Svårhuggen i armvecket

Hur har du det, undrade min motionsfanatiske vän. Han tyckte väl jag såg glåmig och trög ut.
Han vet att jag är sparsam med motion. Dock rör jag mig cykelledes tvärs över den stad jag bebor. Så helt utan konditionsträning är jag inte.

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men än en gång satt jag i väntrummet för att någon skulle sticka ett minimalt hål i mitt pekfinger. De kollar PK-värdet. Där sitter vi hjärtliga patienter som det ibland flimrar om. För att komma in i lagom tid behöver jag vara där minst 20 minuter i 8. Prick 07.50 låser man upp dörren så att vi som trängs utanför kan strömma in och förse oss med en nummerlapp. Det är oroliga minuter. Nu och då dyker en kö-terrorist upp och stjäl positioner utan hänsyn till oss gamlingar som sakta stapplar fram mot dörren.

Sköterskan ler vänligt mot alla, men tar inget köansvar. Sådant får medborgarna sköta själva. Jag tänker då alltid på professorn som till sist hamnade i slagsmål i speceriaffären eftersom en kö-terrorist trängt sig före. Han ville inte acceptera kaos i samhället och försvarade sin plats. handgemäng uppstod med rejäla snytingar. Både terroristen och professorn kördes ut. Han hade dock försvarat inte bara sin plats utan vårt samhällssystem. I tur och ordning sköter vi saker och ting. Tvi och ve den som tränger sig före. Ingen hänsyn för de hänsynslösa, blev hans måtto.

Ännu har jag inte brottats på vårdcentralens golv. Men risken är att det endera dagen kommer att ske. Jag tål inte längre att bli omsprungen. Det räckte med att man chikanerades på 60-metersloppen som ung. Det är slut med det nu!

Klockan 08.00 avverkas vi väntande i tur och ordning. Besök i kassen förestår. Och lappar delas ut så att vi flimrare kan berätta om vi ätit olämplig kost, prövat hälsovådliga hälsokostpreparat eller börjat med nya mediciner.

Har man tur kallas man in snabbt. Personalen gör så gott de kan. Och jag känner mig ofta priviligierad. Men innan provet är avklarat har klockan hunnit bli 08.15 eller 08.20. Total tidsåtgång: 35-40 minuter för ett mikroskopiskt hål i fingret. Varför kan inte en automat fixa proven? Man kommer 07.50 och stoppar fingret i en apparat ungefär som en flippermaskin. Den tar provet och 07.58 är man glad i hågen på väg ut i livet igen. Finns det inget en svensk uppfinnare som kan ordna saken? Hur är det med den där uppfinnaren Lantz som förmår hitta på vad som helst: plasmaskärm och dylikt? Han kunde väl skärpa till sig och ordna detta med våra blodprov. Produktionsbortfallet när vi väntar är enormt. Men å andra sidan sjunker pulsen så snart man slagit sig ner i väntrummet.

Såvida man inte lyfter blicken och får syn på affischer om hur ett blodprov vandrar sin väg genom vårdkedjan. Sprutor och provrör eller andra realistiska bilder på väntrumsväggar borde vara förbjudna. Öppna landskap och stilla vatten kan lindra hjärtklappning. Åtminstone väcker de inte sovande björnar.

Du ser inte så sjuk ut, sa en herre härom dagen. - Så vad gör du här? - Testar sittdynor, var det enda jag kom på. Och han fann sig. För människor som kontrollerar och testar brukar vi godta utan prut. Jag läste min tidning i fred. Och smygskrev veckans hyllningsvers till en 50-åring som skulle fylla 60.

Vi som väntar tiger bra tillsammans. En svensk tiger uthålligt. Och råkar vi tala med varandra handlar det om väder (vad annars) och om hälsa (vad annars) och ohälsa (vad annars)?

De stackars stickarna har stuckit mig så mycket att det inte fungerar längre. Men alltsom oftast finns det en tävlingssköterska som inte ger sig. Detta är hennes domän. Och en halvtimme senare reser jag mig blek om nosen ur stolen med dubbla plåsterlappar i bägge armvecken. Till sist högg hon nederlagsilsken mig motvilligt på handryggen, det enda ställe där det smärtsamt nog finns blod. Men mina stackars perforerade armveck blir för varje gång allt stelare och svårhuggna. Nästa gång blottar jag bringan och erbjuder mitt hjärteblod! Prövande, eller hur!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Målade polisbilar är jag för

I mån av tid händer det att jag skriver en rad. Men i kraft av min ålder händer det att jag bara struntar i plikter och besvär. Jag tar velocipeden och trampar dit lyktan pekar. Med fara för eget och andras liv.

En mig närstående äldre släkting blev av med körkortet. Därmed var frihetens saga all. För honom var möjligheten att sätta sig i bilen och köra dit lyktorna pekade rena sommarlovsfriheten! Kan man förflytta sig är man fri (även om man är satt i skuld)! Så tänker jag också, på min lila (som i violett) cykel.

Men lappen drogs in. Inte efter vårdslöshet. Inte efter starka drycker. Det starkaste han någonsin läppjade på var svart kaffe. Procenten tänkte han aldig på. Men en tumör såg till att lägga käppar i vägen. Han hade nog kunnat köra över dem också, men laglydigt nog stillade han sig. Några veckor tills operationen börjat läka.

Lykta som lykta tänkte han och införskaffade medelst annons en bättre begagnad cykel. Den var utsrustad med en handbroms liknande den han använde på 20-talet. Skillnaden var väl att den här nöp till ordentligt.

Nåväl, efter att ha åkt bil i närmare 70 år var han ringrostig och behövde öva balans, bå- och avstigning. Så innan trafiken i hans lilla stad vaknat övades det. Men en bil mötte han i arla morgonstunden och det med sådan närhet att en inbromsning blev nödvändig. Handbromsen tvärstannade däcket. Saltomortalen blev grann. En dubbel axel med spinn i en båge över styret. Och så var lårbenet och självkänslan knäckt. Förutom en massa skrapsår som gav vid handen att han inte bara voltat utan även använt huvudsvålen som bromsbelägg. Det blev till att rehabiliotera sig.

Men läkarna såg till att körkortet kom tillbaka. Häromdagen för ännu en period. Min släkting flinade lite i telefon. -Jag har fått 10 år till. Så jag kör väl på. Nu har jag i alla fall körkort tills jag fyller 102.

Själv rör jag mig oftast något lugnare i trafiken. Men med en ilsknare röst. Jag är som en mobil trafikkommentator. - Nu svänger han in framför mig, i sin äckelgula fula fula lådbil...
Och så fortsätter jag skrika uppretat på slöa bilister vars fordon hindrande kryper fram.
- Ska du parkera mitt i vägen din slemmiga snigel! Och det utstöter jag i en föga uppmuntrande ton. Tills jag ser polismössan i framsätet. Numera är jag väldigt mycket för målade polisbilar...och tyst trafik.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!