Militärstrateger som fotbollskommentatorer i TV?

Först på äldre dar har klarsynen kommit. Fotboll är ett begränsningarnas spel. Allt handlar om att vinna eller förlora. Att det fortfarande kan locka i en modern tid är svårbegripligt. Ett arv från Kierkegaard? Antingen eller?

Under Världsmästerskapet i fotboll, televiserat från ett avlägset Sydafrika, blir detta enda, vinst eller förlust, alldeles för gammeldags förenklat. Nog borde den bistraste tränaren belönas med en fjärdedels poäng, Lagerbäck och Svennis är inte de enda stenstoderna. Den häftigaste frisyren kunde rendera en tiondels poäng.

Akrobatiska nummer är ganska vanligt förekommande, vilket man kunde ha skridskodomare eller simhoppskunniga på plats för att bedöma. Och kända filmregissörer kunde förgylla dramatiken genom att bästa filmning uppmärksammades med en filmklappa. Goda exempel på skådespelartalang demonstreras ofta, tänk på de märkligt många som får svåra huvudsmärtor när någon nuddar deras tåspetsar. Eller som får dobbar på smalbenet så hårt att det är i bröstet smärtan till sist hamnar. Även konsten att rulla flest varv efter en enkel vurpa är en ständig källa till glädje. Men det är irriterande med alla dessa spelare som när de väl landat på backen gärna ligger kvar i långeliga tider i ett avslappnat sidostupa viloläge eller liknande. Meditativ vila kunde någon zenmunk ge synpunkter på och belöna med erbjudande om en verklig retreat.

Matchens fint kunde vara en annan gren som man fick rösta om. Och plaketter delas ut. Under VM verkar inte ens matchens lirare göra sig besvär. Största domartabben utses normalt av varje lands presskår.

Också publiken kunde bedömas i helvetestutans spår. Så kunde flest Vuvuzeladecibel leda till poängavdrag. Lite andakt borde gott få plats, åtminstone i de fall när matchen innebär en skolavslutning för något av lagen. Sådant som sång och hejaramsor får inte försvinna, dessa härliga gamla friska traditioner. Och misstanken är att under brölet från vuvuzelorna sitter små sällskap och nynnar på sina hemmasnickrade kampsånger.

Trevliga inslag i tv-sändningarna är dessa teoretiska fotbollskommentatorer, strategiker som med militärsk precision undervisar i spelartruppsförflyttning och överflyglande rörelser längs flanken. Kunde man inte någon gång låta en verklig militärstrateg ge sin syn? Då skulle vi kanske få veta vilka anfall som är släkt med dem som t ex gav utslag vi slaget i Lund. Om striden i Lund kan man bl a läsa: samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagade iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Så lite fotboll ska de väl kunna kommentera.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Platt lunch med ett leende

Att laga lunch är det tråkigaste som finns. Så det avstår jag ifrån. Cyklar en vända på stan istället och landar på en asiatisk restaurang. Ruschen pågår och borden är inte avdukade. Men när jag och några kompisar ställer oss vid det belamrade bordet kommer flera uppassare (?) direkt dit och lassar effektivt bort överdimensionerade djupa porslinstallrikar.

Här noterar jag att vanligtvis serveras numera platt mat i djupa tallrikar. Som om matens underlägg påtagligt kunde förhöja smaken. Nåväl, bordet rensas från grejer och kyparna (?) ler vänligt. Kvar finns matrester, vattenskvättar och smulor. De som dukat av ser vänligt på oss som tåligt väntar på bord. Som om deras leenden kunde kompensera att de inte torkar av.

Vem orkar klaga och tjata för att man ska få det man betalt för, en ren och fin matplats och god föda? Vi bestämmer oss för att bli mer resoluta. Vi straffar oss själva.

Vi gör något tråkigt. I morgon lagas därför luncherna hemma.

Min kompis Zlatan

Zlatan och Zlatan. Hur mycket jag än beundrar honom tänker jag att om folk var lika intresserade av sina syskonbarns eller kusiners väl och ve som av en fotbollsutvandrare vore det väl. Intresset för Zlatan och kungligheter får allt som oftast ersätta ett förlorat intresse för släkt och vänner. Förresten, vem behöver släkt när man har Zlatan? Vem behöver vänner när man har Daniel och Viktoria? Eller Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Håkan Hellström?

Det är som vänskap by proxy! Man kunde en gång i världen gifta sig med en person men ha en stand in vid sin sida. Nämen hej, Zlatan är du här idag,by proxy?!

På andra sidan TV-rutan befinner sig de som fyller mitt liv med innehåll. Tror jag. Och finner att jag är lurad. De kommer inte ilande när jag bryter ett ben. De ringer inte och frågar hur det går när jag är deprimerad (särskilt efter hemmalagets någon svår förlust). De hjälper inte till när man ska flytta. Nej, de befinner sig på obegripligt långt avstånd och skall jag någonsin få syn på dem får jag väl bli papparazzi. Se där genom kikarsiktet som kan upptäcka folk på en kilometers avstånd, där borta, 1000 meter här ifrån går min kompis Zlatan...

Dags att harkla sig högljutt och demonstrativt. Jaha, du är kompis med Zlatan. Ringde han dig när du fyllde år, eller?

Aftonbladet och Expressen älskar Zlatan eftersom de kan antyda att han är slut och måste byta klubb. Så skapar man nyheter och kan trycka 10 extra meningslösa sidor. Stannar stackars Zlatan i Barcelona blir det en nyhet. Byter han klubb blir det en nyhet. Jag vet hur det fungerar. Man ringer t ex en politiker och undrar vad de säger om någon annans utspel. Vet du att partiledaren si och så sagt det och det. Har du inte hört det? Ett sådant bete nappar de alltid på och börjar dilla om egna ställninsgtaganden. Är de välinformerade kan de redan från början dementera det som sägs - vilket också det blir en nyhet. Bra va? Eller dåligt!

Förnyare vill ändra fotbollens regler

Oj, oj, oj vad tiden går. Nyss var det en annan månad. Nu har snön smält och fotbollen dunkas runt på planer allt längre norr ut. Men fortfarande spelar man väl fotboll på skidor i Norrbotten?
Vet inte om jag drömt, men nog tycker jag mig ha hört att en massa personer är ilskna på den tråkiga fotboll som spelas och att man därför vill göra om reglerna. Förbjud pssaningsspel inom det egna laget, har någon tänkt ut. Man blir tvungen att lämna bollen till en motspelare som i sin tur måste passa tillbaka den till sina motståndare.

Någon annan lokalfilosof har tänkt ut att man behöver roligare kläder. Samtidigt har en annan innovatör hävdat att det inte är några fel på vanliga kläder. Så nästa gång AIK möter ÖSK blir det i gåbortskostym med finskor! Och ÖSK ställer upp med jeans och seglarskor. Då får man nog se på fotboll. Det ska äntligen bli drag under galoscherna och Västanforsens brus i vändkorsen!

Vid varje gult kort utdöms en starff för det andra laget, är en annan tanke. Jag tänker på hur antalet mål skulle stiga i höjden. Och många sägs ju gå på fotboll för att se mål - inte betrakta det tråkiga forslandet av boll fram och tillbaka på planen. Och vill man ha mer ruff på planen är det bara för domarna att blåsa för passivt spel om man inte tillräckligt aggressivt angriper motståndarna! Här framstår ju en och annan läktarsektion som föregångare. De besannar uttrycken att fotboll inte är någon söndagsskola utan mer som en krogkö en berusande natt.

Fotboll är inte ett spel för vår tid, så skriver flera av fotbollens förtroendevalda. De vill värna fotbollen genom att avskaffa den som vi lärt känna den. Senast läste jag om någon som satt i en lokal klubbstyrelse och kommit på en genial idé: varje lag borde utforma sitt eget spel och strunta i fotbollsförbundets ålderdomliga modeller. Skälet är att man då kan forma spelet så att det passar lokala förutsättningar. I Norrland får man kasta snöboll. På Gotland kan man ta paus för att sola. Och i Skåne blir det avbrott för pölser och en Hof.

Matchprogrammen måste också utvecklas så att man i detalj kan fölkja vad som sker på planen. Där förklaras inkast, tackling, domarsignaler, straffområde och tydliga instruktioner måste ges om när publiken kan resa sig och när de bör sitta, t ex genom att sätta en stjänra i kanten vid lämpliga tillfällen. Även hejaramsor och sånger bör stå utskrivna så att man kan sjunga med. Melodierna är ju obekanta för många ovana besökare, svåra att hänga med i och att hålla med om. För att inte nämna att ramsor och visor inte får vara för många. Då kan man känna sig bortstött och avvisad som ny besökare.

På senare tid har en och annan röst höjts för att det inte bör vara för många spelare på planen utan att "vanligt folk" måste få pröva på. Så vid varje match lämnas en plats i kedjan och en i backlinjen till ideella medarbetare, volontärer eller frivilliga. Då blir delaktigheten så mycket större och spelet mera dramatiskt. Då kommer "vanligt folk" att vilja börja gå på fotboll, på årsmöten och dylika arrangemang, förhoppningsvis och kanske. Spelarfacket har mjukt och följsamt ändå ställt en fråga om hur det kan komma sig att de inte räknas som "vanligt folk". Devisen skulle visst bli: Fram för ett folkligare och mera samhällstillvänt spel!

Rök, damm och os

Bageriet har färska bröd. Doftande nybakade limpor. Surbrödslimpor. Fruktbröd och tyskbröd efter bästa utländska recept. Bagaren är en morgontidig gosse. Alla sover lugnt när han knådar sin deg i rostfria bunkar. Knakcar man på, kan man köpa nybakat färskt bröd. Direkt från ugnen, varmt och hårdskaligt. Man knäcker kanten med en tandad brödkniv och aromen väller ut. Köket får blommor. I taket spirar gröna rankor. Öronen krullar sig. Och en stark ost fullbordar den himmelska frukosten.

Dit smyger alla som förätit sig på APK-limpa. Eller som använt formbröd och rostbröd i sådan utsträckning att brödrosten skurit. Brödsmulorna i botten på apparaten har fått den att kärva.

Men ibland smyger dessa nya brödexperter förbi ett konditori och smygäter en räkmacka gjord på vetekaka, lättmajonäs och burkräkor. De ler och känner sig exotiska.

Själv knaprar jag knäckebröd. Inte dussinbröd från massproducenterna utan enstaka handkavlade brända kakor som har hängt i någons tak och blivit patinerat. Rök, damm och os är bästa krydda, tro mig!

Mitt namn är Folke, Folke Heim!

Orden som försvann spårlöst

I bastun kan gubbar prata fritt med varandra. Prata fritt? De använder fler ord, säger sådant de annars håller inne med. De pratar. Annars är många män ordkarga, tysta. De tiger till frukost, hummar vid lunch och muttrar om aftonen. Men ordna ett möte och gör upp en talarlista så flockas männen. Och de säger sådant som annars borde förbli osagt. Med många ord. Med engagemang och ilska över trivialiteter och strunt. Förutom när det handlar om viktiga saker, förstås.

Min erfarenhet är att det i varje möte finns en dansfråga. En fråga där alla tranor måste upp och kråma sig. Dansen sker i fasta turer men med en och annan fri utmanare. Och piruetterna är långa och intrikata. Ofta är det en fråga om struntsummor eller minimala detaljer som får deltagare att fjädra sig och rituellt kämpa. Miljonbesluten har sällan den inneboende potentialen.

Vore man spanare på trender i tiden kunde man konstatera att talträngdheten bland män kommer att minska. Och då avser jag inte gutturala läten, sådan lär fortsätta att ha status bland yngre män. Öhh, arghhh, uhum. Det är några få år under livets hektiska år då de får ur sig annat. I äldre åldrar återgår de till harklingar, fnysningar och hummanden.

Män får ingen näring längre. Orden ransoneras. Tidningsminnen, från bara några decennier tillbaka, handlar om redaktioner, journalister och tidningar med tilltro till ord och text. Denna morgon i det lokala bladet framstod bristen på ord i sin totalt avklädda nakenhet. Bild på bild hopas på sidorna och nysvärtade rubriker ropar efter läsare. Men artiklarna - vart tog de vägen? Lagom är ingressen läst - så tar artikeln slut. De nyheter redaktionen vill förmedla, önskar sprida och berätta om, behövde tydligen ingen text. Här lille vän har Du din underhållning till frukost. Var nu en snäll liten gubbe, titta på bilder och ät upp din gröt.

Tabloidformatet minskade drastiskt utrymmet för ord och samtidigt gavs "läsarna" allt fler fotografier att beskåda. Ingfen bakgrund, inget sammanhang, rakt in i en händelse utan tolkning eller förklaring. Helt i linje med modern pedagogik får man där vid sitt frukostbord, mellan leverpastejsmörgås och japansk fil, möjlighet att själv göra sina nyheter. Titta på bilden och känn efter. De känslor du fylls av, det du känner, är den sanna nyheten. Skapa nyheten själv och gör den till bara Din!

Under tiden, i inte alls avlägsna länder, finns fortfarande tidningar med ord och journalistik! Många ord. Sida upp och sida ner. Det är klart att medborgarna i sådana länder har fler ord, vet mer. Om varje svensk dagstidning börjar få slut på orden ligger vi under. Är det därför vi lånar så många ord från engelska och amerikanska? Jag lovar, vi har ett förskräckligt underskott i bytesbalansen. Vi har lämnat ifrån oss smorgasbord och ombudsman och importerat encyklopediska massor av ord och uttryck.

Vi vet allt mindre och förstår därefter. Tetxen är på väg att fullständigt förlora bakgrund, sammanhang och mening. Däremot, blad som Berlingske Tidende, Kristeligt Dagblad, The Times, Die Welt och Frankfurter Allgemeine... Ja, här slutar uppräkningen eftersom bloggen inte skulle räcka till för att räkna upp de tidningar som bygger på ord. Inte för att jag läser dem alla, men man har ju varit på bibliotek för att titta på bilderna. Alltid, alltid är det roligt att få intryck från främmande länder.

Flera gånger har liksom av en slump dessa tidningar hamnat bredvid Uppsala Nya, Nerikes Allehanda, Smålandsposten, Eskilstunakuriren, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda. Uppenbarligen har tidningar på främmande språk alla skaffat sig ett ordförråd, outsinligt och rikt. Men de har väl svårt för sig. För dem krävs en massa ord för att förklara sådant vi fattar direkt…

Och inte behöver vi orda så mycket om det heller. Inte förrän bastun värms upp för oss bildade tankestinna badare. Och vi sätter igång att tala med varandra på nordiska språk: Uhumm, arghh, öhh!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Låt partierna ta över Svenska Turistföreningen

Idrott är en fantastisk uppfinning. Man kan gilla den utan att utöva den. Förnöjsamt och lugnt lutar man sig tillbaka och ser på. I teorin, i alla fall. Det är ju lätt att, om anden faller på, hänryckas. Idrotten ska vara tacksam för att supportersidan spelar en så viktig roll för rörelsen. Det är ju där folkmassorna finns. På supportersidan. Och utan publik blir det inte mycket till idrott.

Just i detta nu kommer den strålande idén. De politiska partierna i Sverige vill ju inte låta Svenska kyrkan vara utan en kontrollerande överock. När kraven kommer att politikerna ska dra sig tillbaka kunde de ju generöst överlämna, överantvarda, Svenska kyrkan till idrottsrörelsen! Genialt, maestro!

Idrottsrörelsen är ju religiöst neutral, precis som partierna. Den har ett välutbyggt demokratiskt styrelseskick som ju kan formas så att själva idrottarna inte tar makten i sina förbund, så där som partierna vill ha det i Svenska kyrkan.

Genom att lämna kyrkan till idrottsrörelsen kunde de etablerade partierna frigöra kraft för att kontrollera andra tveksamma sammanhang. Med tanke på all oro man ägnat åt Islam kunde kanske landets muslimer få del av den demokratiska välsignelse partierna utgjutit över den forna statskyrkan. Man kunde ockå tänka att intresset vändes mot katolska kyrkan, för att så att säga fullfölja refomationen och ta makten från Vatikanen. Men det kanske vore naturligast att man helt släppte livåskådningsbranschen och såg till att det blev ordning i Svenska Turistföreningen. Så mycket turister och turistevenemang som äger rum skulle man få fullt upp att rådda i röran. Tänk bara på alla strandnära byggen på Gotland som i ett slag skulle kunna organiseras.

Ett riksomfattande val vart fjärde år till turistföreningar och turistråd skulle helt förnya Sverige som turistland. Folk skulle vallfärda hit (om uttrycket inte blir alltför anstötligt i detta livåskådningsmässigt neutrala turistiska sammanhang).

Söndagarna kunde bli veckans turistdag då alla uppmanas att besöka turistanläggningar och göra ufärder. Turistfullmäktige skulle se till att att turisterna inte tog över och att intäkterna verkligen användes för att vårda våra gamla och vackra turistanläggningar. Men, tänka sig, det är ju nästan som med kyrkan!