Orden som försvann spårlöst

I bastun kan gubbar prata fritt med varandra. Prata fritt? De använder fler ord, säger sådant de annars håller inne med. De pratar. Annars är många män ordkarga, tysta. De tiger till frukost, hummar vid lunch och muttrar om aftonen. Men ordna ett möte och gör upp en talarlista så flockas männen. Och de säger sådant som annars borde förbli osagt. Med många ord. Med engagemang och ilska över trivialiteter och strunt. Förutom när det handlar om viktiga saker, förstås.

Min erfarenhet är att det i varje möte finns en dansfråga. En fråga där alla tranor måste upp och kråma sig. Dansen sker i fasta turer men med en och annan fri utmanare. Och piruetterna är långa och intrikata. Ofta är det en fråga om struntsummor eller minimala detaljer som får deltagare att fjädra sig och rituellt kämpa. Miljonbesluten har sällan den inneboende potentialen.

Vore man spanare på trender i tiden kunde man konstatera att talträngdheten bland män kommer att minska. Och då avser jag inte gutturala läten, sådan lär fortsätta att ha status bland yngre män. Öhh, arghhh, uhum. Det är några få år under livets hektiska år då de får ur sig annat. I äldre åldrar återgår de till harklingar, fnysningar och hummanden.

Män får ingen näring längre. Orden ransoneras. Tidningsminnen, från bara några decennier tillbaka, handlar om redaktioner, journalister och tidningar med tilltro till ord och text. Denna morgon i det lokala bladet framstod bristen på ord i sin totalt avklädda nakenhet. Bild på bild hopas på sidorna och nysvärtade rubriker ropar efter läsare. Men artiklarna - vart tog de vägen? Lagom är ingressen läst - så tar artikeln slut. De nyheter redaktionen vill förmedla, önskar sprida och berätta om, behövde tydligen ingen text. Här lille vän har Du din underhållning till frukost. Var nu en snäll liten gubbe, titta på bilder och ät upp din gröt.

Tabloidformatet minskade drastiskt utrymmet för ord och samtidigt gavs "läsarna" allt fler fotografier att beskåda. Ingfen bakgrund, inget sammanhang, rakt in i en händelse utan tolkning eller förklaring. Helt i linje med modern pedagogik får man där vid sitt frukostbord, mellan leverpastejsmörgås och japansk fil, möjlighet att själv göra sina nyheter. Titta på bilden och känn efter. De känslor du fylls av, det du känner, är den sanna nyheten. Skapa nyheten själv och gör den till bara Din!

Under tiden, i inte alls avlägsna länder, finns fortfarande tidningar med ord och journalistik! Många ord. Sida upp och sida ner. Det är klart att medborgarna i sådana länder har fler ord, vet mer. Om varje svensk dagstidning börjar få slut på orden ligger vi under. Är det därför vi lånar så många ord från engelska och amerikanska? Jag lovar, vi har ett förskräckligt underskott i bytesbalansen. Vi har lämnat ifrån oss smorgasbord och ombudsman och importerat encyklopediska massor av ord och uttryck.

Vi vet allt mindre och förstår därefter. Tetxen är på väg att fullständigt förlora bakgrund, sammanhang och mening. Däremot, blad som Berlingske Tidende, Kristeligt Dagblad, The Times, Die Welt och Frankfurter Allgemeine... Ja, här slutar uppräkningen eftersom bloggen inte skulle räcka till för att räkna upp de tidningar som bygger på ord. Inte för att jag läser dem alla, men man har ju varit på bibliotek för att titta på bilderna. Alltid, alltid är det roligt att få intryck från främmande länder.

Flera gånger har liksom av en slump dessa tidningar hamnat bredvid Uppsala Nya, Nerikes Allehanda, Smålandsposten, Eskilstunakuriren, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda. Uppenbarligen har tidningar på främmande språk alla skaffat sig ett ordförråd, outsinligt och rikt. Men de har väl svårt för sig. För dem krävs en massa ord för att förklara sådant vi fattar direkt…

Och inte behöver vi orda så mycket om det heller. Inte förrän bastun värms upp för oss bildade tankestinna badare. Och vi sätter igång att tala med varandra på nordiska språk: Uhumm, arghh, öhh!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Svamplocklareliten

Jag drömde. Inte så ovanligt. Jag drömde att Svenska svampplockarförbundet hade tappat upplaga på sin utmärkta tidning Hatten. Nu måste man göra något radikalt. Även om varje svampplockarförening enligt stadgarna måste hålla sig med minst fem exemplar (minimiantalet ledamöter i den lokala styrelsen). Det hände att man fick plocka in några väldigt specialiserade mykologer för att alls få till en styrelse. De som koncentrerade sig på tryffel eller skogstjärnor. Men vanligare var att välja in sådana som inte ens använde svampbok. Som därtill inte regelbundet böjde knä i skogen... för att plocka något från marknivå. Deras meriter var av ett annat slag. De gillade blommor. Sådan var läsekresten.

Riksförbundet letade med ljus och lykta. Så som man plägar göra på nattliga svampexkursioner. De hittade en spännande kandidat. Han visste hur en redaktion ser ut. Skriva kunde han. Och lägga ner tidningar gick också bra. Han hade nyligen helt djärvt låtit Moss- och lav-förbundets tidning Hur moss bli mailad till de särskilt intresserade.

Kruxet var att han egntligen inte gillade svamp. Men han hette Karl-Johan Mycel, vilket var ett starkt skäl för styrelsen att välja honom. Han hade också i en krönika lekt med svampinfluerade fiktiva boktitlar som tex Att sätta spor, Man kan ta rellsbuss o dyl. Han hade vid anställningsintervjun fått deklarera sitt innehav av de senaste svampböckerna. Och han hade en gång varit orienterare. Även om kontrollerna hunnits dra in innan han nådde målfållan besatt han bevisligen en viss orientering i svampskogen. Vad mer kunde man önska i ett samfund av närsynta skogsmullar som rituellt navigerar i skogen och följer handboken! En fritänkare som inte stannade i andakt vid var koloni av kremla eller skivling.

Nu skulle han vara talesperson för Sveriges svampplockarelit. Stenmurkleorden fick fnatt. Svarta trumpetsvampssällskapet gick i spinn. Men bruna hattmurklesällskapet teg tåligt.

Då vaknade jag.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.