Tacka vet jag en grå jul

Barndomens jular kunde vara ganska svart-vita och dessemellan gråtonade. En och annan färgklick lyste upp vardagens gråa lunk. Och förgyllde en kort tid kammaren där granen stod uppställd.

Sedan dess har färgen trätt in i människors vardag och firande. Och idag har vi mer färg än vi behöver. Vi har tappat respekten för färgkartan. Vi har blivit beroende av färg. Det märks på flera olika sätt. Vem gläds till exempel idag över färgtv? Vi borde jubla över att få en liten strimma färg. Men istället, ja, istället blir det ilska om någon gammal film sänds i svart-vitt. Har något gått sönder, undrar barnen. Stäng av, ekar det i hemmen. Stäng av!

Grått har blivit trist. Och svart-vitt är en övertydlighetens överdrivna förenkling. Därför blir vi också så oerhört upprörda över en november som den vi fick i år. Allt var grått eftersom solen glömt bort att stiga upp. Molnen var mörka och dova. Så folk blev illamående och sjuka av bristen på färg. Därför äter man under den mörka årstiden dessmer av färggrann mat såsom pizza med rösa lysande fält. Eller hamburgare draperade i grällgula pappkartonger.

Tillbaka till det grå - så att julen får lysa lite mer! God Jul på Er önskar Folke. Folke Heim!

Och kortet nedan, som avslöjar hur det då såg ut fordom dags, afsändes 24/12 1903 i Stockholm. Den vakne iakttagaren märker då att inbjudan på kortet gäller juldagen den 25 december. Kortet är dessutom stämplat för att levereras med 1 turen den 25/12 Och någon har i alla fall varit i tjänst på juldagen och både stämplat och distribuerat. En utbärning den moderna tiden inte klarar av!

Psalmer i armar och ben

Sjunger du någonsin en psalm, undrade min kyrklige vän härförleden. Och till min förvåning sa jag genast ja. Ibland vet kroppen bättre än knoppen, vanvördigt uttryckt. Och vilka psalmer kan jag ropade huvudet omedelbart till armar och ben.

Den där frisksportarpsalmen håller än, sa benen och struttade iväg till rytmen av O hur härligt att få vandra. Och armarna var inte sämre utan började veva Se, jag vill bära ditt budskap. Stopp, stanna beordrade hjärnan omdelebart. Folk kan tro att jag blivit hänryckt på blanka förmiddagen. Detta var ofattbart intressant. Kunde psalmerna verkligen sitta i extremiteterna? Några hade väl hemvist i huvudet? Absolut och precis, tänkte jag och kom genast på Jag lyfter ögat mot himmelen och Det susar genom livets strid. Äsch, du ska alltid komma dragande med med din tinitius, klagade resten av kroppen.

Min vän hade stirrat på de märkliga rörelser jag utfört, ett slags street dance, helt glömsk om hans närvaro. En gammal cyklist som jag, mån om att framträda värdigt och återhållet, hade fått fnatt, verkade det. Och lemmarnas sångröster är alldeles dämpade så musiken kunde knappast anas från utsidan.

För att inte framstå som fnoskig, religiös eller båda delarna, undrade jag intresserat om min vän hade någon favoritpsalm. Han blev förvånad över detta nyvunna hymnintresse. Tja, sa han och drog på det. Paradpsalmer är mitt favoritområde! Nu såg jag mer än konfunderad ut. Menade han någon form av processionssånger, eller vad?

Förklaringen kom prompt: Till Jul är Var hälsad sköna morgonstund psalmen framför andra. Och till påsk älskar jag Vad ljus över griften. Och får man inte sjunga Gud en gång i morgonglans vid Kristi Himmelsfärdshelgen blir jag besviken. Och javisst. I Allhelgonatid är det ett måste att sjunga I himmelen, i himmelen. Detta var mer än jag stod ut med. Så många psalmer i ett vanligt samtal. Du är väl ändå inte så flitig i kyrkan att det stör, sa jag smått påfluget. Jo du, kontrade han, jag tillhör dem som sliter kyrkbänkar. Var skall jag som älskar att sjunga annars gå? Till arbetarrörelsen där man knappast kan första versen på Arbetets söner och definitivt inte vers två på Internationalen? Eller ansluta mig till refrängsångarna i frikyrkan eller på fotbollsarenorna? Nej, jag vill ha mer än så!

Ja, ja, sa jag för att lugna ner honom som nu blivit smått röd om kinderna. Psalmsång är fint. Och har man en orgel värd namnet har man ju ett slags symfoniorkester på plats. Om jag inte stillade mig själv också skulle jag nog snart lova att följa med honom till kyrkan någon söndag, så jag avbröt mig raskt för att ta farväl. Inspirerad av vårt samtalsämne kläckte jag ur mig några riktigt högtidliga ord: Må din väg gå dig till mötes!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

När majoritetens övertygelse styr kyrkan

En av mina goda vänner, en from och gudfruktig person, har dristat sig att diskutera hur Svenska kyrkan ska styras. Att han får på nöten finner jag roande och underhållande. Han brukar fråga mig ibland hur det står till med hedningen. Och jag gör vad jag kan för att leva upp till den benämningen.

Fast, jag får väl skylla mig själv. En gång råkade jag säga till honom att det är skönt med en kyrka där vi hedningar får plats. Sedan dess går jag under smeknamnet hedningen. För inte så länge sedan tyckte jag att prästerna hade för mycket att säga till om, och då gick han i taket. Inte så där som i djävulsfilmer där någon verkligen knallar på väggar och använder taket som golv. Utan han mer exploderade. När vi diskuterat en stund utmanade han mig att beskriva hur kyrkan skulle vara om sådana som jag blev normen.

Du det blir inte roligt för prästerna, sa jag eftertänksamt. Varför inte det då, undrade han. Ja om jag har rätt är ju majoriteten av medlemmarna vare sig troende eller intresserade av att gå i kyrkan. Och då borde ju kyrkan handla om annat än kristendom och gudstjänster. Svenska kyrkan blev nog en folkrörelse för alla oss med behov att få lite lugn och ro ibland. Gudstjänster kunde det väl vara ibland. 1 Advent skulle väl vara kvar och Psalmtoppen kunde man komma loss med några söndagar. Julotta borde finnas och en midnattsmässa går an och så någon show med Carola. Annars kan man väl ha lite allmän andlighet och För övrigt fick kyrkan väl bli en blandning av museum och kulturhus.

Konfirmanderna då, vad skulle de handla om, undrade han. De får väl lära sig veta hut, ja lära sig det där med etik och gott uppförande. Hur kul är det på en skala, sa han rappt. Ja de kunde väl ha disco och åka på läger och sitta i ting runt en eld och sjunga. Det borde väl räcka. Men det där med Jesus då, sa han undrande. Konfirmander är som vi andra. De är inte religiösa och vill nog inte bli det heller. Men ska de ta hand om kyrkan i framtiden är det väl bra att de har hört julevangeliet och vet vad kollekt är. Då kanske humanisterna klarar att ta hand om konfirmandverksamheten, sa han lite försmädligt? Tja, varför inte, replikerade jag.

Du hedningen, det där behöver vi nog prata mer om. Och vi har bestämt att fortsätta diskussionen om vår Svenska folkkyrka.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Svininfluensan och SJ

Bryter man av spetsen på blyertspennan blir det krångligt att skriva. Någon pennvässare värd namnet har man ju inte hemma. En pennkniv (fickkniv) kan då bli räddaren i nöden. Och det blir som en modern form av hemslöjd med dessa knivens omisskännliga spår på pennans yttersta spets. Ingen strömlinjeform där inte. Grovhugget och oprecist som en snickarpenna, så ska det vara!

Men när bredbandet strejkar vet man sig ingen råd. Kundtjänstens röster har svarta kanter av leda. Har du hört den förut? Jo de har hört allt, utom möjligen riktigt glada och nöjda kunders röster. När de får höra dem, tror de inte riktigt på dem.

De förhåller sig som SJ. Vill man ge SJ beröm via nätet får man vara snäll och reklamera något, klaga på något. Så mitt klagomål blir: man kan inte ge beröm åt SJ ens när de förtjänar det. Så har de låst sig i försvarsposition. Och vi som har något annat att säga får leva upp till SJ:s förväntan: vi tvingas klaga för att berömma.

Beröm kan ju vara ett slags klagomål. På att det förra gången inte var så bra. Så att nu när det bara är lite bättre - framstår det som väldigt mycket bättre än det egentligen är. Så SJ har en poäng: akta dig för dem som vill berömma dig. De har andra erfarenheter som de inte berättar om, inte just nu.

Nästa gång kanske de klagar och då måste vi göra det lätt för dem. Det ska vara enkelt och trevligt att klaga. Inga hinder skall resas som gör de ilskna ännu mer besvikna och irriterade! Glada klagomål och positivt missnöje är SJ:s melodi. Så förhindrar man att de mest missnöjda spårar ur. Visst är det bra av dem!

I pressen tycker jag mig ha märkt att min vill göra sjukvården ansvarig för vad svininfluensan ställer till med. Sjukvården är som en poliskår i vitt vars uppgift det är att hålla buset borta. Och lyckas det inte så måste sjukvården ta på sig skulden. Hemskickad. Fel diagnos (per telefon)...

Klart att det begås misstag. Människor lär fortfarande jobba i vården. Ingen är felfri - trots att man gjort mycket i vården för att förhindra och förebygga misstag.

Men att ta ansvar för vad sjukdomar ställer till med kan de väl knappast göra. Det är som att ställa samma tidningar till ansvar för att folk får för sig att begå brott inspirerade av artiklar om andras brott. Och så mycket elände som tidningssidorna nedtyngs av så fick tidningarnas jurister äntligen lite att bita i. Experterna på andras skuld fick då smaka sin egen medicin. Burr, beskt!

Trycket på sjukvården kan förklara varför vaccineringsförhöret är ganska omfattande. Har Du ditt eller datt? Har du kontraströntgat dig nyss? Gillar Du Lasse Stefanz? Har Du feber? Bär Du hatt? Är Du glad? Eller vad de nu frågade om. Läser Du dagstidningar? Jag kommer inte ihåg, vad de ville veta. Men blev överraskad av att patienten fick bidra med en och annan synpunkt och fick den antecknad till protokollet. Berömvärt. Måste kolla om man först behöver klaga för att få konstatera att man är nöjd. Med detta är jag nöjd.

Mitt namn är Folke i folkhemmet. Folke Heim!

Svårhuggen i armvecket

Hur har du det, undrade min motionsfanatiske vän. Han tyckte väl jag såg glåmig och trög ut.
Han vet att jag är sparsam med motion. Dock rör jag mig cykelledes tvärs över den stad jag bebor. Så helt utan konditionsträning är jag inte.

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men än en gång satt jag i väntrummet för att någon skulle sticka ett minimalt hål i mitt pekfinger. De kollar PK-värdet. Där sitter vi hjärtliga patienter som det ibland flimrar om. För att komma in i lagom tid behöver jag vara där minst 20 minuter i 8. Prick 07.50 låser man upp dörren så att vi som trängs utanför kan strömma in och förse oss med en nummerlapp. Det är oroliga minuter. Nu och då dyker en kö-terrorist upp och stjäl positioner utan hänsyn till oss gamlingar som sakta stapplar fram mot dörren.

Sköterskan ler vänligt mot alla, men tar inget köansvar. Sådant får medborgarna sköta själva. Jag tänker då alltid på professorn som till sist hamnade i slagsmål i speceriaffären eftersom en kö-terrorist trängt sig före. Han ville inte acceptera kaos i samhället och försvarade sin plats. handgemäng uppstod med rejäla snytingar. Både terroristen och professorn kördes ut. Han hade dock försvarat inte bara sin plats utan vårt samhällssystem. I tur och ordning sköter vi saker och ting. Tvi och ve den som tränger sig före. Ingen hänsyn för de hänsynslösa, blev hans måtto.

Ännu har jag inte brottats på vårdcentralens golv. Men risken är att det endera dagen kommer att ske. Jag tål inte längre att bli omsprungen. Det räckte med att man chikanerades på 60-metersloppen som ung. Det är slut med det nu!

Klockan 08.00 avverkas vi väntande i tur och ordning. Besök i kassen förestår. Och lappar delas ut så att vi flimrare kan berätta om vi ätit olämplig kost, prövat hälsovådliga hälsokostpreparat eller börjat med nya mediciner.

Har man tur kallas man in snabbt. Personalen gör så gott de kan. Och jag känner mig ofta priviligierad. Men innan provet är avklarat har klockan hunnit bli 08.15 eller 08.20. Total tidsåtgång: 35-40 minuter för ett mikroskopiskt hål i fingret. Varför kan inte en automat fixa proven? Man kommer 07.50 och stoppar fingret i en apparat ungefär som en flippermaskin. Den tar provet och 07.58 är man glad i hågen på väg ut i livet igen. Finns det inget en svensk uppfinnare som kan ordna saken? Hur är det med den där uppfinnaren Lantz som förmår hitta på vad som helst: plasmaskärm och dylikt? Han kunde väl skärpa till sig och ordna detta med våra blodprov. Produktionsbortfallet när vi väntar är enormt. Men å andra sidan sjunker pulsen så snart man slagit sig ner i väntrummet.

Såvida man inte lyfter blicken och får syn på affischer om hur ett blodprov vandrar sin väg genom vårdkedjan. Sprutor och provrör eller andra realistiska bilder på väntrumsväggar borde vara förbjudna. Öppna landskap och stilla vatten kan lindra hjärtklappning. Åtminstone väcker de inte sovande björnar.

Du ser inte så sjuk ut, sa en herre härom dagen. - Så vad gör du här? - Testar sittdynor, var det enda jag kom på. Och han fann sig. För människor som kontrollerar och testar brukar vi godta utan prut. Jag läste min tidning i fred. Och smygskrev veckans hyllningsvers till en 50-åring som skulle fylla 60.

Vi som väntar tiger bra tillsammans. En svensk tiger uthålligt. Och råkar vi tala med varandra handlar det om väder (vad annars) och om hälsa (vad annars) och ohälsa (vad annars)?

De stackars stickarna har stuckit mig så mycket att det inte fungerar längre. Men alltsom oftast finns det en tävlingssköterska som inte ger sig. Detta är hennes domän. Och en halvtimme senare reser jag mig blek om nosen ur stolen med dubbla plåsterlappar i bägge armvecken. Till sist högg hon nederlagsilsken mig motvilligt på handryggen, det enda ställe där det smärtsamt nog finns blod. Men mina stackars perforerade armveck blir för varje gång allt stelare och svårhuggna. Nästa gång blottar jag bringan och erbjuder mitt hjärteblod! Prövande, eller hur!

Mitt namn är Folke! Folke Heim!

Målade polisbilar är jag för

I mån av tid händer det att jag skriver en rad. Men i kraft av min ålder händer det att jag bara struntar i plikter och besvär. Jag tar velocipeden och trampar dit lyktan pekar. Med fara för eget och andras liv.

En mig närstående äldre släkting blev av med körkortet. Därmed var frihetens saga all. För honom var möjligheten att sätta sig i bilen och köra dit lyktorna pekade rena sommarlovsfriheten! Kan man förflytta sig är man fri (även om man är satt i skuld)! Så tänker jag också, på min lila (som i violett) cykel.

Men lappen drogs in. Inte efter vårdslöshet. Inte efter starka drycker. Det starkaste han någonsin läppjade på var svart kaffe. Procenten tänkte han aldig på. Men en tumör såg till att lägga käppar i vägen. Han hade nog kunnat köra över dem också, men laglydigt nog stillade han sig. Några veckor tills operationen börjat läka.

Lykta som lykta tänkte han och införskaffade medelst annons en bättre begagnad cykel. Den var utsrustad med en handbroms liknande den han använde på 20-talet. Skillnaden var väl att den här nöp till ordentligt.

Nåväl, efter att ha åkt bil i närmare 70 år var han ringrostig och behövde öva balans, bå- och avstigning. Så innan trafiken i hans lilla stad vaknat övades det. Men en bil mötte han i arla morgonstunden och det med sådan närhet att en inbromsning blev nödvändig. Handbromsen tvärstannade däcket. Saltomortalen blev grann. En dubbel axel med spinn i en båge över styret. Och så var lårbenet och självkänslan knäckt. Förutom en massa skrapsår som gav vid handen att han inte bara voltat utan även använt huvudsvålen som bromsbelägg. Det blev till att rehabiliotera sig.

Men läkarna såg till att körkortet kom tillbaka. Häromdagen för ännu en period. Min släkting flinade lite i telefon. -Jag har fått 10 år till. Så jag kör väl på. Nu har jag i alla fall körkort tills jag fyller 102.

Själv rör jag mig oftast något lugnare i trafiken. Men med en ilsknare röst. Jag är som en mobil trafikkommentator. - Nu svänger han in framför mig, i sin äckelgula fula fula lådbil...
Och så fortsätter jag skrika uppretat på slöa bilister vars fordon hindrande kryper fram.
- Ska du parkera mitt i vägen din slemmiga snigel! Och det utstöter jag i en föga uppmuntrande ton. Tills jag ser polismössan i framsätet. Numera är jag väldigt mycket för målade polisbilar...och tyst trafik.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Ryggsäcksproblem

Som äldre person händer det att jag är ute och tågar. Glöm 1 maj och demonstrationer. Jag tågar medelst järnväg. Även om pensionärsrabatter ännu inte kan utnyttjas, eftersom åren inte hunnit ikapp visheten än, går det att ta sig fram relativt billigt. Men då ska biljetterna varit beställda sedan länge.

Nu gällde det att ta sig till Stockholm. Nöjeslivet på stationerna är utbrett. Folklivet myllrande. Klädstilarna varierar liksom leverantörerna. Där finns loppisförrådens trasgömmor och Armanibutikens glans. Gamla hattar på unga människor. Och nya skjortor på gamla gubbs.

Väl ombord måste jag be någon flytta sig från min plats. Jo, man har ju sett till att ha en egen plats. Man måste ha bevis på att man bokat plats, t ex en mobilbiljett, som tvingar upp medmänniskan från stolen. Suckar och stön. Påsar och kassar och ryggväskor samlas ihop för att lastas på hyllor några stolsrader bort... innan ännu en gång personen måste flytta. Vi har verkligen blivit ett rörligt folk.

Plats mot gången är en vådlig upplevelse. Vid varje station kliver säckfolket på. Man känner igen dem inte främst på klädstil utan på ryggsäcken. Gärna packad så pass att minsta lilla strumpa till i säcken hotar spränga kupén i luften. Numera kräver jag genom vassa insändare att ryggsäcksbärare ska ha licens.

Kära redaktören. Man kan inte nog beklaga att det står var och en fritt att bära lenorma löspucklar på ryggarna. Dessa förfärliga ryggsäckar utgör en trafikfara eftsrom tyngdpunkten på cyklarna numera ligger högt och ekipagen därför gärna välter. Ävenledes utgör de ryggsäckar många kånkar runt med faror på fler sätt. Man kan lätt bli omkullknuffad när en ryggsäcksbärare hastigt vänder sig om. Och i livsmedlesbutiken kan man helt enkelt inte komma fram mellan hyllorna. Inför körkort eller licens för ryggsäckar! En som aldrig mer vill bli kullkastad av en ryggsäck!

Under tågresan fick jag törnar och knuffar av ryggsäckar. Ofta vänder sig bäraren om och dänger tillmedpassagerarna. Bonk, klonk, Oj då! Duns, kaboom, Vad nu då! Klonk, donk, Vad är det?! Man känner igen personerna med plats vid gången genom skrapmärken, rispor, brännsår och ömmande armar och huvuden. De ser ut som illa medfarna resväskor, i mitt fall modell ä (för äldre).

Denna resa, sittandes vid den svårbemästrade mittgången, noterade jag att somliga har en ryggsäck på magen och en annan på ryggen. Luffarproffs med fransar i klädedräkten. Otympligt verkade det och illa manövrerat var det. Eller tyska ryggsäckar som på utsidan vimlar av redskap och dekorationer. Som ein besser välbehängd julgran. En sådan vill man inte gärna bli klappad av.

Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.

Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Den tillhörde de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde.

Man kan inte boka här, sa hon helt riktigt. Det skulle man ha gjort i förväg. Och det fanns ju ingen där i trängseln som sålde biljetter. När hon för andra gången tvingades upp ur en, enligt hennes mening, obokningsbar fåtölj svingade hon sin ryggsäck vilt omkring sig, klonkade till en granne, fick upp säcken på ryggen och sa som om orden kunde betvinga verkligheten: den här kupén är obokad.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!