans protester hade jag snart cyklat ifrån. Just då hade jag ingen tid att stanna och prata. Tala om saken skulle vi kunna göra några dagar senare då vi skulle ses i bastun.

Så när det blev onsdag satte jag mig bredvid honom i bastun och sa, du tog väl inte illa upp för den där dunken du fick vid övergångstället? Du borde verkligen använda din cykelhjälm... och inte tala i telefon när du cyklar. Min röst hördes lång väg.

Han såg på mig som om jag varit en främling från Yttre Hebriderna. Jag har inte cyklat på flera veckor, sa han och skakade på huvudet åt detta märkliga påstående. Och har därför inte heller talat i telefon under pågående cykling. Jag har ju min cykel inlämnad för däcksbyte och rundsmörjning!

Väntrum under omdaning

Väntrum är som trappor i Harry Potters skola. Ni vet, skolan i trolldom och häxdomskonster: Hogwarts (svinvårtor). Där ändrar sig trapporna hela tiden och de tycks fara på kors och tvärs och gå till skiftande rum och nivåer.

Vårdcentralen har genomgått en långvarig skinnömsning. Först försvann de naivt färgranna målningarna med festliga idylliska illustrationer. Sedan blev det kommunalgrått med vinröda ränder. På golvet hade man satt fågelspår så att personalen skuolle hitta fram till sina avdelningar. Eller om det var en upplevelsevandring för barn? Det har aldrig blivit klarlagt.

Idag var "mitt" väntrum alldeles omgjort. Igen! Nu hade man byggt en korridor och inhägnat själva sitt platserna. Det var som att bli förflyttad till mitt eget 50-tal då kindergarten (en tidig förskola) älskade att fålla in barn i olika små bås. Möjligheten att känna sig lite anonym var borta - alla ser alla framifrån. Och man kurar liksom ihop sig med de andra, nära. Det enda som fattades var ett stort sammanträdesbord i mitten.

Kanske hade man fått en inredningsarkitekt billigt. En som fixar kommunala moduler och enheter för smärre överläggningar? Där kan ju personalen ha sina möten när dörrarna stängts, såvida de inte bär med sig en massa papper som kräver bord att vila på...

En melodi, en sång, några ord for upp i medvetandet. Visst var det något kyrkligt över det hela? Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand... Som tur är kan man hitta läspinnar med DN:s kultursidor uppträdda, bakom vilka man kan gömma sig. På vårdcentralen vill jag bara försvinna och anvundsjukan mot Harry Potter är stor. Ett kungarike för en osynlighetsmantel.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Militärstrateger som fotbollskommentatorer i TV?

Först på äldre dar har klarsynen kommit. Fotboll är ett begränsningarnas spel. Allt handlar om att vinna eller förlora. Att det fortfarande kan locka i en modern tid är svårbegripligt. Ett arv från Kierkegaard? Antingen eller?

Under Världsmästerskapet i fotboll, televiserat från ett avlägset Sydafrika, blir detta enda, vinst eller förlust, alldeles för gammeldags förenklat. Nog borde den bistraste tränaren belönas med en fjärdedels poäng, Lagerbäck och Svennis är inte de enda stenstoderna. Den häftigaste frisyren kunde rendera en tiondels poäng.

Akrobatiska nummer är ganska vanligt förekommande, vilket man kunde ha skridskodomare eller simhoppskunniga på plats för att bedöma. Och kända filmregissörer kunde förgylla dramatiken genom att bästa filmning uppmärksammades med en filmklappa. Goda exempel på skådespelartalang demonstreras ofta, tänk på de märkligt många som får svåra huvudsmärtor när någon nuddar deras tåspetsar. Eller som får dobbar på smalbenet så hårt att det är i bröstet smärtan till sist hamnar. Även konsten att rulla flest varv efter en enkel vurpa är en ständig källa till glädje. Men det är irriterande med alla dessa spelare som när de väl landat på backen gärna ligger kvar i långeliga tider i ett avslappnat sidostupa viloläge eller liknande. Meditativ vila kunde någon zenmunk ge synpunkter på och belöna med erbjudande om en verklig retreat.

Matchens fint kunde vara en annan gren som man fick rösta om. Och plaketter delas ut. Under VM verkar inte ens matchens lirare göra sig besvär. Största domartabben utses normalt av varje lands presskår.

Också publiken kunde bedömas i helvetestutans spår. Så kunde flest Vuvuzeladecibel leda till poängavdrag. Lite andakt borde gott få plats, åtminstone i de fall när matchen innebär en skolavslutning för något av lagen. Sådant som sång och hejaramsor får inte försvinna, dessa härliga gamla friska traditioner. Och misstanken är att under brölet från vuvuzelorna sitter små sällskap och nynnar på sina hemmasnickrade kampsånger.

Trevliga inslag i tv-sändningarna är dessa teoretiska fotbollskommentatorer, strategiker som med militärsk precision undervisar i spelartruppsförflyttning och överflyglande rörelser längs flanken. Kunde man inte någon gång låta en verklig militärstrateg ge sin syn? Då skulle vi kanske få veta vilka anfall som är släkt med dem som t ex gav utslag vi slaget i Lund. Om striden i Lund kan man bl a läsa: samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagade iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Så lite fotboll ska de väl kunna kommentera.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Platt lunch med ett leende

Att laga lunch är det tråkigaste som finns. Så det avstår jag ifrån. Cyklar en vända på stan istället och landar på en asiatisk restaurang. Ruschen pågår och borden är inte avdukade. Men när jag och några kompisar ställer oss vid det belamrade bordet kommer flera uppassare (?) direkt dit och lassar effektivt bort överdimensionerade djupa porslinstallrikar.

Här noterar jag att vanligtvis serveras numera platt mat i djupa tallrikar. Som om matens underlägg påtagligt kunde förhöja smaken. Nåväl, bordet rensas från grejer och kyparna (?) ler vänligt. Kvar finns matrester, vattenskvättar och smulor. De som dukat av ser vänligt på oss som tåligt väntar på bord. Som om deras leenden kunde kompensera att de inte torkar av.

Vem orkar klaga och tjata för att man ska få det man betalt för, en ren och fin matplats och god föda? Vi bestämmer oss för att bli mer resoluta. Vi straffar oss själva.

Vi gör något tråkigt. I morgon lagas därför luncherna hemma.

Min kompis Zlatan

Zlatan och Zlatan. Hur mycket jag än beundrar honom tänker jag att om folk var lika intresserade av sina syskonbarns eller kusiners väl och ve som av en fotbollsutvandrare vore det väl. Intresset för Zlatan och kungligheter får allt som oftast ersätta ett förlorat intresse för släkt och vänner. Förresten, vem behöver släkt när man har Zlatan? Vem behöver vänner när man har Daniel och Viktoria? Eller Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Håkan Hellström?

Det är som vänskap by proxy! Man kunde en gång i världen gifta sig med en person men ha en stand in vid sin sida. Nämen hej, Zlatan är du här idag,by proxy?!

På andra sidan TV-rutan befinner sig de som fyller mitt liv med innehåll. Tror jag. Och finner att jag är lurad. De kommer inte ilande när jag bryter ett ben. De ringer inte och frågar hur det går när jag är deprimerad (särskilt efter hemmalagets någon svår förlust). De hjälper inte till när man ska flytta. Nej, de befinner sig på obegripligt långt avstånd och skall jag någonsin få syn på dem får jag väl bli papparazzi. Se där genom kikarsiktet som kan upptäcka folk på en kilometers avstånd, där borta, 1000 meter här ifrån går min kompis Zlatan...

Dags att harkla sig högljutt och demonstrativt. Jaha, du är kompis med Zlatan. Ringde han dig när du fyllde år, eller?

Aftonbladet och Expressen älskar Zlatan eftersom de kan antyda att han är slut och måste byta klubb. Så skapar man nyheter och kan trycka 10 extra meningslösa sidor. Stannar stackars Zlatan i Barcelona blir det en nyhet. Byter han klubb blir det en nyhet. Jag vet hur det fungerar. Man ringer t ex en politiker och undrar vad de säger om någon annans utspel. Vet du att partiledaren si och så sagt det och det. Har du inte hört det? Ett sådant bete nappar de alltid på och börjar dilla om egna ställninsgtaganden. Är de välinformerade kan de redan från början dementera det som sägs - vilket också det blir en nyhet. Bra va? Eller dåligt!

Förnyare vill ändra fotbollens regler

Oj, oj, oj vad tiden går. Nyss var det en annan månad. Nu har snön smält och fotbollen dunkas runt på planer allt längre norr ut. Men fortfarande spelar man väl fotboll på skidor i Norrbotten?
Vet inte om jag drömt, men nog tycker jag mig ha hört att en massa personer är ilskna på den tråkiga fotboll som spelas och att man därför vill göra om reglerna. Förbjud pssaningsspel inom det egna laget, har någon tänkt ut. Man blir tvungen att lämna bollen till en motspelare som i sin tur måste passa tillbaka den till sina motståndare.

Någon annan lokalfilosof har tänkt ut att man behöver roligare kläder. Samtidigt har en annan innovatör hävdat att det inte är några fel på vanliga kläder. Så nästa gång AIK möter ÖSK blir det i gåbortskostym med finskor! Och ÖSK ställer upp med jeans och seglarskor. Då får man nog se på fotboll. Det ska äntligen bli drag under galoscherna och Västanforsens brus i vändkorsen!

Vid varje gult kort utdöms en starff för det andra laget, är en annan tanke. Jag tänker på hur antalet mål skulle stiga i höjden. Och många sägs ju gå på fotboll för att se mål - inte betrakta det tråkiga forslandet av boll fram och tillbaka på planen. Och vill man ha mer ruff på planen är det bara för domarna att blåsa för passivt spel om man inte tillräckligt aggressivt angriper motståndarna! Här framstår ju en och annan läktarsektion som föregångare. De besannar uttrycken att fotboll inte är någon söndagsskola utan mer som en krogkö en berusande natt.

Fotboll är inte ett spel för vår tid, så skriver flera av fotbollens förtroendevalda. De vill värna fotbollen genom att avskaffa den som vi lärt känna den. Senast läste jag om någon som satt i en lokal klubbstyrelse och kommit på en genial idé: varje lag borde utforma sitt eget spel och strunta i fotbollsförbundets ålderdomliga modeller. Skälet är att man då kan forma spelet så att det passar lokala förutsättningar. I Norrland får man kasta snöboll. På Gotland kan man ta paus för att sola. Och i Skåne blir det avbrott för pölser och en Hof.

Matchprogrammen måste också utvecklas så att man i detalj kan fölkja vad som sker på planen. Där förklaras inkast, tackling, domarsignaler, straffområde och tydliga instruktioner måste ges om när publiken kan resa sig och när de bör sitta, t ex genom att sätta en stjänra i kanten vid lämpliga tillfällen. Även hejaramsor och sånger bör stå utskrivna så att man kan sjunga med. Melodierna är ju obekanta för många ovana besökare, svåra att hänga med i och att hålla med om. För att inte nämna att ramsor och visor inte får vara för många. Då kan man känna sig bortstött och avvisad som ny besökare.

På senare tid har en och annan röst höjts för att det inte bör vara för många spelare på planen utan att "vanligt folk" måste få pröva på. Så vid varje match lämnas en plats i kedjan och en i backlinjen till ideella medarbetare, volontärer eller frivilliga. Då blir delaktigheten så mycket större och spelet mera dramatiskt. Då kommer "vanligt folk" att vilja börja gå på fotboll, på årsmöten och dylika arrangemang, förhoppningsvis och kanske. Spelarfacket har mjukt och följsamt ändå ställt en fråga om hur det kan komma sig att de inte räknas som "vanligt folk". Devisen skulle visst bli: Fram för ett folkligare och mera samhällstillvänt spel!

Rök, damm och os

Bageriet har färska bröd. Doftande nybakade limpor. Surbrödslimpor. Fruktbröd och tyskbröd efter bästa utländska recept. Bagaren är en morgontidig gosse. Alla sover lugnt när han knådar sin deg i rostfria bunkar. Knakcar man på, kan man köpa nybakat färskt bröd. Direkt från ugnen, varmt och hårdskaligt. Man knäcker kanten med en tandad brödkniv och aromen väller ut. Köket får blommor. I taket spirar gröna rankor. Öronen krullar sig. Och en stark ost fullbordar den himmelska frukosten.

Dit smyger alla som förätit sig på APK-limpa. Eller som använt formbröd och rostbröd i sådan utsträckning att brödrosten skurit. Brödsmulorna i botten på apparaten har fått den att kärva.

Men ibland smyger dessa nya brödexperter förbi ett konditori och smygäter en räkmacka gjord på vetekaka, lättmajonäs och burkräkor. De ler och känner sig exotiska.

Själv knaprar jag knäckebröd. Inte dussinbröd från massproducenterna utan enstaka handkavlade brända kakor som har hängt i någons tak och blivit patinerat. Rök, damm och os är bästa krydda, tro mig!

Mitt namn är Folke, Folke Heim!

Orden som försvann spårlöst

I bastun kan gubbar prata fritt med varandra. Prata fritt? De använder fler ord, säger sådant de annars håller inne med. De pratar. Annars är många män ordkarga, tysta. De tiger till frukost, hummar vid lunch och muttrar om aftonen. Men ordna ett möte och gör upp en talarlista så flockas männen. Och de säger sådant som annars borde förbli osagt. Med många ord. Med engagemang och ilska över trivialiteter och strunt. Förutom när det handlar om viktiga saker, förstås.

Min erfarenhet är att det i varje möte finns en dansfråga. En fråga där alla tranor måste upp och kråma sig. Dansen sker i fasta turer men med en och annan fri utmanare. Och piruetterna är långa och intrikata. Ofta är det en fråga om struntsummor eller minimala detaljer som får deltagare att fjädra sig och rituellt kämpa. Miljonbesluten har sällan den inneboende potentialen.

Vore man spanare på trender i tiden kunde man konstatera att talträngdheten bland män kommer att minska. Och då avser jag inte gutturala läten, sådan lär fortsätta att ha status bland yngre män. Öhh, arghhh, uhum. Det är några få år under livets hektiska år då de får ur sig annat. I äldre åldrar återgår de till harklingar, fnysningar och hummanden.

Män får ingen näring längre. Orden ransoneras. Tidningsminnen, från bara några decennier tillbaka, handlar om redaktioner, journalister och tidningar med tilltro till ord och text. Denna morgon i det lokala bladet framstod bristen på ord i sin totalt avklädda nakenhet. Bild på bild hopas på sidorna och nysvärtade rubriker ropar efter läsare. Men artiklarna - vart tog de vägen? Lagom är ingressen läst - så tar artikeln slut. De nyheter redaktionen vill förmedla, önskar sprida och berätta om, behövde tydligen ingen text. Här lille vän har Du din underhållning till frukost. Var nu en snäll liten gubbe, titta på bilder och ät upp din gröt.

Tabloidformatet minskade drastiskt utrymmet för ord och samtidigt gavs "läsarna" allt fler fotografier att beskåda. Ingfen bakgrund, inget sammanhang, rakt in i en händelse utan tolkning eller förklaring. Helt i linje med modern pedagogik får man där vid sitt frukostbord, mellan leverpastejsmörgås och japansk fil, möjlighet att själv göra sina nyheter. Titta på bilden och känn efter. De känslor du fylls av, det du känner, är den sanna nyheten. Skapa nyheten själv och gör den till bara Din!

Under tiden, i inte alls avlägsna länder, finns fortfarande tidningar med ord och journalistik! Många ord. Sida upp och sida ner. Det är klart att medborgarna i sådana länder har fler ord, vet mer. Om varje svensk dagstidning börjar få slut på orden ligger vi under. Är det därför vi lånar så många ord från engelska och amerikanska? Jag lovar, vi har ett förskräckligt underskott i bytesbalansen. Vi har lämnat ifrån oss smorgasbord och ombudsman och importerat encyklopediska massor av ord och uttryck.

Vi vet allt mindre och förstår därefter. Tetxen är på väg att fullständigt förlora bakgrund, sammanhang och mening. Däremot, blad som Berlingske Tidende, Kristeligt Dagblad, The Times, Die Welt och Frankfurter Allgemeine... Ja, här slutar uppräkningen eftersom bloggen inte skulle räcka till för att räkna upp de tidningar som bygger på ord. Inte för att jag läser dem alla, men man har ju varit på bibliotek för att titta på bilderna. Alltid, alltid är det roligt att få intryck från främmande länder.

Flera gånger har liksom av en slump dessa tidningar hamnat bredvid Uppsala Nya, Nerikes Allehanda, Smålandsposten, Eskilstunakuriren, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda. Uppenbarligen har tidningar på främmande språk alla skaffat sig ett ordförråd, outsinligt och rikt. Men de har väl svårt för sig. För dem krävs en massa ord för att förklara sådant vi fattar direkt…

Och inte behöver vi orda så mycket om det heller. Inte förrän bastun värms upp för oss bildade tankestinna badare. Och vi sätter igång att tala med varandra på nordiska språk: Uhumm, arghh, öhh!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Låt partierna ta över Svenska Turistföreningen

Idrott är en fantastisk uppfinning. Man kan gilla den utan att utöva den. Förnöjsamt och lugnt lutar man sig tillbaka och ser på. I teorin, i alla fall. Det är ju lätt att, om anden faller på, hänryckas. Idrotten ska vara tacksam för att supportersidan spelar en så viktig roll för rörelsen. Det är ju där folkmassorna finns. På supportersidan. Och utan publik blir det inte mycket till idrott.

Just i detta nu kommer den strålande idén. De politiska partierna i Sverige vill ju inte låta Svenska kyrkan vara utan en kontrollerande överock. När kraven kommer att politikerna ska dra sig tillbaka kunde de ju generöst överlämna, överantvarda, Svenska kyrkan till idrottsrörelsen! Genialt, maestro!

Idrottsrörelsen är ju religiöst neutral, precis som partierna. Den har ett välutbyggt demokratiskt styrelseskick som ju kan formas så att själva idrottarna inte tar makten i sina förbund, så där som partierna vill ha det i Svenska kyrkan.

Genom att lämna kyrkan till idrottsrörelsen kunde de etablerade partierna frigöra kraft för att kontrollera andra tveksamma sammanhang. Med tanke på all oro man ägnat åt Islam kunde kanske landets muslimer få del av den demokratiska välsignelse partierna utgjutit över den forna statskyrkan. Man kunde ockå tänka att intresset vändes mot katolska kyrkan, för att så att säga fullfölja refomationen och ta makten från Vatikanen. Men det kanske vore naturligast att man helt släppte livåskådningsbranschen och såg till att det blev ordning i Svenska Turistföreningen. Så mycket turister och turistevenemang som äger rum skulle man få fullt upp att rådda i röran. Tänk bara på alla strandnära byggen på Gotland som i ett slag skulle kunna organiseras.

Ett riksomfattande val vart fjärde år till turistföreningar och turistråd skulle helt förnya Sverige som turistland. Folk skulle vallfärda hit (om uttrycket inte blir alltför anstötligt i detta livåskådningsmässigt neutrala turistiska sammanhang).

Söndagarna kunde bli veckans turistdag då alla uppmanas att besöka turistanläggningar och göra ufärder. Turistfullmäktige skulle se till att att turisterna inte tog över och att intäkterna verkligen användes för att vårda våra gamla och vackra turistanläggningar. Men, tänka sig, det är ju nästan som med kyrkan!

Slå honom på näsan

Fotboll är en sport för vänliga själar. Där pucklar man sällan på varandra. Lite språkvård kunde dock ingå i varje klubbs träningspass. Idag talar vi med domaren med belevat språk. Kraftuttryck som kan lämpa sig: Fy sjutton! Järnspikar! Vad ända in i vassen! Va Fabian! Tusen djäknar!

Enbart fromma bör använda Herre Min Je. Vill man ge råd kan man till exempel säga: Ursäkta min herre. Men era glasögon måste ha blivit kvar därhemma. Vill ni ha hjälp över gatan när ni hämtar dem?

Och vid partiskt pipblåsande kan man med fördel uttrycka sig: Käre vän. Jag vet att mina vador är eleganta, men även stockholmsben tål att skärskådas. Eller: Ursäkta mig, jag sparkade faktiskt på bollen, men deras back envisas osportligt nog med att flytta den hela tiden. Eller: Er tröja passar utomordenligt bra idag, vill jag understrycka. Det långrandiga/svärtan slår liksom igenom även i pipan. Eller: Idag var det bra drag i pipan. Men låt mig så här i all vänskaplighet få påpeka att det är oartigt att enbart vissla efter mig och mina kamrater.

I ishockey går det mera intensivt till. Nyligen fick en spelare näsbenet knäckt i ett slagsmål utan handskar. Boxarna får passa sig. Vadderade högt och lågt. Vill man se en verklig match får man gå på hockey. Här har vi kvarlevorna efter de gamla cirkusspelen i Rom. Man slänger ännu inte ner kristna på isen 0ch låter gladiatorerna ge sig på dem med käppar och slag. Än så länge övar man på varandra.

Hade detta skett på en krog hade utskänkningstillståndet varit i fara. Eller på en buss - så hade spolingarna blivit avslängda och polishämtade. Varför inte införa vattenkanon - så kyler man av spelarna och spolar isen på samma gång? Och käraste Sportspegeln. Eftersom vi är mer intresserade av slagsmålen kan man väl hoppa över de ständiga målrepriserna och visa slagsmålen och våldet. Så är det ju i all annan underhållning. Vill man öka effekten kan man alltid lägga på förinspelade skratt och extra jubel...

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Här röjer vi

I år har snöröjarna fått anstränga sig. Snön har fallit gång på gång. Lagom som det är bortskrapat kommer det mer. Själv tar jag mig fram med hjälp av cykel. Ja inte far jag fram som vanligt. Det visar sig vara ett bra stöd att leda cykeln. Där hindren gör det svårt för mig lyckas cykeln ändå bana väg.

Men det är besvärligt. I förra veckan såg jag små lämmeltåg på väg åt olika håll. I spetsen en framskjuten rollator och i kölvattnet horder av vanliga fotgängare. Vid sådana sällsynta tillfällen vet man att snöröjningen inte hunnit fram - och att folk förmår använda tillgängliga hjälpmedel. Men även de som troppar efter i tåget riskerar att halka. Många har vält över ända som följd av kyla och ymnigt snöande. Snöfall så att säga.

Nu och då varnar man för snöras och istappar. Där går de flesta oförtrutet vidare. Några få utsätter sig för extra halkrisk genom att försöka få syn på det som kan falla ner. Varningsplank och andra hinder tvingar ut fotgängarna till mitten av trottoaren. Just dit till de platser där raset kommer att slå till om det kommer. Finurligt! Alla som har cykel kan utan ilskna miner gå ute i körbanan. Det är också finurligt.

Och den stackars mamma som fick sin cykel fullständigt sönderhamrad av flera ras måste själv ha rasat av ilska. Hur man kan veta att det var en småbarnsmamma? Damcykel! Med barnsadel. Isbitar och små laviner kom nerfarande från 10-15 meters höjd och bombarderade fordonet.

Som tur var fanns inte mamman där. De som röjde taket hade ju medhjälpare nere på gatan - det var förmodligen därför de träffade så precis flera gånger när de såg till att snö och is kom nedstörtande.

Nu väntar jag på snösmältningen. Då kommer reparationsbrigaderna. Det som gömts i snö slår ut i vår. Stolpar som vräkta över ända ska tillbaka. Och cykelställen ska riktas och rätas. För att inte tala om alla gräsmattor som nu måste återställas. Man skulle naturligtvis ha konstgräs i våra parker. På fotbollsarenorna har det visat sig fungera riktigt bra.

Snörika vintrar ger underhållning under vår och försommar. Och det är då man kommer att bråka om varför den sittande politiska konstellationen inte kan hålla budget. Och de har snön att falla tillbaka på. I vår kommun röjer vi! Kosta vad det vill.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Näsvist

Näsdroppar måste vara både det förra och det nya årets storsäljare. Så mycket snifflande och snufflande som pågår. Och teorierna om vad som är på gång är hisnande. Det sitter fast, påstår man fastän alla kan se att den ränna naturen placerat under näsan och ovanför läppen är i fullt bruk. Denna naturliga förbindelse kom kanske till för inget skulle förfaras när rinnsnuvan satte in? Philtrum heter den visst. Platsen, eller rummet, man torkar med filten, eller näsduken...

Andra säger att förkylningen är på väg att gå över, trots att man hör att den dundersnuvan inte ger sig så lätt. Somliga föreställer sig att de har bihåleinflammation när det är näsan som är uppsvullen och signalröd.

Varuvariationerna är nu så många att man måste ha rådgivning vid varje Apoteksbesök. Näsdroppar, har ni det, frågar man oskyldigt och ser sedan dropparna upprade som på en enorm bardisk. Vilket vore en möjlig produktlansering och íngen dum idé. Jag ska be att få en fyra Nezeril. Jag vill ha en tvåa Otrivin. Hm, jag har en vit vecka så det får nog bli en dubbel Renässans med extra salt, eller har ni lagrad Nasaline?

Matolje- och vinägersortimentet har utecklats exponentiellt, så har även näsprodukterna följt efter, sök bara efter näsolja och du riskerar att drunkna. Sesamolja kan nu näsvist inhaleras. Därtill kan de fås med mentolsmak om så skulle föredras. Och då finns det alltid några som provar sin egen väg. De experimenterar vid köksbordet och drar i sig en matsked raposolja eller solrosolja. På gatan vänder sig folk om och undrar varför det luktar matfett om dem man möter. Tankarna ilar snabbt: har de varit på lokal och ätit för många munkar eller stoppat i sig för många portioner pommes frites, french fries som det heter på svenska? De oljiga medmänniskorna har i ett slag blivit så många fler. När de nyser får man flottfläckar på tapeter och mattor. Nyss nös jag och datorns skärm är sprinklad med yellow polka dots.

Nu har min olja tagit slut och jag sitter här med lite smält margarin och undrar, går det lika bra?
Eller blir man som en överstekt raggmunk?

Kroppsvärme

Klimatsmart är den som ligger kvar i sängvärmen och inte utsätter sig för kalla golv och kylslagna rum. Man ska kunna värma mycket med kroppsvärme. Den mänskliga utstrålningen lär rent av kunna hålla hela hus behagligt ljumma. Men det behövs beslutsamhet och övertygelse.

Elementen vreds av igår, ingen vattenburen värme mer här inte. Och denna morgon blev kylslagen. Att köra fötterna i tofflorna var som att parkera dem i en snödriva. Morgonrocken var stel och fick brytas upp för att kroppshyddan skulle få plats. I köket syntes andedräkten även efter gröt- och kaffekokning. Och det var en pärs att sätta sig. Nog såg det misstänkt ut, ganska likt rimfrost, det som klädde pinnstolen. Morgontidningens sköra sidor bröts av. Och jag utbrast: detta kalla kan man kalla kallt.

Så nu bränner jag levande ljus i varje rum, väl vetande att man inte ska lämna dem ensamma. De kan hitta på vad som helst. Det vore ju ett nederlag att vrida på elementen så snart. Istället har jag satt på varje värmealstrande apparat. I vardagsrummet spelar cd:n och televisione visar såparepriser. Radion i sovrummet spelar och datorn hummar. I köket står ungslucken öppen och grillen är igång och brödrosten glöder tom. Varmvattnet spolar ur dusch och kran. Så nu börjar det bli behagligt. Tänk vad man förmår med lite kroppsvärme!

Svamplocklareliten

Jag drömde. Inte så ovanligt. Jag drömde att Svenska svampplockarförbundet hade tappat upplaga på sin utmärkta tidning Hatten. Nu måste man göra något radikalt. Även om varje svampplockarförening enligt stadgarna måste hålla sig med minst fem exemplar (minimiantalet ledamöter i den lokala styrelsen). Det hände att man fick plocka in några väldigt specialiserade mykologer för att alls få till en styrelse. De som koncentrerade sig på tryffel eller skogstjärnor. Men vanligare var att välja in sådana som inte ens använde svampbok. Som därtill inte regelbundet böjde knä i skogen... för att plocka något från marknivå. Deras meriter var av ett annat slag. De gillade blommor. Sådan var läsekresten.

Riksförbundet letade med ljus och lykta. Så som man plägar göra på nattliga svampexkursioner. De hittade en spännande kandidat. Han visste hur en redaktion ser ut. Skriva kunde han. Och lägga ner tidningar gick också bra. Han hade nyligen helt djärvt låtit Moss- och lav-förbundets tidning Hur moss bli mailad till de särskilt intresserade.

Kruxet var att han egntligen inte gillade svamp. Men han hette Karl-Johan Mycel, vilket var ett starkt skäl för styrelsen att välja honom. Han hade också i en krönika lekt med svampinfluerade fiktiva boktitlar som tex Att sätta spor, Man kan ta rellsbuss o dyl. Han hade vid anställningsintervjun fått deklarera sitt innehav av de senaste svampböckerna. Och han hade en gång varit orienterare. Även om kontrollerna hunnits dra in innan han nådde målfållan besatt han bevisligen en viss orientering i svampskogen. Vad mer kunde man önska i ett samfund av närsynta skogsmullar som rituellt navigerar i skogen och följer handboken! En fritänkare som inte stannade i andakt vid var koloni av kremla eller skivling.

Nu skulle han vara talesperson för Sveriges svampplockarelit. Stenmurkleorden fick fnatt. Svarta trumpetsvampssällskapet gick i spinn. Men bruna hattmurklesällskapet teg tåligt.

Då vaknade jag.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.