Målade polisbilar är jag för

I mån av tid händer det att jag skriver en rad. Men i kraft av min ålder händer det att jag bara struntar i plikter och besvär. Jag tar velocipeden och trampar dit lyktan pekar. Med fara för eget och andras liv.

En mig närstående äldre släkting blev av med körkortet. Därmed var frihetens saga all. För honom var möjligheten att sätta sig i bilen och köra dit lyktorna pekade rena sommarlovsfriheten! Kan man förflytta sig är man fri (även om man är satt i skuld)! Så tänker jag också, på min lila (som i violett) cykel.

Men lappen drogs in. Inte efter vårdslöshet. Inte efter starka drycker. Det starkaste han någonsin läppjade på var svart kaffe. Procenten tänkte han aldig på. Men en tumör såg till att lägga käppar i vägen. Han hade nog kunnat köra över dem också, men laglydigt nog stillade han sig. Några veckor tills operationen börjat läka.

Lykta som lykta tänkte han och införskaffade medelst annons en bättre begagnad cykel. Den var utsrustad med en handbroms liknande den han använde på 20-talet. Skillnaden var väl att den här nöp till ordentligt.

Nåväl, efter att ha åkt bil i närmare 70 år var han ringrostig och behövde öva balans, bå- och avstigning. Så innan trafiken i hans lilla stad vaknat övades det. Men en bil mötte han i arla morgonstunden och det med sådan närhet att en inbromsning blev nödvändig. Handbromsen tvärstannade däcket. Saltomortalen blev grann. En dubbel axel med spinn i en båge över styret. Och så var lårbenet och självkänslan knäckt. Förutom en massa skrapsår som gav vid handen att han inte bara voltat utan även använt huvudsvålen som bromsbelägg. Det blev till att rehabiliotera sig.

Men läkarna såg till att körkortet kom tillbaka. Häromdagen för ännu en period. Min släkting flinade lite i telefon. -Jag har fått 10 år till. Så jag kör väl på. Nu har jag i alla fall körkort tills jag fyller 102.

Själv rör jag mig oftast något lugnare i trafiken. Men med en ilsknare röst. Jag är som en mobil trafikkommentator. - Nu svänger han in framför mig, i sin äckelgula fula fula lådbil...
Och så fortsätter jag skrika uppretat på slöa bilister vars fordon hindrande kryper fram.
- Ska du parkera mitt i vägen din slemmiga snigel! Och det utstöter jag i en föga uppmuntrande ton. Tills jag ser polismössan i framsätet. Numera är jag väldigt mycket för målade polisbilar...och tyst trafik.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!