Svamplocklareliten

Jag drömde. Inte så ovanligt. Jag drömde att Svenska svampplockarförbundet hade tappat upplaga på sin utmärkta tidning Hatten. Nu måste man göra något radikalt. Även om varje svampplockarförening enligt stadgarna måste hålla sig med minst fem exemplar (minimiantalet ledamöter i den lokala styrelsen). Det hände att man fick plocka in några väldigt specialiserade mykologer för att alls få till en styrelse. De som koncentrerade sig på tryffel eller skogstjärnor. Men vanligare var att välja in sådana som inte ens använde svampbok. Som därtill inte regelbundet böjde knä i skogen... för att plocka något från marknivå. Deras meriter var av ett annat slag. De gillade blommor. Sådan var läsekresten.

Riksförbundet letade med ljus och lykta. Så som man plägar göra på nattliga svampexkursioner. De hittade en spännande kandidat. Han visste hur en redaktion ser ut. Skriva kunde han. Och lägga ner tidningar gick också bra. Han hade nyligen helt djärvt låtit Moss- och lav-förbundets tidning Hur moss bli mailad till de särskilt intresserade.

Kruxet var att han egntligen inte gillade svamp. Men han hette Karl-Johan Mycel, vilket var ett starkt skäl för styrelsen att välja honom. Han hade också i en krönika lekt med svampinfluerade fiktiva boktitlar som tex Att sätta spor, Man kan ta rellsbuss o dyl. Han hade vid anställningsintervjun fått deklarera sitt innehav av de senaste svampböckerna. Och han hade en gång varit orienterare. Även om kontrollerna hunnits dra in innan han nådde målfållan besatt han bevisligen en viss orientering i svampskogen. Vad mer kunde man önska i ett samfund av närsynta skogsmullar som rituellt navigerar i skogen och följer handboken! En fritänkare som inte stannade i andakt vid var koloni av kremla eller skivling.

Nu skulle han vara talesperson för Sveriges svampplockarelit. Stenmurkleorden fick fnatt. Svarta trumpetsvampssällskapet gick i spinn. Men bruna hattmurklesällskapet teg tåligt.

Då vaknade jag.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.