fredag 22 januari 2010

Slå honom på näsan

Fotboll är en sport för vänliga själar. Där pucklar man sällan på varandra. Lite språkvård kunde dock ingå i varje klubbs träningspass. Idag talar vi med domaren med belevat språk. Kraftuttryck som kan lämpa sig: Fy sjutton! Järnspikar! Vad ända in i vassen! Va Fabian! Tusen djäknar!

Enbart fromma bör använda Herre Min Je. Vill man ge råd kan man till exempel säga: Ursäkta min herre. Men era glasögon måste ha blivit kvar därhemma. Vill ni ha hjälp över gatan när ni hämtar dem?

Och vid partiskt pipblåsande kan man med fördel uttrycka sig: Käre vän. Jag vet att mina vador är eleganta, men även stockholmsben tål att skärskådas. Eller: Ursäkta mig, jag sparkade faktiskt på bollen, men deras back envisas osportligt nog med att flytta den hela tiden. Eller: Er tröja passar utomordenligt bra idag, vill jag understrycka. Det långrandiga/svärtan slår liksom igenom även i pipan. Eller: Idag var det bra drag i pipan. Men låt mig så här i all vänskaplighet få påpeka att det är oartigt att enbart vissla efter mig och mina kamrater.

I ishockey går det mera intensivt till. Nyligen fick en spelare näsbenet knäckt i ett slagsmål utan handskar. Boxarna får passa sig. Vadderade högt och lågt. Vill man se en verklig match får man gå på hockey. Här har vi kvarlevorna efter de gamla cirkusspelen i Rom. Man slänger ännu inte ner kristna på isen 0ch låter gladiatorerna ge sig på dem med käppar och slag. Än så länge övar man på varandra.

Hade detta skett på en krog hade utskänkningstillståndet varit i fara. Eller på en buss - så hade spolingarna blivit avslängda och polishämtade. Varför inte införa vattenkanon - så kyler man av spelarna och spolar isen på samma gång? Och käraste Sportspegeln. Eftersom vi är mer intresserade av slagsmålen kan man väl hoppa över de ständiga målrepriserna och visa slagsmålen och våldet. Så är det ju i all annan underhållning. Vill man öka effekten kan man alltid lägga på förinspelade skratt och extra jubel...

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Här röjer vi

I år har snöröjarna fått anstränga sig. Snön har fallit gång på gång. Lagom som det är bortskrapat kommer det mer. Själv tar jag mig fram med hjälp av cykel. Ja inte far jag fram som vanligt. Det visar sig vara ett bra stöd att leda cykeln. Där hindren gör det svårt för mig lyckas cykeln ändå bana väg.

Men det är besvärligt. I förra veckan såg jag små lämmeltåg på väg åt olika håll. I spetsen en framskjuten rollator och i kölvattnet horder av vanliga fotgängare. Vid sådana sällsynta tillfällen vet man att snöröjningen inte hunnit fram - och att folk förmår använda tillgängliga hjälpmedel. Men även de som troppar efter i tåget riskerar att halka. Många har vält över ända som följd av kyla och ymnigt snöande. Snöfall så att säga.

Nu och då varnar man för snöras och istappar. Där går de flesta oförtrutet vidare. Några få utsätter sig för extra halkrisk genom att försöka få syn på det som kan falla ner. Varningsplank och andra hinder tvingar ut fotgängarna till mitten av trottoaren. Just dit till de platser där raset kommer att slå till om det kommer. Finurligt! Alla som har cykel kan utan ilskna miner gå ute i körbanan. Det är också finurligt.

Och den stackars mamma som fick sin cykel fullständigt sönderhamrad av flera ras måste själv ha rasat av ilska. Hur man kan veta att det var en småbarnsmamma? Damcykel! Med barnsadel. Isbitar och små laviner kom nerfarande från 10-15 meters höjd och bombarderade fordonet.

Som tur var fanns inte mamman där. De som röjde taket hade ju medhjälpare nere på gatan - det var förmodligen därför de träffade så precis flera gånger när de såg till att snö och is kom nedstörtande.

Nu väntar jag på snösmältningen. Då kommer reparationsbrigaderna. Det som gömts i snö slår ut i vår. Stolpar som vräkta över ända ska tillbaka. Och cykelställen ska riktas och rätas. För att inte tala om alla gräsmattor som nu måste återställas. Man skulle naturligtvis ha konstgräs i våra parker. På fotbollsarenorna har det visat sig fungera riktigt bra.

Snörika vintrar ger underhållning under vår och försommar. Och det är då man kommer att bråka om varför den sittande politiska konstellationen inte kan hålla budget. Och de har snön att falla tillbaka på. I vår kommun röjer vi! Kosta vad det vill.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

söndag 10 januari 2010

Näsvist

Näsdroppar måste vara både det förra och det nya årets storsäljare. Så mycket snifflande och snufflande som pågår. Och teorierna om vad som är på gång är hisnande. Det sitter fast, påstår man fastän alla kan se att den ränna naturen placerat under näsan och ovanför läppen är i fullt bruk. Denna naturliga förbindelse kom kanske till för inget skulle förfaras när rinnsnuvan satte in? Philtrum heter den visst. Platsen, eller rummet, man torkar med filten, eller näsduken...

Andra säger att förkylningen är på väg att gå över, trots att man hör att den dundersnuvan inte ger sig så lätt. Somliga föreställer sig att de har bihåleinflammation när det är näsan som är uppsvullen och signalröd.

Varuvariationerna är nu så många att man måste ha rådgivning vid varje Apoteksbesök. Näsdroppar, har ni det, frågar man oskyldigt och ser sedan dropparna upprade som på en enorm bardisk. Vilket vore en möjlig produktlansering och íngen dum idé. Jag ska be att få en fyra Nezeril. Jag vill ha en tvåa Otrivin. Hm, jag har en vit vecka så det får nog bli en dubbel Renässans med extra salt, eller har ni lagrad Nasaline?

Matolje- och vinägersortimentet har utecklats exponentiellt, så har även näsprodukterna följt efter, sök bara efter näsolja och du riskerar att drunkna. Sesamolja kan nu näsvist inhaleras. Därtill kan de fås med mentolsmak om så skulle föredras. Och då finns det alltid några som provar sin egen väg. De experimenterar vid köksbordet och drar i sig en matsked raposolja eller solrosolja. På gatan vänder sig folk om och undrar varför det luktar matfett om dem man möter. Tankarna ilar snabbt: har de varit på lokal och ätit för många munkar eller stoppat i sig för många portioner pommes frites, french fries som det heter på svenska? De oljiga medmänniskorna har i ett slag blivit så många fler. När de nyser får man flottfläckar på tapeter och mattor. Nyss nös jag och datorns skärm är sprinklad med yellow polka dots.

Nu har min olja tagit slut och jag sitter här med lite smält margarin och undrar, går det lika bra?
Eller blir man som en överstekt raggmunk?

fredag 8 januari 2010

Kroppsvärme

Klimatsmart är den som ligger kvar i sängvärmen och inte utsätter sig för kalla golv och kylslagna rum. Man ska kunna värma mycket med kroppsvärme. Den mänskliga utstrålningen lär rent av kunna hålla hela hus behagligt ljumma. Men det behövs beslutsamhet och övertygelse.

Elementen vreds av igår, ingen vattenburen värme mer här inte. Och denna morgon blev kylslagen. Att köra fötterna i tofflorna var som att parkera dem i en snödriva. Morgonrocken var stel och fick brytas upp för att kroppshyddan skulle få plats. I köket syntes andedräkten även efter gröt- och kaffekokning. Och det var en pärs att sätta sig. Nog såg det misstänkt ut, ganska likt rimfrost, det som klädde pinnstolen. Morgontidningens sköra sidor bröts av. Och jag utbrast: detta kalla kan man kalla kallt.

Så nu bränner jag levande ljus i varje rum, väl vetande att man inte ska lämna dem ensamma. De kan hitta på vad som helst. Det vore ju ett nederlag att vrida på elementen så snart. Istället har jag satt på varje värmealstrande apparat. I vardagsrummet spelar cd:n och televisione visar såparepriser. Radion i sovrummet spelar och datorn hummar. I köket står ungslucken öppen och grillen är igång och brödrosten glöder tom. Varmvattnet spolar ur dusch och kran. Så nu börjar det bli behagligt. Tänk vad man förmår med lite kroppsvärme!

tisdag 5 januari 2010

Svamplocklareliten

Jag drömde. Inte så ovanligt. Jag drömde att Svenska svampplockarförbundet hade tappat upplaga på sin utmärkta tidning Hatten. Nu måste man göra något radikalt. Även om varje svampplockarförening enligt stadgarna måste hålla sig med minst fem exemplar (minimiantalet ledamöter i den lokala styrelsen). Det hände att man fick plocka in några väldigt specialiserade mykologer för att alls få till en styrelse. De som koncentrerade sig på tryffel eller skogstjärnor. Men vanligare var att välja in sådana som inte ens använde svampbok. Som därtill inte regelbundet böjde knä i skogen... för att plocka något från marknivå. Deras meriter var av ett annat slag. De gillade blommor. Sådan var läsekresten.

Riksförbundet letade med ljus och lykta. Så som man plägar göra på nattliga svampexkursioner. De hittade en spännande kandidat. Han visste hur en redaktion ser ut. Skriva kunde han. Och lägga ner tidningar gick också bra. Han hade nyligen helt djärvt låtit Moss- och lav-förbundets tidning Hur moss bli mailad till de särskilt intresserade.

Kruxet var att han egntligen inte gillade svamp. Men han hette Karl-Johan Mycel, vilket var ett starkt skäl för styrelsen att välja honom. Han hade också i en krönika lekt med svampinfluerade fiktiva boktitlar som tex Att sätta spor, Man kan ta rellsbuss o dyl. Han hade vid anställningsintervjun fått deklarera sitt innehav av de senaste svampböckerna. Och han hade en gång varit orienterare. Även om kontrollerna hunnits dra in innan han nådde målfållan besatt han bevisligen en viss orientering i svampskogen. Vad mer kunde man önska i ett samfund av närsynta skogsmullar som rituellt navigerar i skogen och följer handboken! En fritänkare som inte stannade i andakt vid var koloni av kremla eller skivling.

Nu skulle han vara talesperson för Sveriges svampplockarelit. Stenmurkleorden fick fnatt. Svarta trumpetsvampssällskapet gick i spinn. Men bruna hattmurklesällskapet teg tåligt.

Då vaknade jag.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.