Militärstrateger som fotbollskommentatorer i TV?

Först på äldre dar har klarsynen kommit. Fotboll är ett begränsningarnas spel. Allt handlar om att vinna eller förlora. Att det fortfarande kan locka i en modern tid är svårbegripligt. Ett arv från Kierkegaard? Antingen eller?

Under Världsmästerskapet i fotboll, televiserat från ett avlägset Sydafrika, blir detta enda, vinst eller förlust, alldeles för gammeldags förenklat. Nog borde den bistraste tränaren belönas med en fjärdedels poäng, Lagerbäck och Svennis är inte de enda stenstoderna. Den häftigaste frisyren kunde rendera en tiondels poäng.

Akrobatiska nummer är ganska vanligt förekommande, vilket man kunde ha skridskodomare eller simhoppskunniga på plats för att bedöma. Och kända filmregissörer kunde förgylla dramatiken genom att bästa filmning uppmärksammades med en filmklappa. Goda exempel på skådespelartalang demonstreras ofta, tänk på de märkligt många som får svåra huvudsmärtor när någon nuddar deras tåspetsar. Eller som får dobbar på smalbenet så hårt att det är i bröstet smärtan till sist hamnar. Även konsten att rulla flest varv efter en enkel vurpa är en ständig källa till glädje. Men det är irriterande med alla dessa spelare som när de väl landat på backen gärna ligger kvar i långeliga tider i ett avslappnat sidostupa viloläge eller liknande. Meditativ vila kunde någon zenmunk ge synpunkter på och belöna med erbjudande om en verklig retreat.

Matchens fint kunde vara en annan gren som man fick rösta om. Och plaketter delas ut. Under VM verkar inte ens matchens lirare göra sig besvär. Största domartabben utses normalt av varje lands presskår.

Också publiken kunde bedömas i helvetestutans spår. Så kunde flest Vuvuzeladecibel leda till poängavdrag. Lite andakt borde gott få plats, åtminstone i de fall när matchen innebär en skolavslutning för något av lagen. Sådant som sång och hejaramsor får inte försvinna, dessa härliga gamla friska traditioner. Och misstanken är att under brölet från vuvuzelorna sitter små sällskap och nynnar på sina hemmasnickrade kampsånger.

Trevliga inslag i tv-sändningarna är dessa teoretiska fotbollskommentatorer, strategiker som med militärsk precision undervisar i spelartruppsförflyttning och överflyglande rörelser längs flanken. Kunde man inte någon gång låta en verklig militärstrateg ge sin syn? Då skulle vi kanske få veta vilka anfall som är släkt med dem som t ex gav utslag vi slaget i Lund. Om striden i Lund kan man bl a läsa: samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagade iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Så lite fotboll ska de väl kunna kommentera.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!