Om valet kommer

Om valet ska göras om - varför dröjer det så? Här pulsar man i snö upp till knäna, rastlös vankande i väntan på ett beslut som aldrig kommer. Hallå! Sover ni som ska skipa rätt? Har ni förläst er på lagtexterna, fastnat i paragraferna eller bara givit upp? Ingen vet. Det är tyst i valmegafonerna.

Här i min lilla stad väntar alla. I bastun går vågorna höga av diskussionen om mandat och röstetal. I ångorna stiger förväntan på utslaget. Alla vill ha bakläxa! Vill göra om! Se till att välja en politiskt ledning som kan leda kommunen. Åt något håll. Om det blir val ska de få se vem som kan välja med besked.

Och räknenissarna jublar. Vilken utmaning att i förväg kunna berätta hur stora förskjutningar som behövs för att den ena eller andra sidan skall vinna. Nu är det valmatematik och fördelningsstatistik som gäller. Hur många röster behöver den ena sidan vinna eller förlora?

Själv har jag använt min röst. För tillfället har den tystnat. Men den kan väckas upp om valet kommer. Måste först kolla om telefonkatalogen informerar. Om valet kommer.

Röst som räknas

Ryktet går att det kanske ska bli omval i den lokala metropolen. Det vore ett äventyr för gamla gubbar, Ja, för yngre personer också. Oavsett samma kön eller inte. Ett sådant beslut av någon valprövningmyndighet skulle visa för hela världen att vi kan bättre än man kunde i Florida. Spektaklet där, när Al Gore inte blev president, har avhandlats i många av min vänkrets bastusamtal om stort och smått.

Men står det och väger och hänger på en enda röst? Så om några röster inte blivit räknade eller inte infunnit sig i tid är det nog det enda rätta att göra om valet. Min röst la jag bestämt ner i någon låda. Om det var en låda som räknas, ja, vem vet?

Den räknades häromdagen när jag vid ett övergångsställe tog mig förbi en gammal bekant. Han cyklade utan hjälm och var fullt upptagen med att tala i telefon. Så jag dunkade till honom på armen och ropade högt och barskt, samtidigt som jag cyklade förbi honom. Här talar man inte i telefon utan hjälm, skrek jag. Och hans protester hade jag snart cyklat ifrån. Just då hade jag ingen tid att stanna och prata. Tala om saken skulle vi kunna göra några dagar senare då vi skulle ses i bastun.

Så när det blev onsdag satte jag mig bredvid honom i bastun och sa, du tog väl inte illa upp för den där dunken du fick vid övergångstället? Du borde verkligen använda din cykelhjälm... och inte tala i telefon när du cyklar. Min röst hördes lång väg.

Han såg på mig som om jag varit en främling från Yttre Hebriderna. Jag har inte cyklat på flera veckor, sa han och skakade på huvudet åt detta märkliga påstående. Och har därför inte heller talat i telefon under pågående cykling. Jag har ju min cykel inlämnad för däcksbyte och rundsmörjning!

Väntrum under omdaning

Väntrum är som trappor i Harry Potters skola. Ni vet, skolan i trolldom och häxdomskonster: Hogwarts (svinvårtor). Där ändrar sig trapporna hela tiden och de tycks fara på kors och tvärs och gå till skiftande rum och nivåer.

Vårdcentralen har genomgått en långvarig skinnömsning. Först försvann de naivt färgranna målningarna med festliga idylliska illustrationer. Sedan blev det kommunalgrått med vinröda ränder. På golvet hade man satt fågelspår så att personalen skuolle hitta fram till sina avdelningar. Eller om det var en upplevelsevandring för barn? Det har aldrig blivit klarlagt.

Idag var "mitt" väntrum alldeles omgjort. Igen! Nu hade man byggt en korridor och inhägnat själva sitt platserna. Det var som att bli förflyttad till mitt eget 50-tal då kindergarten (en tidig förskola) älskade att fålla in barn i olika små bås. Möjligheten att känna sig lite anonym var borta - alla ser alla framifrån. Och man kurar liksom ihop sig med de andra, nära. Det enda som fattades var ett stort sammanträdesbord i mitten.

Kanske hade man fått en inredningsarkitekt billigt. En som fixar kommunala moduler och enheter för smärre överläggningar? Där kan ju personalen ha sina möten när dörrarna stängts, såvida de inte bär med sig en massa papper som kräver bord att vila på...

En melodi, en sång, några ord for upp i medvetandet. Visst var det något kyrkligt över det hela? Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand... Som tur är kan man hitta läspinnar med DN:s kultursidor uppträdda, bakom vilka man kan gömma sig. På vårdcentralen vill jag bara försvinna och anvundsjukan mot Harry Potter är stor. Ett kungarike för en osynlighetsmantel.

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Militärstrateger som fotbollskommentatorer i TV?

Först på äldre dar har klarsynen kommit. Fotboll är ett begränsningarnas spel. Allt handlar om att vinna eller förlora. Att det fortfarande kan locka i en modern tid är svårbegripligt. Ett arv från Kierkegaard? Antingen eller?

Under Världsmästerskapet i fotboll, televiserat från ett avlägset Sydafrika, blir detta enda, vinst eller förlust, alldeles för gammeldags förenklat. Nog borde den bistraste tränaren belönas med en fjärdedels poäng, Lagerbäck och Svennis är inte de enda stenstoderna. Den häftigaste frisyren kunde rendera en tiondels poäng.

Akrobatiska nummer är ganska vanligt förekommande, vilket man kunde ha skridskodomare eller simhoppskunniga på plats för att bedöma. Och kända filmregissörer kunde förgylla dramatiken genom att bästa filmning uppmärksammades med en filmklappa. Goda exempel på skådespelartalang demonstreras ofta, tänk på de märkligt många som får svåra huvudsmärtor när någon nuddar deras tåspetsar. Eller som får dobbar på smalbenet så hårt att det är i bröstet smärtan till sist hamnar. Även konsten att rulla flest varv efter en enkel vurpa är en ständig källa till glädje. Men det är irriterande med alla dessa spelare som när de väl landat på backen gärna ligger kvar i långeliga tider i ett avslappnat sidostupa viloläge eller liknande. Meditativ vila kunde någon zenmunk ge synpunkter på och belöna med erbjudande om en verklig retreat.

Matchens fint kunde vara en annan gren som man fick rösta om. Och plaketter delas ut. Under VM verkar inte ens matchens lirare göra sig besvär. Största domartabben utses normalt av varje lands presskår.

Också publiken kunde bedömas i helvetestutans spår. Så kunde flest Vuvuzeladecibel leda till poängavdrag. Lite andakt borde gott få plats, åtminstone i de fall när matchen innebär en skolavslutning för något av lagen. Sådant som sång och hejaramsor får inte försvinna, dessa härliga gamla friska traditioner. Och misstanken är att under brölet från vuvuzelorna sitter små sällskap och nynnar på sina hemmasnickrade kampsånger.

Trevliga inslag i tv-sändningarna är dessa teoretiska fotbollskommentatorer, strategiker som med militärsk precision undervisar i spelartruppsförflyttning och överflyglande rörelser längs flanken. Kunde man inte någon gång låta en verklig militärstrateg ge sin syn? Då skulle vi kanske få veta vilka anfall som är släkt med dem som t ex gav utslag vi slaget i Lund. Om striden i Lund kan man bl a läsa: samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagade iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Så lite fotboll ska de väl kunna kommentera.

Mitt namn är Folke. Folke Heim!

Platt lunch med ett leende

Att laga lunch är det tråkigaste som finns. Så det avstår jag ifrån. Cyklar en vända på stan istället och landar på en asiatisk restaurang. Ruschen pågår och borden är inte avdukade. Men när jag och några kompisar ställer oss vid det belamrade bordet kommer flera uppassare (?) direkt dit och lassar effektivt bort överdimensionerade djupa porslinstallrikar.

Här noterar jag att vanligtvis serveras numera platt mat i djupa tallrikar. Som om matens underlägg påtagligt kunde förhöja smaken. Nåväl, bordet rensas från grejer och kyparna (?) ler vänligt. Kvar finns matrester, vattenskvättar och smulor. De som dukat av ser vänligt på oss som tåligt väntar på bord. Som om deras leenden kunde kompensera att de inte torkar av.

Vem orkar klaga och tjata för att man ska få det man betalt för, en ren och fin matplats och god föda? Vi bestämmer oss för att bli mer resoluta. Vi straffar oss själva.

Vi gör något tråkigt. I morgon lagas därför luncherna hemma.

Min kompis Zlatan

Zlatan och Zlatan. Hur mycket jag än beundrar honom tänker jag att om folk var lika intresserade av sina syskonbarns eller kusiners väl och ve som av en fotbollsutvandrare vore det väl. Intresset för Zlatan och kungligheter får allt som oftast ersätta ett förlorat intresse för släkt och vänner. Förresten, vem behöver släkt när man har Zlatan? Vem behöver vänner när man har Daniel och Viktoria? Eller Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Håkan Hellström?

Det är som vänskap by proxy! Man kunde en gång i världen gifta sig med en person men ha en stand in vid sin sida. Nämen hej, Zlatan är du här idag,by proxy?!

På andra sidan TV-rutan befinner sig de som fyller mitt liv med innehåll. Tror jag. Och finner att jag är lurad. De kommer inte ilande när jag bryter ett ben. De ringer inte och frågar hur det går när jag är deprimerad (särskilt efter hemmalagets någon svår förlust). De hjälper inte till när man ska flytta. Nej, de befinner sig på obegripligt långt avstånd och skall jag någonsin få syn på dem får jag väl bli papparazzi. Se där genom kikarsiktet som kan upptäcka folk på en kilometers avstånd, där borta, 1000 meter här ifrån går min kompis Zlatan...

Dags att harkla sig högljutt och demonstrativt. Jaha, du är kompis med Zlatan. Ringde han dig när du fyllde år, eller?

Aftonbladet och Expressen älskar Zlatan eftersom de kan antyda att han är slut och måste byta klubb. Så skapar man nyheter och kan trycka 10 extra meningslösa sidor. Stannar stackars Zlatan i Barcelona blir det en nyhet. Byter han klubb blir det en nyhet. Jag vet hur det fungerar. Man ringer t ex en politiker och undrar vad de säger om någon annans utspel. Vet du att partiledaren si och så sagt det och det. Har du inte hört det? Ett sådant bete nappar de alltid på och börjar dilla om egna ställninsgtaganden. Är de välinformerade kan de redan från början dementera det som sägs - vilket också det blir en nyhet. Bra va? Eller dåligt!

Förnyare vill ändra fotbollens regler

Oj, oj, oj vad tiden går. Nyss var det en annan månad. Nu har snön smält och fotbollen dunkas runt på planer allt längre norr ut. Men fortfarande spelar man väl fotboll på skidor i Norrbotten?
Vet inte om jag drömt, men nog tycker jag mig ha hört att en massa personer är ilskna på den tråkiga fotboll som spelas och att man därför vill göra om reglerna. Förbjud pssaningsspel inom det egna laget, har någon tänkt ut. Man blir tvungen att lämna bollen till en motspelare som i sin tur måste passa tillbaka den till sina motståndare.

Någon annan lokalfilosof har tänkt ut att man behöver roligare kläder. Samtidigt har en annan innovatör hävdat att det inte är några fel på vanliga kläder. Så nästa gång AIK möter ÖSK blir det i gåbortskostym med finskor! Och ÖSK ställer upp med jeans och seglarskor. Då får man nog se på fotboll. Det ska äntligen bli drag under galoscherna och Västanforsens brus i vändkorsen!

Vid varje gult kort utdöms en starff för det andra laget, är en annan tanke. Jag tänker på hur antalet mål skulle stiga i höjden. Och många sägs ju gå på fotboll för att se mål - inte betrakta det tråkiga forslandet av boll fram och tillbaka på planen. Och vill man ha mer ruff på planen är det bara för domarna att blåsa för passivt spel om man inte tillräckligt aggressivt angriper motståndarna! Här framstår ju en och annan läktarsektion som föregångare. De besannar uttrycken att fotboll inte är någon söndagsskola utan mer som en krogkö en berusande natt.

Fotboll är inte ett spel för vår tid, så skriver flera av fotbollens förtroendevalda. De vill värna fotbollen genom att avskaffa den som vi lärt känna den. Senast läste jag om någon som satt i en lokal klubbstyrelse och kommit på en genial idé: varje lag borde utforma sitt eget spel och strunta i fotbollsförbundets ålderdomliga modeller. Skälet är att man då kan forma spelet så att det passar lokala förutsättningar. I Norrland får man kasta snöboll. På Gotland kan man ta paus för att sola. Och i Skåne blir det avbrott för pölser och en Hof.

Matchprogrammen måste också utvecklas så att man i detalj kan fölkja vad som sker på planen. Där förklaras inkast, tackling, domarsignaler, straffområde och tydliga instruktioner måste ges om när publiken kan resa sig och när de bör sitta, t ex genom att sätta en stjänra i kanten vid lämpliga tillfällen. Även hejaramsor och sånger bör stå utskrivna så att man kan sjunga med. Melodierna är ju obekanta för många ovana besökare, svåra att hänga med i och att hålla med om. För att inte nämna att ramsor och visor inte får vara för många. Då kan man känna sig bortstött och avvisad som ny besökare.

På senare tid har en och annan röst höjts för att det inte bör vara för många spelare på planen utan att "vanligt folk" måste få pröva på. Så vid varje match lämnas en plats i kedjan och en i backlinjen till ideella medarbetare, volontärer eller frivilliga. Då blir delaktigheten så mycket större och spelet mera dramatiskt. Då kommer "vanligt folk" att vilja börja gå på fotboll, på årsmöten och dylika arrangemang, förhoppningsvis och kanske. Spelarfacket har mjukt och följsamt ändå ställt en fråga om hur det kan komma sig att de inte räknas som "vanligt folk". Devisen skulle visst bli: Fram för ett folkligare och mera samhällstillvänt spel!