Orden som försvann spårlöst

I bastun kan gubbar prata fritt med varandra. Prata fritt? De använder fler ord, säger sådant de annars håller inne med. De pratar. Annars är många män ordkarga, tysta. De tiger till frukost, hummar vid lunch och muttrar om aftonen. Men ordna ett möte och gör upp en talarlista så flockas männen. Och de säger sådant som annars borde förbli osagt. Med många ord. Med engagemang och ilska över trivialiteter och strunt. Förutom när det handlar om viktiga saker, förstås.

Min erfarenhet är att det i varje möte finns en dansfråga. En fråga där alla tranor måste upp och kråma sig. Dansen sker i fasta turer men med en och annan fri utmanare. Och piruetterna är långa och intrikata. Ofta är det en fråga om struntsummor eller minimala detaljer som får deltagare att fjädra sig och rituellt kämpa. Miljonbesluten har sällan den inneboende potentialen.

Vore man spanare på trender i tiden kunde man konstatera att talträngdheten bland män kommer att minska. Och då avser jag inte gutturala läten, sådan lär fortsätta att ha status bland yngre män. Öhh, arghhh, uhum. Det är några få år under livets hektiska år då de får ur sig annat. I äldre åldrar återgår de till harklingar, fnysningar och hummanden.

Män får ingen näring längre. Orden ransoneras. Tidningsminnen, från bara några decennier tillbaka, handlar om redaktioner, journalister och tidningar med tilltro till ord och text. Denna morgon i det lokala bladet framstod bristen på ord i sin totalt avklädda nakenhet. Bild på bild hopas på sidorna och nysvärtade rubriker ropar efter läsare. Men artiklarna - vart tog de vägen? Lagom är ingressen läst - så tar artikeln slut. De nyheter redaktionen vill förmedla, önskar sprida och berätta om, behövde tydligen ingen text. Här lille vän har Du din underhållning till frukost. Var nu en snäll liten gubbe, titta på bilder och ät upp din gröt.

Tabloidformatet minskade drastiskt utrymmet för ord och samtidigt gavs "läsarna" allt fler fotografier att beskåda. Ingfen bakgrund, inget sammanhang, rakt in i en händelse utan tolkning eller förklaring. Helt i linje med modern pedagogik får man där vid sitt frukostbord, mellan leverpastejsmörgås och japansk fil, möjlighet att själv göra sina nyheter. Titta på bilden och känn efter. De känslor du fylls av, det du känner, är den sanna nyheten. Skapa nyheten själv och gör den till bara Din!

Under tiden, i inte alls avlägsna länder, finns fortfarande tidningar med ord och journalistik! Många ord. Sida upp och sida ner. Det är klart att medborgarna i sådana länder har fler ord, vet mer. Om varje svensk dagstidning börjar få slut på orden ligger vi under. Är det därför vi lånar så många ord från engelska och amerikanska? Jag lovar, vi har ett förskräckligt underskott i bytesbalansen. Vi har lämnat ifrån oss smorgasbord och ombudsman och importerat encyklopediska massor av ord och uttryck.

Vi vet allt mindre och förstår därefter. Tetxen är på väg att fullständigt förlora bakgrund, sammanhang och mening. Däremot, blad som Berlingske Tidende, Kristeligt Dagblad, The Times, Die Welt och Frankfurter Allgemeine... Ja, här slutar uppräkningen eftersom bloggen inte skulle räcka till för att räkna upp de tidningar som bygger på ord. Inte för att jag läser dem alla, men man har ju varit på bibliotek för att titta på bilderna. Alltid, alltid är det roligt att få intryck från främmande länder.

Flera gånger har liksom av en slump dessa tidningar hamnat bredvid Uppsala Nya, Nerikes Allehanda, Smålandsposten, Eskilstunakuriren, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda. Uppenbarligen har tidningar på främmande språk alla skaffat sig ett ordförråd, outsinligt och rikt. Men de har väl svårt för sig. För dem krävs en massa ord för att förklara sådant vi fattar direkt…

Och inte behöver vi orda så mycket om det heller. Inte förrän bastun värms upp för oss bildade tankestinna badare. Och vi sätter igång att tala med varandra på nordiska språk: Uhumm, arghh, öhh!

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Låt partierna ta över Svenska Turistföreningen

Idrott är en fantastisk uppfinning. Man kan gilla den utan att utöva den. Förnöjsamt och lugnt lutar man sig tillbaka och ser på. I teorin, i alla fall. Det är ju lätt att, om anden faller på, hänryckas. Idrotten ska vara tacksam för att supportersidan spelar en så viktig roll för rörelsen. Det är ju där folkmassorna finns. På supportersidan. Och utan publik blir det inte mycket till idrott.

Just i detta nu kommer den strålande idén. De politiska partierna i Sverige vill ju inte låta Svenska kyrkan vara utan en kontrollerande överock. När kraven kommer att politikerna ska dra sig tillbaka kunde de ju generöst överlämna, överantvarda, Svenska kyrkan till idrottsrörelsen! Genialt, maestro!

Idrottsrörelsen är ju religiöst neutral, precis som partierna. Den har ett välutbyggt demokratiskt styrelseskick som ju kan formas så att själva idrottarna inte tar makten i sina förbund, så där som partierna vill ha det i Svenska kyrkan.

Genom att lämna kyrkan till idrottsrörelsen kunde de etablerade partierna frigöra kraft för att kontrollera andra tveksamma sammanhang. Med tanke på all oro man ägnat åt Islam kunde kanske landets muslimer få del av den demokratiska välsignelse partierna utgjutit över den forna statskyrkan. Man kunde ockå tänka att intresset vändes mot katolska kyrkan, för att så att säga fullfölja refomationen och ta makten från Vatikanen. Men det kanske vore naturligast att man helt släppte livåskådningsbranschen och såg till att det blev ordning i Svenska Turistföreningen. Så mycket turister och turistevenemang som äger rum skulle man få fullt upp att rådda i röran. Tänk bara på alla strandnära byggen på Gotland som i ett slag skulle kunna organiseras.

Ett riksomfattande val vart fjärde år till turistföreningar och turistråd skulle helt förnya Sverige som turistland. Folk skulle vallfärda hit (om uttrycket inte blir alltför anstötligt i detta livåskådningsmässigt neutrala turistiska sammanhang).

Söndagarna kunde bli veckans turistdag då alla uppmanas att besöka turistanläggningar och göra ufärder. Turistfullmäktige skulle se till att att turisterna inte tog över och att intäkterna verkligen användes för att vårda våra gamla och vackra turistanläggningar. Men, tänka sig, det är ju nästan som med kyrkan!

Slå honom på näsan

Fotboll är en sport för vänliga själar. Där pucklar man sällan på varandra. Lite språkvård kunde dock ingå i varje klubbs träningspass. Idag talar vi med domaren med belevat språk. Kraftuttryck som kan lämpa sig: Fy sjutton! Järnspikar! Vad ända in i vassen! Va Fabian! Tusen djäknar!

Enbart fromma bör använda Herre Min Je. Vill man ge råd kan man till exempel säga: Ursäkta min herre. Men era glasögon måste ha blivit kvar därhemma. Vill ni ha hjälp över gatan när ni hämtar dem?

Och vid partiskt pipblåsande kan man med fördel uttrycka sig: Käre vän. Jag vet att mina vador är eleganta, men även stockholmsben tål att skärskådas. Eller: Ursäkta mig, jag sparkade faktiskt på bollen, men deras back envisas osportligt nog med att flytta den hela tiden. Eller: Er tröja passar utomordenligt bra idag, vill jag understrycka. Det långrandiga/svärtan slår liksom igenom även i pipan. Eller: Idag var det bra drag i pipan. Men låt mig så här i all vänskaplighet få påpeka att det är oartigt att enbart vissla efter mig och mina kamrater.

I ishockey går det mera intensivt till. Nyligen fick en spelare näsbenet knäckt i ett slagsmål utan handskar. Boxarna får passa sig. Vadderade högt och lågt. Vill man se en verklig match får man gå på hockey. Här har vi kvarlevorna efter de gamla cirkusspelen i Rom. Man slänger ännu inte ner kristna på isen 0ch låter gladiatorerna ge sig på dem med käppar och slag. Än så länge övar man på varandra.

Hade detta skett på en krog hade utskänkningstillståndet varit i fara. Eller på en buss - så hade spolingarna blivit avslängda och polishämtade. Varför inte införa vattenkanon - så kyler man av spelarna och spolar isen på samma gång? Och käraste Sportspegeln. Eftersom vi är mer intresserade av slagsmålen kan man väl hoppa över de ständiga målrepriserna och visa slagsmålen och våldet. Så är det ju i all annan underhållning. Vill man öka effekten kan man alltid lägga på förinspelade skratt och extra jubel...

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Här röjer vi

I år har snöröjarna fått anstränga sig. Snön har fallit gång på gång. Lagom som det är bortskrapat kommer det mer. Själv tar jag mig fram med hjälp av cykel. Ja inte far jag fram som vanligt. Det visar sig vara ett bra stöd att leda cykeln. Där hindren gör det svårt för mig lyckas cykeln ändå bana väg.

Men det är besvärligt. I förra veckan såg jag små lämmeltåg på väg åt olika håll. I spetsen en framskjuten rollator och i kölvattnet horder av vanliga fotgängare. Vid sådana sällsynta tillfällen vet man att snöröjningen inte hunnit fram - och att folk förmår använda tillgängliga hjälpmedel. Men även de som troppar efter i tåget riskerar att halka. Många har vält över ända som följd av kyla och ymnigt snöande. Snöfall så att säga.

Nu och då varnar man för snöras och istappar. Där går de flesta oförtrutet vidare. Några få utsätter sig för extra halkrisk genom att försöka få syn på det som kan falla ner. Varningsplank och andra hinder tvingar ut fotgängarna till mitten av trottoaren. Just dit till de platser där raset kommer att slå till om det kommer. Finurligt! Alla som har cykel kan utan ilskna miner gå ute i körbanan. Det är också finurligt.

Och den stackars mamma som fick sin cykel fullständigt sönderhamrad av flera ras måste själv ha rasat av ilska. Hur man kan veta att det var en småbarnsmamma? Damcykel! Med barnsadel. Isbitar och små laviner kom nerfarande från 10-15 meters höjd och bombarderade fordonet.

Som tur var fanns inte mamman där. De som röjde taket hade ju medhjälpare nere på gatan - det var förmodligen därför de träffade så precis flera gånger när de såg till att snö och is kom nedstörtande.

Nu väntar jag på snösmältningen. Då kommer reparationsbrigaderna. Det som gömts i snö slår ut i vår. Stolpar som vräkta över ända ska tillbaka. Och cykelställen ska riktas och rätas. För att inte tala om alla gräsmattor som nu måste återställas. Man skulle naturligtvis ha konstgräs i våra parker. På fotbollsarenorna har det visat sig fungera riktigt bra.

Snörika vintrar ger underhållning under vår och försommar. Och det är då man kommer att bråka om varför den sittande politiska konstellationen inte kan hålla budget. Och de har snön att falla tillbaka på. I vår kommun röjer vi! Kosta vad det vill.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Näsvist

Näsdroppar måste vara både det förra och det nya årets storsäljare. Så mycket snifflande och snufflande som pågår. Och teorierna om vad som är på gång är hisnande. Det sitter fast, påstår man fastän alla kan se att den ränna naturen placerat under näsan och ovanför läppen är i fullt bruk. Denna naturliga förbindelse kom kanske till för inget skulle förfaras när rinnsnuvan satte in? Philtrum heter den visst. Platsen, eller rummet, man torkar med filten, eller näsduken...

Andra säger att förkylningen är på väg att gå över, trots att man hör att den dundersnuvan inte ger sig så lätt. Somliga föreställer sig att de har bihåleinflammation när det är näsan som är uppsvullen och signalröd.

Varuvariationerna är nu så många att man måste ha rådgivning vid varje Apoteksbesök. Näsdroppar, har ni det, frågar man oskyldigt och ser sedan dropparna upprade som på en enorm bardisk. Vilket vore en möjlig produktlansering och íngen dum idé. Jag ska be att få en fyra Nezeril. Jag vill ha en tvåa Otrivin. Hm, jag har en vit vecka så det får nog bli en dubbel Renässans med extra salt, eller har ni lagrad Nasaline?

Matolje- och vinägersortimentet har utecklats exponentiellt, så har även näsprodukterna följt efter, sök bara efter näsolja och du riskerar att drunkna. Sesamolja kan nu näsvist inhaleras. Därtill kan de fås med mentolsmak om så skulle föredras. Och då finns det alltid några som provar sin egen väg. De experimenterar vid köksbordet och drar i sig en matsked raposolja eller solrosolja. På gatan vänder sig folk om och undrar varför det luktar matfett om dem man möter. Tankarna ilar snabbt: har de varit på lokal och ätit för många munkar eller stoppat i sig för många portioner pommes frites, french fries som det heter på svenska? De oljiga medmänniskorna har i ett slag blivit så många fler. När de nyser får man flottfläckar på tapeter och mattor. Nyss nös jag och datorns skärm är sprinklad med yellow polka dots.

Nu har min olja tagit slut och jag sitter här med lite smält margarin och undrar, går det lika bra?
Eller blir man som en överstekt raggmunk?

Kroppsvärme

Klimatsmart är den som ligger kvar i sängvärmen och inte utsätter sig för kalla golv och kylslagna rum. Man ska kunna värma mycket med kroppsvärme. Den mänskliga utstrålningen lär rent av kunna hålla hela hus behagligt ljumma. Men det behövs beslutsamhet och övertygelse.

Elementen vreds av igår, ingen vattenburen värme mer här inte. Och denna morgon blev kylslagen. Att köra fötterna i tofflorna var som att parkera dem i en snödriva. Morgonrocken var stel och fick brytas upp för att kroppshyddan skulle få plats. I köket syntes andedräkten även efter gröt- och kaffekokning. Och det var en pärs att sätta sig. Nog såg det misstänkt ut, ganska likt rimfrost, det som klädde pinnstolen. Morgontidningens sköra sidor bröts av. Och jag utbrast: detta kalla kan man kalla kallt.

Så nu bränner jag levande ljus i varje rum, väl vetande att man inte ska lämna dem ensamma. De kan hitta på vad som helst. Det vore ju ett nederlag att vrida på elementen så snart. Istället har jag satt på varje värmealstrande apparat. I vardagsrummet spelar cd:n och televisione visar såparepriser. Radion i sovrummet spelar och datorn hummar. I köket står ungslucken öppen och grillen är igång och brödrosten glöder tom. Varmvattnet spolar ur dusch och kran. Så nu börjar det bli behagligt. Tänk vad man förmår med lite kroppsvärme!

Svamplocklareliten

Jag drömde. Inte så ovanligt. Jag drömde att Svenska svampplockarförbundet hade tappat upplaga på sin utmärkta tidning Hatten. Nu måste man göra något radikalt. Även om varje svampplockarförening enligt stadgarna måste hålla sig med minst fem exemplar (minimiantalet ledamöter i den lokala styrelsen). Det hände att man fick plocka in några väldigt specialiserade mykologer för att alls få till en styrelse. De som koncentrerade sig på tryffel eller skogstjärnor. Men vanligare var att välja in sådana som inte ens använde svampbok. Som därtill inte regelbundet böjde knä i skogen... för att plocka något från marknivå. Deras meriter var av ett annat slag. De gillade blommor. Sådan var läsekresten.

Riksförbundet letade med ljus och lykta. Så som man plägar göra på nattliga svampexkursioner. De hittade en spännande kandidat. Han visste hur en redaktion ser ut. Skriva kunde han. Och lägga ner tidningar gick också bra. Han hade nyligen helt djärvt låtit Moss- och lav-förbundets tidning Hur moss bli mailad till de särskilt intresserade.

Kruxet var att han egntligen inte gillade svamp. Men han hette Karl-Johan Mycel, vilket var ett starkt skäl för styrelsen att välja honom. Han hade också i en krönika lekt med svampinfluerade fiktiva boktitlar som tex Att sätta spor, Man kan ta rellsbuss o dyl. Han hade vid anställningsintervjun fått deklarera sitt innehav av de senaste svampböckerna. Och han hade en gång varit orienterare. Även om kontrollerna hunnits dra in innan han nådde målfållan besatt han bevisligen en viss orientering i svampskogen. Vad mer kunde man önska i ett samfund av närsynta skogsmullar som rituellt navigerar i skogen och följer handboken! En fritänkare som inte stannade i andakt vid var koloni av kremla eller skivling.

Nu skulle han vara talesperson för Sveriges svampplockarelit. Stenmurkleorden fick fnatt. Svarta trumpetsvampssällskapet gick i spinn. Men bruna hattmurklesällskapet teg tåligt.

Då vaknade jag.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.