Fotgängare är som fåglar

Velocipedåkning är numera en farofylld aktivitet. Äldre herrar far gärna lite eftertänksamt fram uppå stadens gator. Det innebär att man blir omkörd av alla. Alla har mycket bråttom att hinna dit de skall innan de kommer för sent. Cykelintresserad som jag är har Tour de France och Giro d´Italia lärt mig att man mycket väl kan lägga sig "kölvattnet" efter den som far fram med högre hastighet. Man sugs liksom med av bara farten!

Eller av kastvindarna. Sådan är äventyrliga särskilt vid passage av broar och andra öppna ytor. Då passar nämligen en tre-fyra cyklister på, de som har legat bekvämt bakom mig och njutit av farten, att köra om både mig och varandra. Så under några laddade ögonblick framför vi våra fordon i bredd. Och sedan vinglar och sladdar man åt alla möjliga håll. Kastvindar!

Numera utgör fotgängare ett stort trafikproblem. Inte för att de håller så särskilt höga farter, utan därför att de överträffar till och med cyklisterna i vettvillighet. Utefter den långa rakan tvärs igenom min hemstad riskerar man sedan månader att bli nedpromenerad av fotgängare som djärvt stiger rakt ut i körbanan. De tror nämligen att frånvaron av bilar innebär att de kan ta för sig. Bilförbudet skapar ett vakum som suger ut fotgängare i gatan. De är som fåglar i skock! Kaotiskt byter de riktning. Ett beteende jag tror är reklamstyrt. Köp två betala för tre, eller något sådant kan få vilken fotgängare som helst att bli avvikare.

Ingen ser sig längre om inför det riksfyllda i att de ska passera en gata. De såg sig väl om åt höger och vänster i förra veckan. Nu är det gjort och därför har tror de sig ha permanent företrädesrätt. Det blir som att åka slalom mellan vandrande pinnar. Och när en eller en annan majestätiskt trampar förbi ekar ederna mellan väggarna. Snigel! Bestäm dig om du ska parkera eller köra förbi. Idiot! Flytta på dig för XXX! Är du inte klok!

Det är inte alltid så vänliga repliker som uttalas. Snarare osar det av svavel och fördömelse. Försöker du köra på mig din fule XXX?! Och jag som bara vill bese stadens skönhet. I lugn och ro från en något upphöjd position. Det borde stackarne som vandrar nere i stoftet prova på. Och då fick de också lära sig att det inte är helt enkelt att framföra en cykel på stadens gator när det kryllar av oberäkneliga och ombytliga fotgängare.

Mitt namn är Folke! Folke Heim!