Nu gällde det att ta sig till Stockholm. Nöjeslivet på stationerna är utbrett. Folklivet myllrande. Klädstilarna varierar liksom leverantörerna. Där finns loppisförrådens trasgömmor och Armanibutikens glans. Gamla hattar på unga människor. Och nya skjortor på gamla gubbs.
Väl ombord måste jag be någon flytta sig från min plats. Jo, man har ju sett till att ha en egen plats. Man måste ha bevis på att man bokat plats, t ex en mobilbiljett, som tvingar upp medmänniskan från stolen. Suckar och stön. Påsar och kassar och ryggväskor samlas ihop för att lastas på hyllor några stolsrader bort... innan ännu en gång personen måste flytta. Vi har verkligen blivit ett rörligt folk.
Plats mot gången är en vådlig upplevelse. Vid varje station kliver säckfolket på. Man känner igen dem inte främst på klädstil utan på ryggsäcken. Gärna packad så pass att minsta lilla strumpa till i säcken hotar spränga kupén i luften. Numera kräver jag genom vassa insändare att ryggsäcksbärare ska ha licens.
Kära redaktören. Man kan inte nog beklaga att det står var och en fritt att bära lenorma löspucklar på ryggarna. Dessa förfärliga ryggsäckar utgör en trafikfara eftsrom tyngdpunkten på cyklarna numera ligger högt och ekipagen därför gärna välter. Ävenledes utgör de ryggsäckar många kånkar runt med faror på fler sätt. Man kan lätt bli omkullknuffad när en ryggsäcksbärare hastigt vänder sig om. Och i livsmedlesbutiken kan man helt enkelt inte komma fram mellan hyllorna. Inför körkort eller licens för ryggsäckar! En som aldrig mer vill bli kullkastad av en ryggsäck!
Under tågresan fick jag törnar och knuffar av ryggsäckar. Ofta vänder sig bäraren om och dänger tillmedpassagerarna. Bonk, klonk, Oj då! Duns, kaboom, Vad nu då! Klonk, donk, Vad är det?! Man känner igen personerna med plats vid gången genom skrapmärken, rispor, brännsår och ömmande armar och huvuden. De ser ut som illa medfarna resväskor, i mitt fall modell ä (för äldre).
Denna resa, sittandes vid den svårbemästrade mittgången, noterade jag att somliga har en ryggsäck på magen och en annan på ryggen. Luffarproffs med fransar i klädedräkten. Otympligt verkade det och illa manövrerat var det. Eller tyska ryggsäckar som på utsidan vimlar av redskap och dekorationer. Som ein besser välbehängd julgran. En sådan vill man inte gärna bli klappad av.
Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.
Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Den tillhörde de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde.
Man kan inte boka här, sa hon helt riktigt. Det skulle man ha gjort i förväg. Och det fanns ju ingen där i trängseln som sålde biljetter. När hon för andra gången tvingades upp ur en, enligt hennes mening, obokningsbar fåtölj svingade hon sin ryggsäck vilt omkring sig, klonkade till en granne, fick upp säcken på ryggen och sa som om orden kunde betvinga verkligheten: den här kupén är obokad.
Mitt namn är Folke. Folke Heim!
